Waldorfskolans kunskapssyn – en inbjudan till samtal

Av Christine Liebendörfer, klasslärare vid Sophiaskolan, Österlens Waldorfskola och författare till boken Waldorfpedagogik som utkommer våren 2013.

Begreppet kunskap är på allas läppar. Självklart ska skolan leda till kunskap! Men finns det olika sätt att se på vad kunskap är och hur ser just waldorfpedagoger på kunskapsbegreppet?

En stor del av kunskaperna inom waldorfpedagogiken är erfarenhetsbaserade och har endast förts vidare muntligt på kurser och seminarier. Leif Tjärnstig har i ett tidigare bidrag här på Waldorf Agora lyft fram denna frågeställning som är ytterst aktuell inom lärarutbildningen. Förhållandevis få waldorfpedagoger har genom åren på ett systematiskt sätt utvecklat sina metodiska och didaktiska idéer och säkerställt att de förs vidare till andra intresserade. Lärare kan naturligtvis ha pedagogiska kunskaper utan att kunna verbalisera dem. Genom att tala och skriva kan vi uttrycka kunskap och forma tankar och känslor så att de blir möjliga att begripa för både oss själva och andra. Genom att läsa och lyssna kan vi ta del av andra människors kunskap.

“Det finns en utvecklingspotential för praktiken i en förening av de tre kunskapsformer som Aristoteles benämnde episteme – den vetenskapliga kunskapen, techne – den praktiska produktiva kunskapen och fronesis – den praktiska klokheten.” (Göransson, 2004).

Det finns många intressanta områden att undersöka inom waldorfpedagogiken, till exempel hur den konstnärliga undervisningen möter och bidrar till elevernas lärande. En del genomförda studier av waldorfskolan skulle också kunna jämföras med motsvarande studier inom andra skolformer. Kanske kan waldorfpedagogiken på så sätt fortsätta att vara en inspirationskälla, även på ett akademiskt plan, för fler än waldorflärarna. Inom det vidare pedagogiska fältet har mycket forskning gjorts över lång tid. Här finns en hel del intressanta studier som alla lärare borde ta del av. Bland uppsatser och avhandlingar vid svenska universitet och högskolor de senaste 10 åren finns dock endast ett fåtal som tar upp begreppet kunskapssyn.

En iakttagelse som gett nytt perspektiv är att många pusselbitar ska stämma för att få till en optimal kunskapsinhämtning. Det manar till eftertanke i en värld där allt ska gå fort, vara enkelt och tillrättalagt. Ger vi kunskapsprocesserna tillräckligt med tid och utrymme, är målet viktigare än vägen och kommer vi verkligen fram till målet i rättan tid? Och vad är för övrigt i rättan tid?

Hur ser just du på kunskap i waldorfskolan? Vad är dina erfarenheter? Bidra gärna till samtalet med ett inlägg i kommentarsfältet!

 

 

Du kan bidra till waldorfpedagogikens utveckling!

Kära läsare!

För några veckor sedan öppnade vi Waldorf Agora och vi har nu nära 200 regelbundna läsare och prenumeranter! Vi gläder oss åt tillströmningen men anar att det fortfarande är många som inte känner till oss. Målet är att nå 1000 prenumeranter under första kvartalet 2013! Reaktionerna från de första veckorna visar att det finns ett stort behov av dialogorienterad tidskrift med waldorfpedagogiken i fokus och vi har haft glädjen att ta del av många värdefulla kommentarer och synpunkter. Tack för er medverkan!

Hur kan du bidra till att ytterligare stärka tidskriften?

  • Sprid vår existens till din vänkrets, inte minst inom kollegier och föräldrakretsar. Ju fler som tar del av dialogen desto mer betydelse får den för utvecklingen ute på skolor och förskolor! Meja en länk till ditt nätverk, lägg ut en länk till dina vänner på Facebook och berätta gärna om initiativet på nästa föräldramöte eller kollegium!
  • Skriv själv en egen artikel! Vi söker främst artiklar i de definierade kategorierna utveckling av skola/förskola, forskning och lärarutbildning, men även andra artiklar kan vara av intresse. Artiklarna behöver inte vara långa (3000-6000 tecken räcker) men skall vara väl formulerade och genomtänkta. Vi hjälper till med granskning språkligt (för svenska artiklar) och innehållsmässigt men förbehåller oss även rätten att inte publicera alla bidrag. Tänk gärna på att inte använda ett alltför intern språkbruk, Waldorf Agora är öppet för alla. Vi tar emot bidrag på svenska, norska, danska eller engelska. Skicka din artikel eller gärna bara en idé till Klicka här

Vi önskar våra läsare god fortsättning och ett spännande  2013 – ett år i dialogens tecken!

Örjan Liebendörfer

Redaktör

Dags att uppvärdera antroposofin – waldorfpedagogikens värdegrund

Av Johannes Ljungquist. Före detta waldorfelev, tidigare redaktör för Antroposofiska sällskapets medlemsblad Forum och mångårig medarbetare på Robygge i Järna.

Waldorfpedagogiken hade inte funnits utan antroposofin. Samtidigt har denna världsåskådning varit ett ständigt bekymmer för waldorfrörelsens anspråk på seriositet. Från ”vanligt” folks yrvakna ”va, är det nåt religiöst bakom?” till ideologiskt mer hårdföra motståndares ifrågasättande av waldorfpedagogikens själva legitimitet.

Ansträngningarna att bemöta detta har sällan varit lyckosamma. Det är rätt komplicerade sammanhang som skall försvaras – som utan den nödvändiga för-förståelsen kräver ansenligt utrymme. Det är på sätt och vis begripligt att man hellre mumlande drar sig tillbaka och blir svaret skyldig. På informationskvällar för föräldrar känns det säkert mer bekvämt för läraren att välja eufemistiska formuleringar om antroposofin för att slippa dabba sig och få besvärliga frågor. Det är ju ändå pedagogiken som är det väsentliga. Och barnen.

Att den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken alltid varit något av en kvarnsten om halsen hänger inte minst ihop med en klassiker inom antroposofiska sammanhang – bristen på samordning. Här som alltid annars står var och en på sig själv med sina egna formuleringar där man förtrytsamt avvisar allt som luktar centralstyrning och rättning i leden.

Baksidan av denna stolta självständighetsförklaring är naturligtvis den osäkerhet alla de icke verbalt begåvade upplever. Som på frågan om vad antroposofi är tvingas leverera osammanhängande plattityder, långrandiga utläggningar eller till och med direkta tveksamheter.  Och eftersom antroposofin är så mångfacetterad blir svaren olika beroende på person. Detta ger ett splittrat intryck. Och inte sällan ett direkt oseriöst sådant. Det är inte lätt att sammanfatta det centrala i antroposofin och dess betydelse för waldorfpedagogiken.

Men frågan är inte bara hur man företräder antroposofin inför föräldrar och massmedia. Eleverna i tolfte klass har också en rätt att få veta vilka grundläggande värderingar som ligger bakom den skola de gått i under tolv år. Detta är inte bara ett ärlighetskrav, utan ger också en viktig inblick i vilka motiv som ligger bakom lärarnas stora engagemang. Kanske kan det ge en plausibel världsförklaring för en elev på väg ut i vuxenlivet. För andra med andra preferenser ger det åtminstone en förklaring till skolans bevekelsegrunder. Detta kan aldrig vara dåligt.

Kanske förekommer det fortfarande att tolvans elever i enstaka skolor får denna redovisning, men såvitt jag förstår inte i den utsträckning som var brukligt förr. Av någon anledning.

Jag tror det nu är hög tid att sluta be om ursäkt för antroposofin och istället lägga ned ett arbete på att göra den rimlig för en intresserad allmänhet.  Vi borde vid det här laget vara beredda att modernisera syften, språkdräkt och karakterisering av de antroposofiska kärnvärdena. Helt enkelt uppvärdera antroposofin. Jag tror detta är en nödvändighet för att vidmakthålla waldorfpedagogikens goda rykte.

För att detta skall få ett brett genomslag krävs en gemensam satsning som alla waldorfskolor bejakar. Det gäller att utarbeta en gemensam kortare beskrivning av waldorfpedagogikens koppling till antroposofin och hitta sätt att tydligt kommunicera den.

Rent konkret kan man tänka sig att en gruppering med spetskompetens bildas som gör ett första förslag som sedan går på remiss till alla waldorfskolor och waldorfförskolor.  Jag tror att uppgiften i första hand handlar om att ta fram två texter – en längre och en kortare. Den längre avsedd att rymmas i en broschyr, den kortare skall fungera som en sammanfattande karakterisering i en mening som i slagkraft är jämbördig med Waldorfskolan – en skola inte bara för huvudet. Det är viktigt att hitta en formulering som ”stannar” när man läst den en gång.

Den SvD-artikel där en rad kändisar protesterade mot att Stockholms universitet sparkat ut Waldorflärarhögskolan var skriven i samarbete med en professionell copywriter. Det resulterade i den kanske bästa debatt-text någonsin från waldorfhåll i det här landet. En sådan kompetens är därför nödvändig då texten om waldorfpedagogikens ursprung i antroposofin arbetas fram. Det ger också ett viktigt utifrånperspektiv.

Man kan säkert tänka sig flera ansatser då man ger sig i kast med denna uppgift.  Men troligtvis är man tvungen att ta tjuren vid hornen genom att i själva utgångspunkten problematisera den rådande reduktionistiska världsbilden och etablera uppfattningen att den är långtifrån så självklar de flesta oreflekterat uppfattar den som. Först då kan antroposofin ha en möjlighet att uppfattas som en alternativ världsuppfattning man kan respektera, och inte som en märklighet omöjlig att förstå.

Antroposofin behöver inte automatiskt uppfattas som kontroversiell. Vid det här laget är till exempel begrepp som karma och reinkarnation allom bekant. Viktigt är att man får en känsla av att antroposofin inte är något konstigt, utan i själva verket ger en intressant synvinkel på tillvaron. Och framför allt – ger en fördjupad förståelse för waldorfpedagogiken där en rad åtgärder centrala för egenarten förklaras.

Avsikten med broschyren skulle vara att på ett lättfattligt sätt erbjuda viktig information om waldorfpedagogiken och dess värdegrund. Och fungera som en självklar utgångspunkt för samtal på föräldrakvällar och vid mediakontakter. Genom att spridas till alla waldorfskolor och waldorfförskolor skulle den komma att fungera som något av en rikslikare för de centrala värden waldorfrörelsen står för.

En sådan text begränsar på intet sätt lärarens egen berättelse och utveckling av ämnet – men den skulle för första gången ge waldorfpedagogikens ursprung i antroposofin en värdig introduktion.

 

 

 

 

 

Bearbetning av kunskapen som konstnärlig process – bildskapandets betydelse

Av Leif Tjärnstig, Waldorflärarhögskolan.

Delrapport från ett pågående learning study projekt- ”Från efterhärmning till kreativitet”. Ett forskningsprojekt med syfte att utveckla undervisningen mot de förmågor eleven använder för att bearbeta och återskapa sina kunskaper i periodhäftet. Forskargruppen består av Marja Ros-Persson, Mona Zettervall, Lena Öjhammar, Leif Tjärnstig och Marianne Jonsson. Projektet handleds av prof. Inger Eriksson på Stockholms Universitet. Projektet pågår fram till maj 2013.

Denna delrapport har fokus på bildskapandets betydelse och möjligheter i undervisningen och bygger på resultat från intervjuer med mer än 70 elever från 3 klasser i åk 4 och 5 under oktober 2012. I studien har gruppintervjuer genomförts där samtalets fokus har varit elevernas egna upplevelser av lärande, kunskaper och hur arbetet i periodhäftet upplevs av eleverna själva.

Waldorfskolans undervisningsmetod kan beskrivas som en läroprocess i tre steg. Läroprocessen initieras oftast genom ett muntligt berättande i vilket kunskapsinnehållet synliggörs för eleverna, oftast med hjälp av bilder eller skisser på tavlan som förtydligar eller exemplifierar lektionens kunskapsinnehåll. Dagen efter följs lärarens framställning upp och återskapas gemensamt av elever och lärare. Det tredje steget är elevens individuella bearbetande av kunskaper i text och i bild.

I ovan beskrivna projekt har fokus varit att undersöka elevernas lärande i dessa tre steg. En av utgångsidéerna för forskargruppen var att utformningen av det mellersta steget, det gemensamma återskapandet av lektionsinnehållet, har stor betydelse för elevens förutsättningar att i det tredje steget återge ett personligt bearbetat kunskapsinnehåll i text och bild. Därför har forskargruppen i de tre klasserna skapat tre olika modeller för bearbetningsfasen i lektionsuppläggen. Dessa tre upplägg har olika fokus och variationer av samtalskommunikationen i grupp eller helklass, stödord, bildskapande och tankekartemodeller.

Vad säger eleverna om sitt bildskapande?

En del av intervjusamtalen fokuserade på bilden och bildskapandets betydelse för lärandet. Alla intervjuade elever utrycker med stor enighet att arbetet med bilden är viktigt för lärandet. Några lägger till ”… för att det är roligt”. När eleverna får frågorna; ”Vad lär ni er genom att göra en bild från lektionen?” och ”Hur lär ni er genom att göra bilder av det ni lär er?”, kommer många intressanta svar.

”-När man ritar så känner man hur det är att vara där”; som en elev i åk 4 uttrycker lärande. Bildskapandet förflyttar tanken och även känslan in i ett ”medupplevande” av lektionens händelser, personer, ting och platser. För att kunna förflytta sig i tanke och känsla, i detta fall rörde det sig om bronsåldern, behöver eleven föreställa sig innehållet som en helhet. De olika delarna som eleven har uppfattat behöver ges en ”rumsstruktur” för att upplevelsen av att ”vara där” ska infinna sig. Aronsson(1997) beskriver hur bild och språk utvecklas tillsammans och stödjer varandra ”Bild och språk utvecklas i flera avseenden parallellt. I båda fallen måste barnet översätta en komplicerad verklighet till ett nytt medium. I språket måste barn hantera problem med att uttrycka tid (före, efter osv.) och i bild måste de hantera rumsliga relationer”(s. 52). Innebörden av bildarbetet blir för eleven att ”realisera” en nyerövrad verklighet som kunskaperna om bronsåldern fört med sig. Kunskaperna blir reella i bilden och eleven erövrar och ger dem personliga uttryck i bildskapandet.

Bilden som kunskapsverktyg

Bildskapandet kan därmed ge möjlighet för eleven att utforska den nya värld som erfarits genom lärarens berättelser. ”-När man ritar måste man förstå hur det såg ut egentligen. Man har en bild inne i huvudet men när man ska rita en bild måste man förstå hur det egentligen såg ut”, beskrev en flicka i klass 5 hur hon upplevde lärandet i bildskapandet.

Därigenom blir bildskapandet även en situation och ett medium där eleven själv kan få syn på sin kunskapsreflektion, något som intervjusekvensen nedan med en flicka i klass 4 visar på:

J berättar om bilden hon har valt: Det är istiden. Jag tycker den var vacker, med färgerna. Men jag viste inte hur det såg ut på istiden. Jag visste inte att det varit is överallt. Det här är isen och det här är det andra, vattnet och det som var runt omkring, och så. Jag visste inte hur det såg ut men jag gjorde så här.

L: –Tittar du på den uppifrån?

J.- Jo- från luften- Här är vattnet. Isen var jättetjock.

Den otroliga berättelsen om en värld full av is har gjort ett starkt intryck på eleven. Men hur kan hon skapa en verklighet av den berättelsen och intrycken? Bilduttrycket blir ett sätt att skapa begrepp i form av bilder, ett förstadium till ett språkligt uttryck.

Även om det ibland blir missuppfattningar i elevens strävan att skapa en helhet synliggörs även dessa:

P- berättar om sin bild: ”-Jag gjorde bronsåldern, med hyddor och några som dansar. Där djuren var och där man bodde. Det fanns många olika ställen. Några som plockar äpplen. Bilden är levande, inte så stel. Jag tog med många detaljer.

L –Du har en katt med också, hade man katter på bronsåldern?

P- Jag vet inte. Nää, det hade man inte. Hundar hade man men inte katter.

Vilken betydelse har bildskapandet för elevens kunskapsutveckling?

Eisner(2002) menar att bearbetning av kunskaper och idéer, vägen från en upplevelse och en aning, till att formulera en tanke till ett konstnärligt uttryck som en text, en bild eller en avsiktlig gest, kan beskrivas som vägen från ”imagination till representation” (s.6). Konsten och den konstnärliga arbetsprocessen kan lära oss hur denna process går till. I ett konstnärligt arbete består arbetsprocessen i att pröva uttryck, att omformulera och att öva sig i att skapa en representation för den egna iden eller upplevelsen. Men bildskapandet går även utöver språkets begreppsbojor och låter verklighetsuppfattningen vidga sig, expandera mot nya kunskapsområden och erfarenheter som vi inte tidigare kunnat föreställa oss. Bildskapandet, konsten, verkar på detta sätt balanserande och kompletterande av undervisningens reproducerande språkliga fokus.

Aside from promoting our awareness of aspects of the world we had not experienced consciously before, the arts provide permission to engage the imagination as a means for exploring new possibilities. The arts liberate us from the literal; they enable us to step into the shoes of others and to experience vicariously what we have not experienced directly. Cultural development depends upon such capacities, and the arts play an extraordinarily important role in their contribution to such an aim (Eisner, 2002, s10)

Vygotskij( 2010) påpekar att bakom människans fantasi och inre föreställningar ligger en inneboende kraft och drift till  fantasins förverkligande. Fantasin tar utgångspunkt i något verkligt och strävar efter att på nytt, genom skapandet, återföra fantasin till något realt (s.49). Det är, menar Vygotskij, i själva fantasin och skapandets natur som viljan till förverkligande återfinns. För Vygotskij är bildskapandet hos barn en övergångsfas till ett utvecklat skriftspråk för de äldre barnen. Den funktion som bildskapandet har i barns utveckling är relaterat till seendet och korrektur av barnets uppfattning av världen(s.94).

Viljan att skapa och att utforska världen är den viktigaste nyckeln till kreativitet, sammanfattar Csiksezentmihalyi (1996) vad som karakteriserar barndomens förutsättningar för utvecklingen av kreativitet:

According to this view, a creative life is still determined, but what determines it is a will moving across time-the fierce determination to succeed, to make sense of the world, to use whatever means to unravel some of the mysteries of the universe(s.182)

En central föreställning i waldorfpedagogiken är betydelsen av konst och hantverk som ”viljeutvecklande”. Genom Vygotskij och Csiksezentmihalyi’s bidrag ovan kan vi förstå på vilket sätt skapandet och vilja sammanhänger. Men vi bör förstå viljan som något riktat mot något innehållsligt och som uttrycker sig i tankens och känslans relation med en social eller materiell verklighet. Steiner(1990) beskriver denna ”riktadhet” i viljan som intuition, en intuitiv verksamhet som förbinder tanke- varseblivning och värld med varandra:

Intuitionen är för tänkandet vad iakttagelsen är för varseblivningen. Intuition och iakttagelse är våra kunskapskällor. Vi står främmande inför ett iakttaget ting i världen ända tills vi i vårt inre får den rätta intuitionen, som ger oss det stycke av verkligheten vi saknar vid varseblivningen. För den som inte har förmågan att finna de intuitioner, som hör ihop med tingen, öppnas inte hela verkligheten (Steiner, 1990, s.94)

Hur kan läraren arbeta med bildskapande i sin undervisning?

Ovanstående rapport och resonemang får betydelse för hur läraren tänker kring bilder och bildskapande i undervisningen. Att endast se på bilden som ett ”illustrerande och dekorativt element” till texter är att inte använda sig fullt ut av den kunskapspotential som bildskapandeprocessen kan ha. Utifrån de intervjuade elevernas erfarenheter och det följande resonemanget kan vi föreställa oss en undervisning där bildskapandet får en betydande plats och roll som kunskapsmedium, jämställt med skriftspråket. Vi bör även ställa oss frågor om och hur eventuella estetiska synpunkter på elevernas bildskapande är adekvata för just den eleven i förhållande till kunskapsutforskandet. Balansen mellan fritt skapande bilder, avbildade bilder och rent tekniskt övande med penna och färger är val av subtila kvaliteter som läraren måste lära sig att se och behärska. Här finns det mycket tradition om hur bilderna i periodhäften ”bör utformas”. Eleverna själva framhåller det ”fria ritandet” som det mest värdefulla. Däremot är det några som själva ger exempel på avritade bilder som de ansåg som mest betydelsefulla. De flesta eleverna påpekade även noggrannheten som viktig, att det är genom att vara noggrann som man lär sig.

Förmodligen är det inte möjligt för läraren att tillvarata bildskapandets potential fullt ut i varje enskild undervisningssituation, då komplexiteten i vägen från” imagination till representation” hos varje enskild individ inte är möjlig att få insikt i.

Däremot kan vi se att möjligheterna med att i samtal med eleverna där de berättar om och ur bilderna skapar möjlighet för dem att synliggöra sina egna kunskaper och erövringar. I denna dialog kan lärare och elever föra återkopplande samtal utifrån bildskapandet och lektionens avsikt och innehåll. På så sätt skulle bildskapandets kunskapsuttryck jämställas med elevernas skriftliga arbeten och återkopplas till eleven på liknande sätt. Intervjuerna visar att elever i årskurs 4 kan berätta om sin kunskapsprocess i samband med bildskapandet. Betydelsen och funktionen av efterhärmning och estetik i de tidiga åren bör syfta till att ge eleverna verktyg till att uttrycka sig med färger, kritor och pennor. Lärarens uppmärksamhet i undervisningssituationens är då riktad mot att elevernas kunskapsutforskande i bildarbetet inte begränsas av estetiska traditioner eller tekniska färdigheter. Ett sådant förhållningssätt till bildskapandet i undervisningen skapar förutsättningar för läraren att utveckla undervisningsformer för det dialogiska, formativa samtalet och utvecklar elevens uttrycksmöjligheter. Elevens egen kunskapsprocess, uttryckt genom elevens bildskapande är då överordnat det estetiska uttrycket. Det finns uppenbarligen stora möjligheter med undervisningsformer med fokus på bildskapande, elevernas samtal kring bildens uttryck och lärarens formativa feedback på kunskapsprocessen. Många av kunskapskraven i Lgr11 beskriver metakognitiva förmågor som bygger på elevens reflektionsförmåga kring sitt lärande. I intervjumaterialet syns några exempel på hur en undervisning där bilden fungerar som reflektionsmedium för kunskapsutvecklingen. För waldorfskolans ambitioner med kunskap som individens frihetsmöjlighet och individualisering, är ett utvecklat, reflekterande och medvetet bildskapande, ett väsentligt inslag i undervisningen.

Litteraturförteckning

Aronsson ,k . (1997) Barns världar -barns bilder Stockholm: Natur & Kultur.

Csiksezentmihalyi, M. (1996). Creativity, Flow and the psykology of discover and invention. New York: Harper Perennal.

Eisner, E. (2002). Arts and the creation of mind. New Haven: Yale Collage.

Steiner, R. (1990). Frihetens filosofi. Grunddragen av en modern världsåskådnng. Stockholm: Antoposofiska bokförlaget.

Vygotskij, L. (2010). Fantasi och kreativitet i barndomen. Göteborg: Daidalos.

Erfarenheter av läxor

Av Christine Liebendörfer, waldorflärare på Sophiaskolan, Österlens waldorfskola och medförfattare till boken Waldorfpedagogik som utkommer våren 2013 (Studentlitteratur).

I dagarna diskuteras återigen läxors vara eller inte vara, om skolan eller föräldrarna skall stå för läxhjälpen etc.

I huvudsak möter jag två åsikter hos föräldrar angående läxor under grundskoledelen, för eller emot. Inte så sällan kolliderar dessa två synsätt under föräldramöten och läraren kan bli indragen i en mer eller mindre upphetsad diskussion. Alltför sällan pratar vi om vilken roll läxorna bör spela i skolan, ja vad en läxa överhuvudtaget är eller kan vara.

För att bidra till ett konstruktivt samtal och kanske lämna de tämligen låsta positionerna om ”för eller emot” vill jag redogöra hur jag personligen ser på läxor utifrån min erfarenhet som waldorfpedagog.

Av de läxor som är meningsfulla kan man skönja två inriktningar:

– En läxa som tar föräldrarnas tid men även värderingar i anspråk, där huvudsyftet är att i samtal med barnet ta upp till exempel en fråga som: Hur är man en god vän? En sådan läxa kan alla föräldrar hjälpa till med. Här utnyttjas förälderns kompetens och livserfarenhet.

– En läxa som är ren övning och som barnet klarar av utan hjälp. Det kan innebära glosinlärning, läsa en text eller renskriva i sitt arbetshäfte från anteckningar gjorda i skolan. Förälderns uppgift är att påminna om läxan och se till att barnet får arbetsro.

Det är viktigt att föräldrarna inte behöver vara pedagoger. Det innebär att det är grönt ljus för att öva multiplikationstabeller men rött ljus för att ställa upp och räkna ut tal om det inte är ren repetition. Föräldrarna kanske inte är vana vid det sätt som barnen ställer upp divisionsalgoritmen på. Det bäddar för en konfliktsituation och osäkerhet för barnet.

Det går att jämföra läxor med sport eller musik. Om du vill bli bra på att åka skridskor, spela fotboll eller spela ett instrument måste du öva. Ibland går det lätt och är roligt att öva, ibland känns det motigt.

Om eleverna får läxor, bör de få feedback direkt så att de känner att det lönar sig att göra läxan. Feedbacken behöver inte bara innebära att läxan genast blir rättad, det kan också betyda att eleven märker att det är mer givande att delta i en diskussion i klassen dagen efter om läxan gjorts.

En läxa ska alltid kunna förstås av eleverna och det är viktigt att läraren har höga förväntningar. Läraren måste ta på sig ansvaret för läxorna, också när de inte blir gjorda. Det är inte bra att stjälpa över ansvaret på föräldrarna. Läxorna ska vara förankrade hos läraren och eleven. Föräldrarna ska inte vara avgörande för om barnen klarar av sina läxor. I många länder, USA till exempel, är det vanligt att köpa läxhjälp, men om barnen är beroende av föräldrarnas inkomst och engagemang för att uppfylla målen i skolan, blir det olika villkor. Oavsett om föräldrarna inte har svenska som modersmål, har begränsat med tid på grund av arbete eller saknar högre utbildning ska alla barn ha en chans att klara av skolan efter egen förmåga och med skolans hjälp.

I och med användningen av IKT i skolan, har nya intressanta varianter av läxor utvecklats. En matematiklärare berättade om hur han, för att vinna tid för själva räknandet under lektionerna, spelade in korta filmer om hur man löser ett tal. Eleverna fick sedan i läxa att se filmen en eller ett par gånger före lektionen (filmerna var 5-10 minuter långa). När väl lektionen ägde rum, behövdes endast en kortare genomgång hur man gjorde uträkningen, därefter kunde alla elever sätta igång och räkna. Åt de elever som hade svårigheter med ämnet kunde läraren ägna värdefull tid. Det här är en slags ”omvänd” läxa och kallas även ”flipped classroom”. Genomgången, som annars brukar ske under lektionstid, klarade eleverna av hemma, medan räkningen (där det ibland uppstår problem) gjordes i skolan. Eleverna var mycket nöjda med sin matematikundervisning och läraren märkte förbättrade resultat eftersom eleverna hann räkna mer på lektionerna. På liknande sätt beskrev en lärare i engelska hur eleverna fick i läxa att se en dokumentär på engelska. Sedan ägnade man lektionen åt att diskutera dokumentären och skriva en sammanfattning. Även här fick läraren tid att ägna åt de elever som behövde hjälp.

Läxor behöver med jämna mellanrum utvärderas med eleverna så att de tillsammans med läraren kan komma överens om vad som fungerar bäst. Det får aldrig bli slentrian i att ge läxor på ett visst sätt.

 

Reflektioner över waldorfförskolan idag

Av Ylva Kallin, waldorfförskollärare och tidigare förskolechef. Har också arbetat 3 år på en waldorfförskola i Jerusalem.

Nu är jag på väg att lämna yrkeslivet för att vara pensionär och det ger per automatik en möjlighet att blicka bakåt – hur har det varit, hur är det idag och hur ser framtiden ut för waldorfförskolan? När jag började hade vi kortare dagar, egentligen en lekskola med något förlängt öppethållande, och inga småbarn. Vi hade föräldramöten en gång/månad och hade framför allt större frihet i förhållande till myndigheter och medarbetarna var förankrade i antroposofin. Lönerna var lägre (vilket jag nu som pensionär måste ta konsekvenserna av) och arbetstiderna var inte reglerade (vilket den egna familjen påverkades) men istället lediga lov. Man arbetade med något man trodde väldigt starkt på och verksamheten var i första hand till för barnen.

Idag har vi längre öppethållande (upp till 12 timmar är vi skyldiga att ha), vi har småbarn och verksamheten går mer och mer över till att vara barnomsorg för föräldrarna (apropå en artikel i DN 121201 där föräldrar ifrågasatte förskolans/fritids ”krav” om att föräldrarna skall ordna barnomsorg själva för planeringsdagar, delta på föräldramöten och utvecklingssamtal, lucia och andra fester och dessutom vill ha reda på om barnen kommer på ”loven”). Föräldrarna undrar om vi glömt vårt egentliga uppdrag fast de tycks ha glömt att förskolan/fritids också är arbetsplatser och att både föräldrar och medarbetare har rättigheter och skyldigheter. För mig är fortfarande waldorfförskolan i första hand en verksamhet för barnen fast det blir svårare och svårare att hävda det.

Det jag idag saknar mest är medarbetarnas förankring i antroposofin och att det har blivit mycket yta (rosa väggar, naturmaterial, årstidsfester som man egentligen inte har något förhållande till). Eftersom vi tar in småbarn och har långt öppethållande har medarbetarbehovet ökat och det finns inte så många waldorfförskollärare. De som inte har utbildningen vill inte alltid gå den utbildning som erbjuds. De som är utbildade och förankrade i antroposofin är ofta i minoritet och waldorfpedagogik utan antroposofi är för mig inte waldorfpedagogik.

Nya Skollagen och rev Lpfö98 ser jag inte som ett hot utan en möjlighet att kvalitetssäkra vår verksamhet i waldorfförskolan: hur lever vi upp till att vara en waldorfförskola? Hur är vi en waldorfförskola i tiden? Dels behöver vi fördjupa vår kontakt med antroposofin, dels behöver vi också se hur världen ser ut för de barn som växer upp idag. Om exempelvis skolan ser ökade svårigheter för barnen att sitta stilla och koncentrera sig på undervisningen för att de rör sig för lite (bilåkning, TV, dator mm), och viljesinnena inte tillräckligt är integrerade, så är det också en fråga för förskolan och inte bara för föräldrarna då barnen vistas större delen av sin vakna tid på förskolan. Måste vi tänka om i det metodiska, t ex ge mycket större utrymme för rörelser än vi tidigare gjort? Dessutom, hur förhåller vi oss till det primära, dvs. barnens fria kreativa lek som innehåller mycket rörelse? Får den utrymme eller avbryter vi barnen för ofta?

Stämmer det som Skolinspektionen säger efter de 2 undersökningar som gjorts om förskolans uppdrag, att småbarnen får sin omsorg som de naturligtvis har rätt till, men på bekostnad av den pedagogiska verksamheten för de äldre barnen? Nu kommer jag med en het potatis – är det dags att låta 6-åringarna gå till förskoleklass? Kanske t o m 5-åringarna och låta waldorfförskolan vara för de yngre barnen? I förskoleklassen finns det större frihet då läroplanen för skolan inte detaljreglerar så mycket om verksamheten som läroplanen för förskolan gör, dessutom gäller undantaget från högskoleutbildningskravet i skolan (säkert är detta en miss under arbetet med Skollag och befattningsförordning för det står faktiskt inte att undantaget gäller waldorfförskolan) fast då skall det också vara förskollärare i förskoleklassen.

I Lpfö98 står klart och tydligt att verksamheten leds av förskollärarna, att vara eurytmist eller läkepedagog är ett bra komplement, men det är inte tillräckligt utan man måste ha minst en förskollärare enligt Skolverket (nyligen stod det i tidningen om en fristående förskola som hotades med vite för att de inte hade tillräckligt med förskollärare anställda). Vi ska bedriva kvalitetsarbete och det är också bra, vi måste lära oss att beskriva vad vi gör så att omvärlden förstår utan att för den skull kompromissa med antroposofin. Vid det första tillsynsbesöket efter den nya lagen och läroplanen beskrev jag vår verksamhet utifrån rev Lpfö98 men med ytterligare en dimension, dvs. den andliga. Inte i konfrontation utan med ett utvidgat uppdrag. Lpfö98 beskriver utgångspunkten och målet men inte vägen. Vi blev godkända utan påpekande.

Att ha förskolechef är inte heller ett problem utifrån ett självförvaltningsperspektiv, det är ett ansvarsuppdrag. Men ofta har det blivit svårigheter i kollegiet med kommentarer som ”vi vill inte ha någon chef, så vi gör som vi vill” eller ”du är chef så du måste göra det”. Det handlar enligt mitt sätt att se på saken om förmåga för både förskolechef och kollegiet att bära ansvar och inte att bestämma. Svårigheterna är ju också att waldorfförskolorna oftast är små enheter så förskolechefen är både kollega och chef vilket inte alltid är lätt. I områden med flera förskolor borde man kunna samarbeta och ha en chef utan att förskolans egen identitet blir hotad, rent ekonomiskt håller det nog inte längre med förskolor som endast består av en avdelning då man är få medarbetare som skall täcka ett allt längre öppethållande.

Både när det gäller waldorfförskollärarutbildningen och förskolechefsutbildningen måste WLH arbeta mot högskolenivå (norska modellen?). Förskolechefsutbildningen borde utgå från uppdraget och vad lagen säger; de flesta av oss som gick första kursen hade ju lång erfarenhet av waldorf och exempelvis biodynamisk odling och näring. Det var inte det vi behövde, snarare en forskande inriktning med ett gemensamt sökande efter vad uppdraget kräver och hur kan vi förvandla det till hur vi vill arbeta. Rektorsutbildningen har ju tre teman: juridik, kvalitetsarbete och ledarskapsfrågor, och de rubrikerna kunde även förskolechefsutbildningen ha.

Det som är svårast när det gäller läroplanen är ”ämnena” språk, matematik, teknik… Men det handlar väl om att förvandla och lägga till en dimension även i det fallet. Det krävs en samverkan mellan förskola och skola, att vi i förskolan förstår hur skolan arbetar med dessa moment och hur vi kan arbeta utan att ta över skolans uppdrag. T ex när det gäller att karda och spinna så ser barnen i förskolan hur fröken gör och kanske prövar att fingerkarda eller att göra tråd, och sedan i klass 3 får de själva karda och spinna och då kan de känna igen att – ja, det gjorde fröken i förskolan! Kan man tänka liknande när det gäller språk och matematik? Fick inspiration när jag såg på nätet om matematikfestivalen och Franz Peter Waritsch´s matematikverkstad, är dock ännu inte klar över hur då jag inte vill att barnen belastas för mycket i huvudet och intellektualiseras, de skall enbart uppleva och se. Jag har arbetat en del med att köpa in geometriska pussel med många lösningsmöjligheter utan att benämna dem som cirkel, kvadrat, triangel, pentagram etc. Barnen har själva satt namn på dem, t ex cirkeln kallar de blomman. Det finns ju också mycket lekmaterial som tar upp färg-form-storlek i naturmaterial och som ger erfarenheter utan att ”ta upp dem i huvudet” och som barnen kan förvandla och använda kreativt!

Jag ser inte hoten utifrån som de svåraste, utan hoten inifrån. Tror ändå inte waldorfförskolan och waldorfskolan är ”nedläggningshotade” men vi måste hitta en väg till fördjupning istället för utslätning och använda utbildning, kvalitets- och dokumentationsarbetet inklusive forskning i detta syfte. Det går om vi vill.

 

Nya initiativ inom utbildningen av ämneslärare i waldorfskolan

Av Leif Tjärnstig, Waldorflärarhögskolan

Utveckling och kompetens är två ord som kan sammanfatta inriktningen på de sista årens lärardebatt. Med hjälp av längre och mer detaljerade listor på nödvändiga kompetenser ska läraryrket utvecklas och undervisningen i skolan förbättras. De kompetenser läraren förväntas förvärva genom utbildning och fortbildning är numera detaljstyrda mot kunskapskraven i kursplanen och arbetet i skolan tydligare styrt av administrativa föreskrifter. Samtidigt som detaljstyrning och akademiska kunskaper får en allt mer framträdande plats i lärarutbildningen ökar kraven på att lärarutbildningarna även ska utveckla lärarens praktiska undervisningsförmågor. Tydligt är att lärarutbildnings institutionerna och skolorna i framtiden kommer att engageras mer i skolornas pedagogiska utveckling. I denna artikel beskriver jag ett initiativ till förnyelse av waldorfskolans ämneslärarutbildning som utgår från en idé om kompetensutveckling, personlighetsutveckling och utveckling av yrkesrollen som utvecklingskraft för waldorfskolorna.

Utbildningen av waldorflärare har av traditionen utgått från iden att lärarens personliga utveckling starkt sammanhänger med förmågan att gestalta undervisningen, att se varje elevs behov och skolsituation, samt förmåga hos läraren att på egen hand fördjupa sig i undervisningsstoffet. Generellt har waldorflärarutbildningen haft stort fokus på ämnenas didaktik och kursplanens uppbyggnad, mindre på sammanhängande teoretiska ämneskunskaper och metoder att kontrollera och uppfölja elevers kunskaper. Utbildningarna till waldorflärare har till stora delar byggt på erfarna lärare som förmedlar kunskaper om vad, hur och varför undervisningen gestaltas som den gjort till nästa generation lärare. Det muntliga berättandet har ägt företräde i lärarutbildningarna på samma sätt som berättandet är en förutsättning i waldorfskolans undervisning. Bristen på litteratur, som utifrån kritisk granskande och vetenskaplig underbyggnad synliggör waldorfskolans metoder och värdegrund, har ytterligare bidragit till att utbildningarna förblivit i en muntlig tradition.

För att waldorfskolans kärna av pedagogiska idéer med utgångspunkt i kunskap om människans utveckling, växande och lärande ska kunna utvecklas vidare och få sin berättigade plats i ett modernt undervisningssystem behövs en tydligare beskrivning av vilka lärarkompetenser undervisningen i waldorfskolan bygger på. De kvaliteter som en student förväntas erövra genom utbildning till waldorflärare brukar oftast beskrivas som ”förhållningssätt” och ”sinnelag”. Detta synsätt stämmer illa med den ganska instrumentella checklista på kompetenser som utgör grunden i den nya lärarutbildningen. För att möta de nya kraven på lärarutbildningarna att förse lärare med verifierbara kompetenser har Waldorflärarhögskolan i Bromma tillsammans med Rudolf Steinerhøjskolen i Oslo arbetat fram ett sätt att arbeta med sinnelag, undervisningsförmåga och förhållningsätt som olika utbildningsbara kompetenser.

Genom att betrakta lärarens yrkeskompetenser som förmåga till systematiskt övande inom olika relationella fält som var och en utgör olika dimensioner av läraryrket, synliggörs kärnvärdena i waldorflärarens yrkeskunskap. De relationella fälten som urskilts är:

Jag – Du                 Lärarens pedagogiska relation till sina elever

Jag – Världen         Lärarens egen fördjupning inom sina undervisningsämnen

Jag – Mig själv       Lärarens arbete med sin egen utveckling

Jag – Vi                  Lärarens sociala medvetenhet i relationen med kollegor, föräldrar mm.

Inom vart och ett av dessa fält finns sedan olika teoretiska, praktiska och etiska aspekter som tillsammans speglar läraryrkets komplexitet och utfodringar. De olika fälten kan inte annat än i teorin och på pappret isoleras från varandra. I praktiken och i klassrummet är de sammanblandade. Men de representerar olika kunskapstyper, praktiker och förhållningssätt.

Ett initiativ till förnyelse av ämneslärarutbildningen för waldorfskolan

Hösten 2010 sjösatte Waldorflärarhögskolan i Bromma ett nytt utbildningsprogram för ämneslärare i waldorfskolans högstadium och gymnasium. Det nya programmet har utvecklats och ackrediterats i samarbete med Crossfield institut i England som är ett ackrediteringsinstitut för professionsutbildningar.

Iden om lärarens personliga utveckling, som det nav och center från vilket mycket av waldorfskolans pedagogiska arbete utgår, finns beskriven både inom waldorfpedagogisk litteratur och olika antroposofiska texter. Den personliga utvecklingen och övandet har alltid individens frihet som grundförutsättning. Att det inte går, eller ens är önskvärt, att tvinga en annan människa till utveckling finner de flesta vara en självklarhet. Däremot är det nödvändigt att utveckla former för lärarens personliga utveckling inom skolan så att vi även fortsättningsvis kan tala om waldorfskolan som en skola som bygger på lärarens personliga ansvar och utveckling. De sidor som läraren kanske mest av allt behöver sätta sitt eget undersökande ljus på och göra till föremål för sin strävan till förbättring är den egna undervisningen. Genom att systematiskt studera sin undervisning och sitt sätt att undervisa kan olika aspekter av minst två av de relationella fälten ovan som benämns ”jag – du” och ”jag-mig själv” synliggöras och övas.

Aktionsforskning som idé kommer ifrån England där det utvecklades under 60 och 70 talen i syfte att gemensamt involvera lärare och akademisk forskning i skolans utveckling. Upplägget i ett aktionsforsknings projekt är att ofta att läraren väljer något i den egna undervisningsvardagen som han eller hon inte är nöjd med eller önskat att utveckla. Förenklat så går ”forskningen” till så att de som är engagerade i projektet, genom iakttagelse och reflektion, steg för steg förändrar något i undervisningens vardag. Ofta används någon fältstudiemetod för att insamla och systematisera iakttagelserna. Dessa kan vara dagboksanteckningar eller att en till lektionen inbjuden kollega eller forskare som observerar läraren eller rent av en videofilmar lektionen. Syftet med projektet är åstadkomma förändring genom att få perspektiv på sig själv och sina omedvetna vanor och beteende i klassrummet. Ofta genererar ett avslutat aktionsforsknings projekt nya frågor och nya projekt. De kan utgöra starten på en utvecklingscykel och en vana att iaktta sig själv och sin undervisning. Utgångspunkten för förändring i undervisningen i dessa projekt bygger på att läraren förändrar eller blir medveten om sig själv och sin undervisning

Behovet av en ämnesdidaktisk kunskapsbank och ämneskollegier

En av de bärande idéerna i waldorfskolan är att kursplanen har en inbyggd ämnesprogression och förvandling som verkar ömsom stödjande, utmanade och bekräftande i förhållande till elevens utvecklingsfas. Detta innebär att bakom ämnesinnhållsliga rubriker i kursplanen som ”Parsifal”, ”Kulturepoker”, ”Fältmätning” mm. döljer sig kvalitativa aspekter som utöver ämnesinnehållet förväntas förmedla upplevelser, erfarenheter och kunskaper av mer och generell allmänmänsklig karaktär till eleverna. Vilka dessa kvalitativa aspekter är, hur de kan förmedlas och vilka källor som är användbara, är fundamentala kunskaper för lärare i waldorfskolans högstadium och gymnasium.

Ämneslärare har specifika ämneskunskaper som utgångsförutsättning för sin undervisning. Ämneskunskaper är undervisningens mål men ger även undervisningen dess karaktär och didaktik. Kunskaperna om ämnenas kvalitativa och didaktiska aspekter är ofta personliga kunskaper hos erfarna lärare. För att infånga och systematisera dessa kvalitativa och didaktiska kunskaper från erfarna lärare krävs ett fältarbete av i det närmaste antropologiskt karaktär. En stor kunskaps och erfarenhetsbank finns hos en snabbt försvinnande generation ämneslärare i våra skolor.

Det traditionella sättet att lära sig yrkeskunskaper bestod tidigare främst att arbeta tillsammans med och studera en ”mästare” i yrket. Detta sätt att lära sig läraryrket var det vanligaste innan lärarutbildningarna blev akademiska. Undervisningens didaktik, upplägg och metod inom respektive ämne förmedlades främst genom att den yngre, nya läraren iakttog en äldre mästares undervisning och samtalade med denne om upplägg och innehåll. Det är inte självklart att yngre och nya lärare möte en erfaren ”mästare” inom sitt ämnesområde idag. Detta är ett stort problem för fortlevnad och utveckling av waldorfpedagogiken.

Ett annat problem som följer av det ovanstående är avsaknaden av litteratur som beskriver undervisningskvaliteterna i ämnena och hur metoder inom respektive ämnesområden kan byggas upp. För att avhjälpa den bristen på användbar litteratur i ämnesundervisningen och ämnesdidaktisk litteratur har en av uppgifterna för studenterna i utbildningens ämneskurs varit att sammanställa litteraturöversikter inom sitt undervisningsämne. Avsikten med detta är att börja bygga upp en ämnesdidaktisk kunskapsbank.

För att kunna genomföra ämnesdidaktiska kurser i inom det ämneslärarprogram som beskrivits ovan behövs ett kontaktnät med erfarna lärare inom alla olika ämnesområden. Etablerandet av ämnesnätverk och ämneskollegier mellan lärare där både studenter och lärare med olika erfarenhet har varit en viktig del i uppbyggnaden av ett program för utbildning till ämneslärare i waldorfskolan. Under hösten 2011 påbörjades arbetet med att skapa en form för ämneskollegium inom de ämnesområden som studenterna på programmet undervisar inom.

Hantverkslärarna var den ämneslärargrupp som skapade det mest livaktiga nätverket.

Matematiklärarna har börjat etablera sig som ämneskollegium. De har gjort ett omfattande arbete med hela kursplanen i matematik.

Lärarkompetens, ämneskompetens och yrkesidentitet

Betydelsen av identifiering med yrkesrollen, i skolan och under utbildning, har varit viktiga i samband med uppbyggandet av lärarprogrammet ovan. Skillnaden mellan ämneslärarna och klasslärarna är att de senare har ett mer helhetligt perspektiv på eleverna och på klassen och under en längre tid. När ett eller några undervisningsämnen blir lärarens yrkespersonlighet, är det via ämnet som läraren främst kommunicerar med eleverna. Han eller hon blir svenskläraren, matteläraren osv. Detta medför att en ämneslärare, i elevernas ögon, framstår som vital och levande när lärarens ämneskunskaper vidgas och förnyas. Utveckling och förnyelse av ämneskunskaper kommer att utveckla och vitalisera läraren. Av en inre nödvändighet för läraren att utvecklas inom de fyra relationella fälten, följer även att läraren bidrar till skolans förnyelse och vitalisering.

Genom att göra ämnesdidaktiskt material och rapporter från aktionsforskningsprojekt tillgängliga för lärare, kan lärarutbildningen visa på exempel som kan bidra till skolutvecklingen och fördjupning av lärarnas yrkeskompetens. Förhoppningen är nu, att även de etablerade ämneskollegierna ska försätta växa och att det kommer etableras kollegium inom ämnesområden där det i dag saknas. På detta sätt skulle waldorfskolorna kunna visa på ett gott exempel på hur skolor och utbildning gemensamt arbetar för en pedagogisk utveckling.

Artikeln har i en längre version publicerats i Tidskriften På väg.

Örjan Liebendörfer

23 nov 2012

Inom detta tema har vi för avsikt att publicera artiklar med fokus på lärarutbildning och annan vuxenutbildning som har relevans för waldorfpedagogiken.

Välkommen med ditt bidrag! Skriv till Klicka här

Örjan Liebendörfer

23 nov 2012

Inom detta tema har vi för avsikt att publicera artiklar med fokus på forskning som har relevans för waldorfpedagogiken i stort. Det kan röra sig om studier som direkt handlar om waldorfpedagogik i någon form men även artiklar som berör annan forskning som kan vara intressant att belysa i detta forum.

Välkommen med ditt bidrag! Skriv till Klicka här

Största empiriska studien om waldorfelever nu publicerad

Av Örjan Liebendörfer, redaktör.

Den största empiriska studien över waldorfelevers- och föräldrars erfarenhet av skolgången publicerades för några dagar sedan. Studien leddes av Dr. Heiner Barz, professor vid Heinrich-Heine Universitetet i Düsseldorf, Dr. Sylvia Liebenwein från samma universitet samt Dr. Dirk Randoll vid Alanus Hochschule. Det övergripande ansvaret hade Dr. Andreas Schleicher som är ställföreträdande direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och bland annat ansvarig för PISA-undersökningarna. Studien genomfördes i Tyskland 2009-2011 och omfattade över 800 elever som genom frågeformulär besvarade olika frågor samt över 50 djupintervjuer med elever och föräldrar. Eleverna gick i klasserna 9-13 i sex olika förbundsländer. Genom föreliggande data från allmänna skolor i Tyskland fanns ett adekvat jämförelsematerial som gör studien unik i sitt slag.

Glädje att lära sig och tillfredsställelse med skolan

Vid påståendet ”Att lära mig något i skolan skapar glädje” svarar nära 80% av waldorfeleverna ja, för det allmänna skolväsendet var motsvarande siffra 67%. Vid påståendet ”Det som vi gör i undervisningen är oftast intressant” svarar waldorfeleverna ja med 79%, i det allmänna skolväsendet var siffran 54%. Waldorfeleverna anser också sin skola vara mer inbjudande och vänlig (85% mot 60%).

Förhållandet till lärarna

Ungefär 65% av waldorfeleverna håller med om påståendet ”Våra lärare intresserar sig för varje elevs framsteg” jämfört med det allmänna skolväsendets 30%. Ett liknande förhållande gäller för påståendet ” Våra lärare ger oss möjlighet att uttrycka vår mening” av (83% mot 48%) samt ”Våra lärare gör undervisningen intressant och spännande” med 50% resp. 23%.

Självförtroende

Waldorfeleverna visar också en på en högre grad av självförtroende. 84% av waldorfeleverna svarar ja till påståendet ” Jag har fått veta av skolan att jag har starka sidor”, en motsvarande siffra redovisas för påståendet ” Jag är övertygad om att jag kan prestera bra resultat vid prov”.

Ångest och stress

Waldorfeleverna visar en betydligt lägre grad av stress- och ångestfenomen, t.ex svarar 12% av eleverna att de lider av sömnsvårigheter pga. skolstress, för det allmänna skolväsendet var motsvarande siffra 5 procentenheter högre.

Kulturell bildning

Waldorfeleverna upplever i högre grad att det konstnärliga och kulturella uppmuntras i skolan och de deltar i betydligt högre grad i sådana aktiviteter utanför skoltiden.

Vilka elever går i waldorfskola?

Studiens sociologiska del visar att eleverna i hög grad redan gått i annan skola innan de kommer till waldorfskolan, att de i högre grad lever familjer med separerade föräldrar och att dessa främst tillhör den välutbildade medelklassen.

Elevernas värderingar ligger också nära en mer bildad samhällsklass, t.ex. svarar 32% att det är primärt att ”Respektera lag och ordning”, i en motsvarande studie för ungdomar i hela Tyskland var siffran 60%. För värden som mer betonar den materialistiska sidan av livet är siffrorna mellan grupperna däremot jämförbara.

Förhållandet till antroposofin

Drygt 65% av eleverna säger ja till påståendet ” Jag känner till idéerna som finns bakom min skolas pedagogik”, vid närmare efterfrågan kan eleverna dock oftast inte säga mer än namnet Rudolf Steiner.

Studien tar också upp problem och kritiska frågor som lyfts fram av eleverna. Dit hör bland annat:
den långa klasslärartiden (upp till 8 år) frågan om återkoppling och krav på prestation, den ofta abrupta övergången från klasslärarstadiet till högstadiet (tyska Oberstufe från årskurs 9) och den relativt höga andel som inte känner sig utmanade kunskapsmässigt och bristen på differentiering i undervisningen

Dr. Andreas Schleicher beskriver i förordet att samhället behöver en skola som rustar eleverna för den verklighet som dagens samhälle utgör. Idag kan kunskapen som ges i skolan aldrig vara tillräcklig för ett helt yrkesliv. Skolan måste ge eleverna förmåga att ta ansvar för det egna fortsatta lärandet och lägga grunderna för en kontinuerlig förändringsvilja. ”Det som räknas idag är ett livslångt lärande, motivation och förmåga att utifrån sin egen horisont utvecklas i takt med förändringarna i samhället och arbetslivet” skriver Schleicher. Istället för ett rent analytiskt förfarande som leder till rutinmässiga problemlösningar krävs ämnesövergripande syntetisering av olika kunskaper där sambandet kanske inte är helt uppenbart från början. Därtill finns ett växande behov av social intelligens, emotional trygghet och entreprenörsanda.

Schleicher konstaterar: ”Den genomförda undersökningen visar att waldorfskoleeleverna är bra förberedda för den framtid som väntar dem”. Han betonar särskilt elevernas lust och glädje att lära sig och deras förmåga till självständigt lärande som är nyckelfaktorer för att komma tillrätta i en värld som vi ännu inte vet hur den kommer att gestaltas.

Schleicher menar också att studien visar att det som PISA-studien kommit fram till som framgångsfaktorer för ett modernt utbildningssystem till stor del redan praktiseras i waldorfskolorna sedan snart 100 år.

Studien finns nu i sin helhet i bokform: Bildungserfahrungen an Waldorfschulen – Empirische Studie zu Schulqualität und Lernerfahrungen, Barz, Liebenwein, Randoll. Springer VS, Wiesbanden 2012.