Etikettarkiv: handen

”Handen som handling” – recension av Eva Malms bok

Göran Fant, mångårig redaktör för På Väg, tidigare ordförande i Waldorfskolefederationen, gymnasielärare i litteratur och musik, skribent m.m. recenserar Eva Malms nya bok.

 

Eva Malms nya bok Handen som handling (Carlssons förlag) är en värmande och naturlig fortsättning på hennes En tonårings värde och värdighet som kom för ett par år sedan.

Redan de första sidorna kopplar ett grepp på läsarens intresse: de beskriver hennes minne av föräldrarnas händer som andligt och fysiskt burit henne i barndomen. Den varma, personliga ton som genomsyrar denna vackra inledning präglar boken. Symptomatiskt är att den räcker handen också till nästnästa generation i sin tillägnan.

Den kan beskrivas som en stor meditation över handen: som redskap för att gripa och förstå världen, att nå kontakt. Men också som ett redskap att tänka med.

Ett av de många intressanta citaten är hämtade från Hans Ruins (d.ä.) spirituella och tankeväckande essäsamling Den mångtydiga människan: ”Kant har kallat handen för människans yttre hjärna. Yttrande tar fasta på de två organens fulländade anpassning till varandra.” Om Kant verkligen har skrivit eller sagt detta är väl inte helt säkert, men det viktiga är att det öppnar för en djupare förståelse av handens betydelse.

I sant poststrukturalistisk anda resonerar Malm om att ordet handen på svenska liknar anden. Hon avser förstås inget språkvetenskapligt etymologiskt belägg för något gemensamt ursprung, men det antyder samma släktskap som Hans Ruin berör med sitt (fiktiva) kantcitat.

Ett av de intressantaste kapitlen beskriver handens morfologi och 385 millioner år långa evolution från dess ytterst embryonala utformning i de första vattenlevande, krokodilliknande ryggradsdjuren till dess fulländning i människans. Detta hisnande, eoniska tidsperspektiv blir en viktig byggsten i Malms subtila essäistiska arkeologi.

Hon refererar ofta till franska strukturalister och poststrukturalister. Och som ett återkommande huvudmotiv citerar hon en aforism av Paul Valéry (ur samlingen Tel-quel, kapitlet Moralités):

Man betraktar sin hand på bordet och råkar då alltid i en filosofisk häpnad. I den handen finns och, och jag finns där inte. Den är jag – och icke jag. Man skulle önska en inträngande filosofisk analys av detta.”
”Elle est moi et non-moi”: Eva Malms bok kan uppfattas som en sådan filosofisk analys, ”une analyse délicate de ceci”

Man blir knappast överraskad av att Eva Malm mot slutet upphäver ett pedagogikens stridsrop mot tendensen att i den intellektuella resultathysterins anda reducera handens betydelse i undervisningen. Från en del håll ifrågasätts som bekant den i det klassiska lärandet centrala övningen i att utveckla handstilen till förmån för inknappandet av ord på mobiler, datorer eller poddar. Likaså att minska eller ta bort hantverksämnena i skolan. Vem minns inte införandet av ämnet ”teoretisk slöjd”? Boken är också tillägnad ”Utbildningsministern, vem det vara må”. Så man kan bara hoppas att den blir läst och uppskattad av dem som har denna titel nu och i framtiden.

Eva Malm använder ett elegant, poetiskt språk som gör boken lättläst. Hon har också en typografisk idé som bidrar till ett särskilt flyt: genom hela boken går ”illustrationer” i form av relevanta citat på helsidor satta i stor stil.

2 svar

När lärandet brister

Författaren Gerda Antti skriver här om Eva Malms bok En tonårings värde och värdighet som vi tidigare skrivit om här på Waldorf Agora.

Ingen enda människa i Sverige idag är omedveten om att svenska skolan borde få gå till doktorn. För ut ur denna famn som skolan är går varje år 30 % av barnen och ungdomarna utan att ha klarat gymnasiet. De har gett upp. Den första kontakten med vuxenvärlden, som är dörren ut till det egna livet, den kontakten har gjort dem olyckliga, rädda och vilsna, så till den grad att de också kan bli elaka mot varandra. Livslusten är borta och man går i väntan på att något ska hända. Klockan har stannat, någon eller något måste dra upp den igen. Vem, vad?

Ska de vänta på politikerna som inte saknar vackra ord? Men sanningar som dräneras på sitt innehåll blir till floskler. Och en floskel är en verklighetsflykt. Men politikerna talar i mun på varandra, med darr på stämman: Barnen är det dyrbaraste vi har. Utan barnen stannar allt. Barnen är vår framtid. Ja de pratar, men vad de mest talar om är antal. Antal miljoner som varje år satsas. Antal skolor, antal olika skolor att välja bland, antalet vinster i skolan, ökat antal elever. Och nu senast, ökat antal  ettåringar som börjar sitt långa skolliv. Men ingen full garanti för att det bästa man har ska få det bästa. Det är som att så ärter men inte lova ett nät att hålla sig i. Den trädgårdsmästare som inte har vett att sätta upp stängsel får en dålig skörd. Men skolan är en dålig trädgårdsmästare, ger dåligt stöd. Och barn är ingen ärta som ska ha stöd för sommarn, projektet är livslångt och kan bli livsfarligt. Barnen hittar inte sig själva, blir sjuka, går till psyk, självmorden bland unga är ingen mardröm, den är verklig. Men pratandet fortgår, för att inte säga babblandet. Och allt på ytan, som om det gällde frisyrer, när det istället gäller livsstarten. Vad gör en vanlig människa efter allt detta rapporterande annat än att man blir olycklig?

Men som en räddningsplanka i tidens onda ström hittar jag en bok! Den heter En tonårings värde och värdighet, författaren är Eva Malm, lärare på waldorfgymnasium och lärarutbildare. Bokens undertitel är ”En pedagogisk essä om det mellanmänskliga och människans mitt”, och det är en mitt-i-prick-titel för vad själva skolan är, eller borde vara, och för vad hela livet är. För boken är berörande, också för den som inte framförallt är intresserad av skolan, ”bara” av livet. Det är en tankeväckande och känsloväckande bok, och med det är den hoppfull, och jag tänker, att allt behöver ändå inte vara förlorat. Det är en bok främst för lärare och rektorer som ju är de som ska väcka livet i barnen, som ska få barnet att se livet i sig själv, men den gör också en vanlig läsare uppmärksam på sig själv och sin iakttagelseförmåga. Hon skriver just om tonårstiden, ”den stora frågan om vad en människa är, vad den enskilda individualiteten behöver under sin uppväxt för att ständigt kunna arbeta på sitt livsprojekt” och hon gör det på ett sätt så att jag kan känna igen min tonårstid som den stora förvirring det var. Det där livet som börjar, i hela människan, inifrån och ut, till armar och ben och med alla de känslor som dagen igenom kommer och går, och som, eftersom de är nya då när de är nya, behöver stöd och form.  Det är så mycket i boken som är som nytt fastän det är gammalt, urgammalt en del, men där mycket är bortglömt idag. Idag, det förefaller som om föräldrar idag inte får barn som ska tas om hand, utan att idag får föräldrar hjärnor som ska utbildas. Och att när det blir skoldags, det nu är denna hjärna utan armar och ben och känsloliv och kulturliv som ska klara prov och få betyg, allt för att kvitteras ut efter färdig skola och ungdomsgårdstid.

Hur många av oss vuxna vågar minnas hur det kändes när en lärare hade just den förmågan att väcka livet till liv i oss själva, hur genomgripande det kändes, och samtidigt våga tänka att det kanske inte är så många barn som får känna det idag? Får känna att man kan, att man begriper, och att den kunskapen går in i hela det jag man är? Aldrig i livet är man så nästan enbart mottagande som man är som barn. Och man är inte abstrakt mottagande, man är kroppsligt mottagande.

Mycket ofta läser jag att ungdomar vill bli läkare eller jurister. De första hjälper det som blivit sjukt, de andra löser hinder som uppstått på vägen. Och bra betalt för båda, mycket viktigt i sammanhanget. Men lärare då? De som anar groddarna, ser anlagen och som tillsammans med eleven börjar se en väg, och lyckas med det, till bådas lycka? Vad kan vara mer angeläget än att välja det yrket? Och inte bara få bra betalt för det, utan också för att når det lyckas, då blir inte så många sjuka och färre får hinder på vägen. Att vara lärare kan vara detsamma som att vara en lyckas smed.

Eva Malm skriver utifrån sin erfarenhet av Waldorfpedagogiken som märkligt nog den svenska skolan i stort sett har lämnat därhän, som om där inte fanns något av värde att hämta, och jag tänker då inte minst på det praktiska-kulturella, och Eva Malm skriver därför mycket om handen. Handen, som Kant har kallat kroppens yttre hjärna. När jag gick i skolan då fanns ännu handen naturligt med. Slöjden fanns, handen fanns, och det handen gjorde och formade, det kändes direkt i huvudet, som det gör livet igenom, och är något som minsta barn känner utan att kunna veta vad det är som händer, men händer, det gör det, att det handen formar, det når hjärnan. ”Handens geniala konstruktion möjliggör en ofattbar mångfald av skapande verksamhet. Handens område i hjärnan är också förhållandevis stort.” Hon citerar Göran Lundborg, professor i handkirurgi som menar att det är just genom handens verksamhet som hjärnan har kunnat utvecklas till den kapacitet den har idag. Och vidare, ” att arbeta med sina händer innebär att vara kulturskapande men också att vara skapande på sig själv, ända in i hjärnans fysiologi.” Och hur en handrörelse, en som vi alla gör flera gånger om dagen, hur den härrör eller väcker en alldeles speciell känsla i oss, det visar några av bokens bilder. Man måste göra för att förstå, säger Aristoteles. Teorin stiger ur handgreppet, medan handen arbetar vidgas blicken.

Boken är en räddningsplanka men vad hjälper det med räddningsplankor när politiker och skolfolk inte tycks ha den” speciella begåvningen att i den öppna iakttagelsen se erfarenheten”, som Goethe har sagt? Vad är det som hjälper när man inte hinner med livet, bara med hjärnan?

 

 

 

2 svar

Ny bok om waldorfpedagogik!

Nyligen kom det ut en ny bok om waldorfpedagogik. Den är skriven av Eva Malm, mångårig lärare och lärarutbildare, och bär titeln En tonårings värde och värdighet – En pedagogisk essä om det mellanmänskliga och människans mitt (Carlsson förlag). Förord är skrivet av Sven Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria.
Boken riktar sig främst till lärare och lärarkandidater, men också till föräldrar, politiker och andra som är intresserade av unga människors utveckling och förutsättningar.

Vi publicerar här ett utdrag ur inledningskapitlet:

Detta är en essä. Det är ett försök att gestalta en del av en mångårig beprövad erfarenhet av pedagogiskt arbete med tonåringar och lärarkandidater. Det är ett försök att sätta erfarenheten i rörelse och söka möten, finna samband och åstadkomma anknytningar. Det är mitt försök att formulera en mening i den omfattande episka text som skrivs av många pedagoger under tidens lopp. Det är en röst i det pågående pedagogiska samtalet, det samtal som förhoppningsvis aldrig kommer att upphöra.

På vägen och under tiden har mina erfarenheter stött samman med andra formulerade erfarenheter, ibland i vetenskapliga texter, ibland i poetiska. Någon annan har givit mig sina ord som hjälp och handledning. Någon annan har hjälpt till att göra tankarna klarare, ge dem form. Som det är i livet. Så är det också i texten.

Mina egna pedagogiska erfarenheter har jag från waldorfskolan. Därför är exemplen tagna därifrån. De bildar utgångspunkten, men mycket är allmängiltigt och skulle kunna gälla för vilken skola eller vilken människa som helst. Tyvärr har waldorfskolan under ett antal år fått se hur utifrån kommande begränsningar ständigt ökat. Öppningarna har däremot ständigt minskat. Jag vill betona att jag i texten inte har anpassat mig till just nu rådande programbeskrivningar eller poängplaner.

Waldorfskolan är i sin ursprungsform en tolvårig skola och har därför en övergripande bild av läroprocessen under hela uppväxttiden, något som kan benämnas ”den inre kursplanen”. Även förskolan spelar i waldorfpedagogiken en betydelsefull roll. I denna text inriktar jag mig främst på tonåren men sätter in tonårstiden i ett utvecklingsförlopp som sträcker sig från tidig barndom fram till vuxen ålder.

Waldorfpedagogiken är numera allmänt bekant men tas sällan med i det pedagogiska samtalet. Kanske har detta sin grund i den annorlunda begreppsbildning som finns i waldorfpedagogiken, en begreppsbildning som visserligen är konsekvent och nyanserad men också omfattande och i viss mån präglad av ovanliga, ibland även ålderdomliga uttryck. Att den därför i relativt stor utsträckning varit svår att tillägna sig, göra hanterbar och möjlig att diskutera har säkerligen varit en bidragande orsak till att den ibland uppfattats som mystisk. Vi har i så fall med en översättningsproblematik att göra.

Min utgångspunkt i texten har varit att försöka karakterisera en del av waldorfpedagogikens begrepp med mer allmänt förekommande ord och metaforer. Därför har waldorfpedagogikens grundare, Rudolf Steiner, fått stå tillbaka något om än inte helt. Man kan finna tankegångar som liknar eller överensstämmer med Steiners hos många andra forskare och författare, vilket framgår av texten. Den helhetssyn och den mångfacetterade och övergripande tankeväv som finns hos Steiner har jag dock inte funnit hos någon annan. Gång efter gång har jag förundrats över hur Steiner med sina kvalificerade intuitioner redan för hundra år sedan insåg sådant som neurologin på senare år forskat fram och kunnat verifiera. Det är också anmärkningsvärt att han så direkt kunde omsätta sina tankar och insikter i praktiskt genomförbara projekt av olika slag, inte minst inom pedagogikens område.

Det finns i min text två begrepp som kräver en kommentar. Det ena är ”ekologisk”, ett begrepp som mig veterligen inte finns i Steiners egna texter eller nedtecknade föredrag. Det andra är ”andlig”, ett begrepp som Steiner däremot använde ofta, ett begrepp som det inte går att bortse från i hans texter.

Begreppet ”ekologi” introducerades på 1860-talet av den tyske biologen Ernst Haeckel. Han avsåg med detta begrepp sammanhang i naturen. Hur olika individer, arter och populationer relaterade och samspelade med varandra blev föremål för hans forskande blick. Begreppet (om än inte alltid hela ordet) används även i sammansättningar, exempelvis ekosystem eller ekologisk odling. I våra dagar är det flitigt använt. Här använder jag begreppet, då jag vill visa samband och sammanhang i strukturer som finns eller kan uppstå i en skola, något interaktivt i den sociala väven eller i olika ämnens relation till varandra. Ett ämne kan till exempel vara avgränsat i sig självt och man kan räkna antalet lektioner för att fylla den kvot som är stipulerad. Men man kan få andra effekter, vidgad förståelse och mer liv i kunskapen om man relaterar ett ämne till ett annat, om man låter möten mellan ämnen uppstå, låter samband och mönster visa sig. Ekologi kan då förstås som en rörlig och levande interaktivitet inom en sammanhängande helhet, något som skulle kunna utgöra ett nytt konstnärligt pedagogiskt forskningsfält, forskning i det praktiska och ofta oväntade.

Begreppet ”andlig” är något som vi svenskar har problem med. Vi undviker det gärna, låter bli att använda ordet. Inte sällan förpassar vi det till religiösa eller kyrkliga sammanhang. I engelska språket är inte begreppet ”spiritual” problematiskt på samma sätt utan ett vanligt förekommande ord. Jag söker inte undvika ordet andlig. Det är dock som begrepp svårt att definiera. Det kan känneteckna ett övergripande ideal eller motiv, till exempel viljan och kraften att utvecklas eller viljan att sträva efter kunskap eller sanning. Det kan vara drivkrafter bortom nuet. Det kan vara såväl strävansmål som strävanskraft. Det vi ofta benämner som vår värdegrund, frihet, jämlikhet och broderskap, är ”i denna anda” också begrepp som kan sortera under det andliga. Det finns en ”andlig” frihet att fylla detta begrepp. Det finns även en frihet att benämna det på andra sätt.

Denna bok består av tre delar. De tre delarna är inte tydligt avgränsade utan berör varandra – som det är i livet. Den första delen, ”Mångfaldens helhetlighet”, handlar om infallsvinklar på människan i ett interaktivt helhetsperspektiv. Aspekter av den människosyn som ligger som grund för waldorfpedagogiken tas upp och speciell uppmärksamhet riktas mot individens utveckling och växande i relationen till andra: det mellanmänskliga fältet. Den andra delen, ”Handen som kunskapsorgan”, fokuserar på handen i kroppslighetens mittfält, på dess verksamhet som skapare av kunskap och kultur, dess relation till känslolivet och dess mångsidigt gestaltande potential i lärandets tjänst. Denna del kan sägas karakterisera människan ur den verksamma handens synvinkel. Den tredje delen, ”Kunskapens gestaltning”, placerar sig i det kreativa, aktiva mittfältet mellan formad medvetenhet och ännu inte formad vilja, mellan ande och materia. Denna del handlar om sinnesverksamhetens symbiotiska förhållande till tänkandet, om gestaltad kunskap genom konstens olika yttringar och den konstnärliga verksamhetens förhållande till känsla och frihet. Människan karakteriseras här ur den konstnärliga processens synvinkel.

Eftersom kunskap genom handen och kunskap genom konsten har fått en dominerande roll i boken kan det ligga nära till hands att tro att waldorfpedagogiken är en praktisk estetisk pedagogik. Ur viss synvinkel kan det finnas fog för en sådan förmodan, eftersom det konstnärliga elementet genomsyrar även de teoretiska ämnena, såväl naturvetenskap som humaniora. Men jag vill med eftertryck understryka att även de naturvetenskapliga ämnena har en mycket betydelsefull roll inom waldorfpedagogiken. Det faller utanför mitt kompetensområde att ingående behandla detta, men jag pekar på vissa kopplingar. Förhoppningsvis kommer någon att skriva boken även om den naturvetenskapliga undervisningen inom waldorfpedagogiken. Att jag betonar handens och konstens roll i lärandet beror på att dagens teoretiska gymnasielinjer i det närmaste eliminerat dessa två fält. Det finns många belägg för att både tänkande och teoribildning får livskraft och kreativt flöde genom att man använder kunskapsorganet handen i en skapande process och utvecklar den konstnärliga blicken, den konstnärliga lyhördheten och den konstnärliga förmågan att öppna för nya möjligheter och lösningar.

Jag berör i texten vikten av att kunna förstå och uttrycka sig med hjälp av olika slags ”språk”. Därför har jag vid vissa tillfällen använt mig av bilder som språk. Bilder har fått komma till tals, i viss mån uttrycka och representera tankar.

Ledmotivet i min text är människan i blivande. Försöket att skriva denna bok har drivits av ett engagemang för att även en tonåring bör ha rätt att under sina formbara år få del av en allsidigt utvecklande pedagogik. Tonåringen ägnas stor uppmärksamhet i psykologiska och psykiatriska sammanhang, men inte lika mycket i pedagogiska. Min erfarenhet är att tonårspedagogik kan gestaltas på sätt som är både uppbyggande och förebyggande. Och det finns ingen reell motsättning mellan vad en individ behöver för sin utveckling under uppväxtåren och vad samhället behöver för sin framtidsutveckling. En fullödig individuell utveckling kommer samhället till godo.

Att man skall utveckla sina förmågor i skolan är en självklarhet. Ofta blir detta liktydigt med att utveckla kognitiva förmågor som att läsa, skriva och räkna och sedan under årens lopp vidga kunskapen utifrån detta. Men för att eleverna skall kunna gå in i en sådan utveckling är deras känslor viktiga. Och den motivation de upplever är också avgörande. Detta visar nu också hjärnforskningen med tydlighet. Man kan då se att pedagogik inte bara handlar om att utveckla kognitiv kompetens utan också känslokompetens och viljekompetens, eftersom motivation djupast sett är vilja. Med andra ord: pedagogik måste handla om att skapa förutsättningar för barn och unga att utveckla en i vid bemärkelse kreativ kompetens och en kraft att under hela livet mer och mer bli människa. Pedagogik är därför alltid en framtidsuppgift.

Eva Malm

 

 

 

 

2 svar