Det vetenskapliga och den ande-vetenskapliga betraktelsen

Av Eva Lazar skriver här om avvägningen mellan vetenskap och andlighet och om waldorfpedagogikens ideal. Eva är waldorfförskollärare på Martingården i södra Stockholm. Född och uppvuxen i Ungern under kommunisttiden. Arbetat som förskollärare i olika i waldorfförskolor över 20 år, har även arbetat med den ryska förskolemodellen i Ungern.

Jag har med förundran läst vissa tankar som publicerats i Waldorf Agora på senare tid. Hittills har jag trott att hela idén med att utveckla waldorfpedagogiken handlar om att försöka tolka och reflektera över olika begrepp som Steiner har efterlämnat i sina föredrag och böcker. Eller att försöka hitta förståelse kring hans uttalanden och att försöka förstå sambandet eller motsättningarna kring dagens materiellt och teknisk fokuserade värld.Jag tycker att det är oerhört spännande, att med hjälp av antroposofin betrakta skeenden och det inre arbetet med mig själv som pedagog, för att komma underfund med och granska mina innersta motiv. Detta spirituella, allmänmänskliga motiv:

Att kunna vara en god, kärleksfull förebild ställer höga krav på mig som pedagog! Det är aktionsforskning i sig!

Det viktigaste verktyget i arbetet är att kunna ha förmågan att medvetet och kärleksfullt vägleda barnen i alla situationer som uppstår under dagens lopp på förskolan. Vi har ju många barn där en viktig anknytningspunkt till världen är waldorfförskolan redan från spädbarnsåren. Då de i den åldern fortfarande saknar ord utgör pedagogen med hela sin gestalt dess erfarenhetsvärld!

Vi kan använda oss av olika begrepp och formuleringar så länge dessa gynnar våra intentioner i samvaron med barnen. Men jag tror, att ju mer vi analyserar läroplanen och tar in den materiella föreställningsvärlden i rummet, i klassrummet, desto mer kommer vi att ta ett steg ifrån barnens riktiga behov. Läroplanen i all ära, modern forskning och datoranvändning i skolundervisning beroende på barnens ålder, visst, men vi måste hitta rätt balans och finna en avvägning mellan den vetenskapliga och den andevetenskapliga betraktelsen.

Barn i allmänhet tillbringar 8-10 timmar per dag på waldorfförskolan, den ersätter deras naturliga hemmiljö. De har ett stort behov av att bli sedda, älskade och leva i en miljö där de kan utvecklas och få rika sinnesupplevelser. Allt detta erbjuder en bra waldorfförskola. Waldorfförskolan lägger grunden till det livslånga lärandet. Min förhoppning är att utvecklingsarbetets viktigaste motiv blir att sätta Steiners begreppsvärld i samband med livsuppgifterna som vi står inför i det nya årtusendet. Att vi låter våra vaneseende ögon öppnas med hjälp av barnen. Det är barnens behov som skall styra våra intentioner inte myndigheternas krav! Dagens barn är oerhört sensibla, kräver vår närvaro och genomskådar oss under en kort sekund. Min erfarenhet är också att de börjar agera fort, vi inte når upp till deras förväntningar och ideal. Stämningen i rummet förändras omedelbart. Då är det viktigt att den första fråga jag ställer i mitt inre är: vad har jag gjort för fel eftersom barnen agerar så kraftfullt och hur kan jag nå fram till dem på bästa sätt? I det läget är det viktigt att jag varken grubblar över pedagogiska modeller eller lutar mig tillbaka på mina beprövade erfarenheter. Om jag låter mig vägledas av min egen intuition och försöker återskapa mitt inre lugn, kan det bli ett första steg som är avgörande för den fortsatta diskussionen och stämningen.

Överhuvudtaget frågar jag mig i vilka vetenskapliga sammanhang jag kan väva in Steiners för mig högst eftersträvansvärda pedagogiska anvisningar?

” Det handlar om att vi börjar med oss själva, att vi anstränger oss för att få en mängd översinnliga föreställningar, så att vårt sinne och vårt känsloliv är genomträngt av något som riktar sig mot det översinnliga. För det får mycket större verkan på barnet än det vi kan ge utifrån yttre förståndsregler och förståndspedagogik.”

” I denna förandligade kärlek till barnet, i detta rent andligt känslomässiga måste vi dyka in. Man säga, att när du hjälper barnet måste du vara en representant för krafter som inte finns på jorden, utan i det översinnliga. Alla uttänkta pedagogiska grundregler är mycket lite fruktbara så länge vetenskapen följer en materialistisk riktning.”

” I förhållande till den yttre materiella världen verkar du genom det du GÖR, som uppfostrare verkar du genom den du ÄR.”

Ur boken Barnet en spegling från kosmos av Rudolf Steiner

Hur mycket jag än vrider och vänder på meningarna i hans uttalanden verkar det som att jag kommer i kollisionskurs med dagens pedagogiska föreskrifter, med den ”vetenskapliga grunden”. Steiner kallar sin föreställningsvärld för ande-vetenskaplig, men den benämningen är föga värd i dagens utbildningssystem. Vi får nog sätta igång och börja tolka själva och försöka ge det en vetenskaplig prägel. Jag kan hålla med om att språkdräkten och den andevetenskapliga bakgrunden sticker i ögonen på fackfolk och att vi pedagoger behöver hitta ett språk som motsvarar inspektörernas krav, men det kan aldrig ersätta våra intentioner gentemot waldorfpedagogikens substantiella värde. På senare tid har jag märkt att allt fler waldorfförskollärare inte vågar använda sig av vissa formuleringar. Börjar vi bli osäkra på oss själva? Om vi blir det har vi kastat ut barnet med badvattnet! Om vi inte tror på våra mest eftersträvansvärda waldorfpedagogiska ideal blir det ett hot mot waldorfpedagogiken i dess helhet.

Ärligt talat så slog det mig att när jag gräver i mina gamla minnen i skolsammanhang så hittar jag inte fler än kanske två eller tre bra lärare, av de minst 50 personer som jag har varit i kontakt med under min skolgång från grundskolan till gymnasiet. Dessa få personer var enligt min mening också fina förebilder som lärare. (Jag har inte gått i en waldorfskola och har aldrig gått på någon förskola). Än i dag grubblar jag över vad det var som gjorde dem till bra lärare. Hur kunde de släcka min törst efter kunskap, hur kunde de förmedla kunskap så bra? Var det kanske deras speciella utstrålning som fångade mig så starkt? När dessa lärare talade lyssnade hela klassen med häpnad. De kunde få oss att bli intresserade, att betrakta konst ur ett helt nytt perspektiv, att lära oss språk med humor. De hade förmågan att väcka en inneboende nyfikenhet som vi inte ens visste att vi hade.

Men tillbaka till Steiners tankegångar: vad är vetenskaplig grund?

”De krafter som du hämtar fram ur barnet omkring dess sjunde år, som du använder för att lära barnet teckna och skriva, de sänds egentligen till dig från den andliga världen.

…Och om ni har känslan av att stå i förbindelse med krafter från tiden före födelsen, då skapas en djup vördnad. Då kommer ni att se, att genom denna känsla kan ni göra mer än genom allt intellektuellt grubbel om vad man bör göra. De känslor läraren har, är de allra viktigaste uppfostringsmedlen. Vördnad har en oerhörd bildningsverkan på barn.”

”Tiden upphör att ha en betydelse, när det gäller att ge det översinnliga liv. Anden har helt enkelt andra lagar.”

Ur boken Människokunskap genom meditativt arbete av Rudolf Steiner

Den senaste tidens forskning kring spegelneuronerna är bara ett exempel på att modern vetenskap kan understödja Steiners pedagogiska hänvisningar. Efterhärmningen och dess betydelse är en central och väldigt konkret pedagogisk forskningsmöjlighet.

Jag skulle önska att flera av Waldorf Agoras läsare kunde bidra med konkreta erfarenheter från arbetet som lärare och förskollärare. Betraktelser som kunde belysa teori och praktik på ett bildartat sätt. Det vore ett kreativt projekt om fler kunde delge sina frågeställningar ur ett undervisningssammanhang eller ur förskolans inre liv.

– Vilka svårigheter har dagens barn?

– Vad har de för frågeställningar, hur ser deras utveckling ut?

–  Hur kan vi närma oss dem på ett sätt som gör det möjligt att de kan behålla sin nyfikenhet och frihet och vägleda dem till framtidens utmaningar?

Förresten, när har barns inneboende behov av att bli älskade har suddats ut under de senaste 100 åren kan andevetenskap aldrig förlora sin aktualitet.

För mig är waldorfpedagogik en kärlekens och pedagogikens konst och utan denna grundläggande inställning, kan vi föra vilda diskussioner om utvecklingens art, men aldrig komma fram till den mest substantiella i våra lärargärningar.

Ny bok om waldorfpedagogik!

Nyligen kom det ut en ny bok om waldorfpedagogik. Den är skriven av Eva Malm, mångårig lärare och lärarutbildare, och bär titeln En tonårings värde och värdighet – En pedagogisk essä om det mellanmänskliga och människans mitt (Carlsson förlag). Förord är skrivet av Sven Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria.
Boken riktar sig främst till lärare och lärarkandidater, men också till föräldrar, politiker och andra som är intresserade av unga människors utveckling och förutsättningar.

Vi publicerar här ett utdrag ur inledningskapitlet:

Detta är en essä. Det är ett försök att gestalta en del av en mångårig beprövad erfarenhet av pedagogiskt arbete med tonåringar och lärarkandidater. Det är ett försök att sätta erfarenheten i rörelse och söka möten, finna samband och åstadkomma anknytningar. Det är mitt försök att formulera en mening i den omfattande episka text som skrivs av många pedagoger under tidens lopp. Det är en röst i det pågående pedagogiska samtalet, det samtal som förhoppningsvis aldrig kommer att upphöra.

På vägen och under tiden har mina erfarenheter stött samman med andra formulerade erfarenheter, ibland i vetenskapliga texter, ibland i poetiska. Någon annan har givit mig sina ord som hjälp och handledning. Någon annan har hjälpt till att göra tankarna klarare, ge dem form. Som det är i livet. Så är det också i texten.

Mina egna pedagogiska erfarenheter har jag från waldorfskolan. Därför är exemplen tagna därifrån. De bildar utgångspunkten, men mycket är allmängiltigt och skulle kunna gälla för vilken skola eller vilken människa som helst. Tyvärr har waldorfskolan under ett antal år fått se hur utifrån kommande begränsningar ständigt ökat. Öppningarna har däremot ständigt minskat. Jag vill betona att jag i texten inte har anpassat mig till just nu rådande programbeskrivningar eller poängplaner.

Waldorfskolan är i sin ursprungsform en tolvårig skola och har därför en övergripande bild av läroprocessen under hela uppväxttiden, något som kan benämnas ”den inre kursplanen”. Även förskolan spelar i waldorfpedagogiken en betydelsefull roll. I denna text inriktar jag mig främst på tonåren men sätter in tonårstiden i ett utvecklingsförlopp som sträcker sig från tidig barndom fram till vuxen ålder.

Waldorfpedagogiken är numera allmänt bekant men tas sällan med i det pedagogiska samtalet. Kanske har detta sin grund i den annorlunda begreppsbildning som finns i waldorfpedagogiken, en begreppsbildning som visserligen är konsekvent och nyanserad men också omfattande och i viss mån präglad av ovanliga, ibland även ålderdomliga uttryck. Att den därför i relativt stor utsträckning varit svår att tillägna sig, göra hanterbar och möjlig att diskutera har säkerligen varit en bidragande orsak till att den ibland uppfattats som mystisk. Vi har i så fall med en översättningsproblematik att göra.

Min utgångspunkt i texten har varit att försöka karakterisera en del av waldorfpedagogikens begrepp med mer allmänt förekommande ord och metaforer. Därför har waldorfpedagogikens grundare, Rudolf Steiner, fått stå tillbaka något om än inte helt. Man kan finna tankegångar som liknar eller överensstämmer med Steiners hos många andra forskare och författare, vilket framgår av texten. Den helhetssyn och den mångfacetterade och övergripande tankeväv som finns hos Steiner har jag dock inte funnit hos någon annan. Gång efter gång har jag förundrats över hur Steiner med sina kvalificerade intuitioner redan för hundra år sedan insåg sådant som neurologin på senare år forskat fram och kunnat verifiera. Det är också anmärkningsvärt att han så direkt kunde omsätta sina tankar och insikter i praktiskt genomförbara projekt av olika slag, inte minst inom pedagogikens område.

Det finns i min text två begrepp som kräver en kommentar. Det ena är ”ekologisk”, ett begrepp som mig veterligen inte finns i Steiners egna texter eller nedtecknade föredrag. Det andra är ”andlig”, ett begrepp som Steiner däremot använde ofta, ett begrepp som det inte går att bortse från i hans texter.

Begreppet ”ekologi” introducerades på 1860-talet av den tyske biologen Ernst Haeckel. Han avsåg med detta begrepp sammanhang i naturen. Hur olika individer, arter och populationer relaterade och samspelade med varandra blev föremål för hans forskande blick. Begreppet (om än inte alltid hela ordet) används även i sammansättningar, exempelvis ekosystem eller ekologisk odling. I våra dagar är det flitigt använt. Här använder jag begreppet, då jag vill visa samband och sammanhang i strukturer som finns eller kan uppstå i en skola, något interaktivt i den sociala väven eller i olika ämnens relation till varandra. Ett ämne kan till exempel vara avgränsat i sig självt och man kan räkna antalet lektioner för att fylla den kvot som är stipulerad. Men man kan få andra effekter, vidgad förståelse och mer liv i kunskapen om man relaterar ett ämne till ett annat, om man låter möten mellan ämnen uppstå, låter samband och mönster visa sig. Ekologi kan då förstås som en rörlig och levande interaktivitet inom en sammanhängande helhet, något som skulle kunna utgöra ett nytt konstnärligt pedagogiskt forskningsfält, forskning i det praktiska och ofta oväntade.

Begreppet ”andlig” är något som vi svenskar har problem med. Vi undviker det gärna, låter bli att använda ordet. Inte sällan förpassar vi det till religiösa eller kyrkliga sammanhang. I engelska språket är inte begreppet ”spiritual” problematiskt på samma sätt utan ett vanligt förekommande ord. Jag söker inte undvika ordet andlig. Det är dock som begrepp svårt att definiera. Det kan känneteckna ett övergripande ideal eller motiv, till exempel viljan och kraften att utvecklas eller viljan att sträva efter kunskap eller sanning. Det kan vara drivkrafter bortom nuet. Det kan vara såväl strävansmål som strävanskraft. Det vi ofta benämner som vår värdegrund, frihet, jämlikhet och broderskap, är ”i denna anda” också begrepp som kan sortera under det andliga. Det finns en ”andlig” frihet att fylla detta begrepp. Det finns även en frihet att benämna det på andra sätt.

Denna bok består av tre delar. De tre delarna är inte tydligt avgränsade utan berör varandra – som det är i livet. Den första delen, ”Mångfaldens helhetlighet”, handlar om infallsvinklar på människan i ett interaktivt helhetsperspektiv. Aspekter av den människosyn som ligger som grund för waldorfpedagogiken tas upp och speciell uppmärksamhet riktas mot individens utveckling och växande i relationen till andra: det mellanmänskliga fältet. Den andra delen, ”Handen som kunskapsorgan”, fokuserar på handen i kroppslighetens mittfält, på dess verksamhet som skapare av kunskap och kultur, dess relation till känslolivet och dess mångsidigt gestaltande potential i lärandets tjänst. Denna del kan sägas karakterisera människan ur den verksamma handens synvinkel. Den tredje delen, ”Kunskapens gestaltning”, placerar sig i det kreativa, aktiva mittfältet mellan formad medvetenhet och ännu inte formad vilja, mellan ande och materia. Denna del handlar om sinnesverksamhetens symbiotiska förhållande till tänkandet, om gestaltad kunskap genom konstens olika yttringar och den konstnärliga verksamhetens förhållande till känsla och frihet. Människan karakteriseras här ur den konstnärliga processens synvinkel.

Eftersom kunskap genom handen och kunskap genom konsten har fått en dominerande roll i boken kan det ligga nära till hands att tro att waldorfpedagogiken är en praktisk estetisk pedagogik. Ur viss synvinkel kan det finnas fog för en sådan förmodan, eftersom det konstnärliga elementet genomsyrar även de teoretiska ämnena, såväl naturvetenskap som humaniora. Men jag vill med eftertryck understryka att även de naturvetenskapliga ämnena har en mycket betydelsefull roll inom waldorfpedagogiken. Det faller utanför mitt kompetensområde att ingående behandla detta, men jag pekar på vissa kopplingar. Förhoppningsvis kommer någon att skriva boken även om den naturvetenskapliga undervisningen inom waldorfpedagogiken. Att jag betonar handens och konstens roll i lärandet beror på att dagens teoretiska gymnasielinjer i det närmaste eliminerat dessa två fält. Det finns många belägg för att både tänkande och teoribildning får livskraft och kreativt flöde genom att man använder kunskapsorganet handen i en skapande process och utvecklar den konstnärliga blicken, den konstnärliga lyhördheten och den konstnärliga förmågan att öppna för nya möjligheter och lösningar.

Jag berör i texten vikten av att kunna förstå och uttrycka sig med hjälp av olika slags ”språk”. Därför har jag vid vissa tillfällen använt mig av bilder som språk. Bilder har fått komma till tals, i viss mån uttrycka och representera tankar.

Ledmotivet i min text är människan i blivande. Försöket att skriva denna bok har drivits av ett engagemang för att även en tonåring bör ha rätt att under sina formbara år få del av en allsidigt utvecklande pedagogik. Tonåringen ägnas stor uppmärksamhet i psykologiska och psykiatriska sammanhang, men inte lika mycket i pedagogiska. Min erfarenhet är att tonårspedagogik kan gestaltas på sätt som är både uppbyggande och förebyggande. Och det finns ingen reell motsättning mellan vad en individ behöver för sin utveckling under uppväxtåren och vad samhället behöver för sin framtidsutveckling. En fullödig individuell utveckling kommer samhället till godo.

Att man skall utveckla sina förmågor i skolan är en självklarhet. Ofta blir detta liktydigt med att utveckla kognitiva förmågor som att läsa, skriva och räkna och sedan under årens lopp vidga kunskapen utifrån detta. Men för att eleverna skall kunna gå in i en sådan utveckling är deras känslor viktiga. Och den motivation de upplever är också avgörande. Detta visar nu också hjärnforskningen med tydlighet. Man kan då se att pedagogik inte bara handlar om att utveckla kognitiv kompetens utan också känslokompetens och viljekompetens, eftersom motivation djupast sett är vilja. Med andra ord: pedagogik måste handla om att skapa förutsättningar för barn och unga att utveckla en i vid bemärkelse kreativ kompetens och en kraft att under hela livet mer och mer bli människa. Pedagogik är därför alltid en framtidsuppgift.

Eva Malm

 

 

 

 

Den självförvaltande skolan – värd att kämpa för

Hans Brodal, SEA Quinta gör här en historisk tillbakablick och ger sin syn på hur tregreningen kan förstås och tillämpas idag. Artikeln är en nedkortad version av en längre skrift som kan beställas av Hans Brodal, se adress i slutet av artikeln.

För att få en djupare förståelse av waldorfrörelsen är det viktigt att gå tillbaka till dess ursprung. Efter första världskrigets slut 1918 rådde det stor nöd i de flesta länderna i Europa och särskilt i Tyskland. Det gav sig uttryck i en inflation utan like eller för att använda ett modernt ord en finanskris. Det var i detta sammanhang som Rudolf Steiner skrev boken ”Kärnpunkterna i den sociala frågan” och engagerade sig i samhällsdebatten bland annat genom ett upprop till det tyska folket och genom föredrag för arbetare som med stort intresse lyssnade till honom. Rudolf Steiner framhöll att om vi fortsätter att förlita oss på enhetsstaten kommer det att leda till en katastrof. I stället är det viktigt att det formas tre samhällsfunktioner: ett näringsliv vars uppgift det är att motsvara människors behov av varor, tjänster och distribution, ett rättsliv, politisk liv, som stiftar lagar i överensstämmelse med allmän rättskänsla, detta är statens uppgift, och ett kulturliv som skapar och verkar för all mänsklig utveckling i samhället.

Det fanns dock två starka motkrafter som bekämpade tregreningen: Socialismen som vill att staten skall vara överordnad kultur- och näringsliv, och kapitalismen som vill att näringsliv/kapital skall vara överordnat. Idén föll på samhällsplanet. Rudolf Steiner nämner också att grunden till att tregreningstanken inte fick tillräckligt gehör var att den bars av för få människor.

Företagsledaren för tobaksfabriken Waldorf Astoria, Emil Molt, hade visat stort intresse för tregreningstanken. När det inte var möjligt att slå igenom på samhällsplanet vände han sig till Rudolf Steiner med frågan: Skulle vi inte kunna arbeta utifrån tregreningstanken i vår fabrik? Steiner svarade ja på frågan. Detta ledde till en genomgripande förändring av arbetsvillkor och en organisationsutveckling i fabriken, som även idag kan stå som en förebild för verksamhetsutveckling.

Efter ett tag kom några arbetare till Emil Molt och sade att man borde ta ett steg till.  Hur vore det att skapa en skola för våra barn så att de som vuxna kan stå rustade för att bli drivande för en nödvändig samhällsförändring. Emil Molt tog kontakt med Steiner som sade sig villig att leda en sådan skola. Så uppstod den första waldorfskolan – Waldorfskolan i Stuttgart 1919.

Waldorfskolan är till sitt ursprung ett samhällsinitiativ!

Motivet var att lösa en pedagogisk och social uppgift i samhället. Tyvärr är detta inte särskilt känt i samhället eller inom waldorfrörelsen. Jag har gjort den erfarenhet att när jag beskrivit waldorfskolornas social bakgrund har det väckt stor uppmärksamhet, eftersom få har kunskaper om denna bakgrund.

Det andra världskriget var globalt och den globala utvecklingen har blivit en angelägenhet för alla människor i vår tid. Vad innebär det att utveckla ansvar för det som händer globalt? Vad har det med dagens skola att göra? Vad ligger bakom de fenomen vi möter i den allmänna samhällsdiskussionen och i vår egen vardag i skolan? Utan att ha insikt i vilka krafter som styr samhällsutvecklingen är det lätt att bli ett offer för dessa krafter och huvudsaken blir att överleva.

I skuggan av FN som bildades efter andra världskriget uppstod det ett antal organisationer som inte valdes demokratiskt utan de fick befogenheter och makt i förhållande till kapitalinsats. Uppgiften var att avskaffa fattigdomen och motverka krig (”aldrig mera krig”). Som exempel kan nämnas WTO (World Trade Organisation), WB (World Bank), IMF (International Monetary Fond) och World Economic Forum). Sammanfattningsvis kan man säga att deras huvudsyfte är att avreglera (privatisera) den offentliga sektorn. Den skall avskaffas och bjudas ut på ”den fria marknaden”. Gemensamt för alla dessa organisationer är att de verkar utan någon form av insyn och består i huvudsak av ledare från de största multinationella koncernerna, presidenter och premiärministrar från de rikaste länderna och andra utvalda representanter från media, fackföreningar, diplomater mm.

Vad har nu alla dessa organisationer åstadkommit?

Trots att bruttonationalprodukten har 6-dubblats sedan andra världskrigets slut har fattigdomen inte avskaffats. Besparingar och privatisering är dagens lösning på alla ekonomiska problem och har skapat otrygghet och ökad fattigdom för ett stort antal människor. Det är knappast någon överdrift att säga att de rika blir rikare och de fattiga fattigare.

Den framstående amerikanska ekonomen David C Korten har i sin bok ”When Corporations Rule the World” (När företagen styr världen) beskrivit konsekvenserna av den neoliberala ideologin, som kan sammanfattas så här:

Pengar styr

Finansmarknaden

   (Mer än 95 % av alla penningtransaktioner är spekulation)

 vilket leder till

Materialistisk kultur

 och

Penningorienterad politik

där

Individen reduceras till konsument och spekulant

I slutet av nittiotalet började en ny kulturströmning att göra sig gällande på det globala planet. En proteststorm började i Seattle 1999 mot WTO som planerade att genomföra ett avtal som skulle ge de multinationella företagen tillgång till ett lands naturtillgångar och andra resurser med ett minimum av förpliktelser gentemot miljö och kulturvärden, Avtalet stoppades effektivt av en uppvaknande opinion. Sedan dess har den globala elitens alla sammankomster uppmärksammats. Utvecklingen har gått från protester och demonstrationer till dialog mellan marknaden och staten och de nya sociala rörelser ”som vill en annan värld”. De går under namnet frivilliga organisationer, NGO och civilsamhället.

David Korten visar i sin bok civilsamhällets motbild till den neoliberala modellen:

Andliga perspektiv (spirit)

är en källa för

 Individen 

som skapar

 Ett autentiskt kulturliv

 Gemenskaper

 och

Ett demokratiskt politiskt liv

och

En behovsorienterad marknadsekonomi

Det civila samhället växer i kraft och vi märker en ökad medvetenhet om betydelsen av en klar identitet och dess roll för en hållbar utveckling, globalt och lokalt.

Det är i dagsläget en stor utmaning för Waldorfskolorna att möta alla krav från det politiska systemet. Den ena reformen efter den andra drivs fram därifrån. Effektivitet och kontroll är nyckelord liksom den övergripande målsättningen: att främja landets konkurrenskraft. Den neoliberala ideologin gör sig gällande även här. Det tragiska i den pågående processen är att de individer som har elevernas utveckling som utgångspunkt upplever detta som en ”tvångströja”. Det politiska systemet och näringslivet är som den neoliberala ekonomin kortsiktiga och inriktade på det som är. Kulturlivet är ställt på undantag och måste anpassa sig till staten och näringslivet.

Den fråga man kan ställa sig är: hur kan en omvänd process bli möjlig – vad kan man göra för att näringslivet och det politiska livet skall få impulser från kulturlivet – från framtidsinriktade och människovärdiga skolor och lärarutbildningar. Waldorfrörelsen kan hämta inspiration från civilsamhället, som ser sig själv som en tredje kraft i samhället. Waldorfrörelsen sitter på en guldgruva. Den representerar en social impuls med inriktning på att bidra till samhällsutveckling: eleverna skall bli självständiga medborgare som kan tillföra såväl det offentliga som näringslivet nya idéer och initiativ. Varför inte ge uttryck för detta i den offentliga debatten på linje med civilsamhället?

Waldorfskolan bygger på en människosyn som utgår från en ”treklang”. Det innebär att individen har tre dimensioner: en fysisk dimension d.v.s. hon är ett jordiskt, biologiskt väsen som för sin existens står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till andra människor på det ekonomiska området, en själslig dimension d.v.s. hon har egna tankar, känslor och viljeimpulser som är hennes grund för samlivet med andra människor, annorlunda uttryckt, för det sociala liv/rättsliv hon skapar tillsammans med andra såväl i det lilla som i stora sammanhang, samt en andlig dimension. Den kraft i människan som kan göra val i livet. Det är genom jaget som människan kan utvecklas och bidra till att kultivera livet i de sammanhang hon står inne i.

Detta mikroperspektiv visar sig också i ett mesoperspektiv dvs i olika konstellationer av samarbetande människor i grupper och organisationer.

Man kan se en skolas liv ur tre olika synvinklar också kallade de tre dialogerna

                                         Dialogen med:

Kulturlivet                                               Näringslivet

Den andliga dimensionen                     Den ekonomiska dimensionen

Hur förhåller vi oss till:                             Hur möter vi omvärldens

Den pedagogiska impulsen                       Behov för en skola på barnens villkor

Ledmotiv                                                   Elevers och föräldrars förväntningar

Visioner och värdegrund                           Krav från det politiska systemet

Självutveckling                                          Behov av samhällsförnyelse

    Rättslivet

                                   Den själsliga dimensionen

  Hur möter vi varandra:            

       Kommunikation

   Avtal och överenskommelser

    Samarbete/konflikt

          Organisation/struktur.

Utveckling av en waldorfskola och en kulturinstitution överhuvudtaget är en fråga om att skapa ett samspel mellan dessa tre områden i överensstämmelse med de lagbundenheter som kännetecknar ”att tänka tregrening”. Det förutsätter ett kollegialt ledarskap, självförvaltning; inte att förväxla med kollektivt. Det är få skolor som har tagit självförvaltning på allvar. Man förväxlar pionjärperiodens efterdyningar med dess förvirring och ”anarkistiska” arbetsformer med begreppet självförvaltning.

Den allmänna förståelsen av vad ledarskap och organisationsutveckling innebär, hämtas från industriella verksamheter. Här finner vi effektiva och ändamålsenliga metoder för hur man förvaltar ett kapital så det ger maximal avkastning till dess ägare.

Nedan en principskiss på detta tänkande:

Toppstyrt ledarskap 

    Kapital styr verksamheten

 generalförsamlingen/aktieägarna

utser

styrelsen som representerar aktieägarnas intressen

utser

verkställande direktör

utser

funktions- och avdelningschefer

utser

mellanchefer

leder

anställda medarbetare som utför det toppen har initierat

Vägen går från toppen och ned till det utförande planet. Hierarkin är klar och verkställande direktören sitter kvar så länge han/hon åstadkommer den avkastning på kapitalet som styrelsen fastställt. Detta tänkande har överförts till verksamheter med en annan intention än att förvalta kapital. Detta kan vi tydligt se som en följd av privatiseringsvågen. Det gäller bl a järnvägen, posten, energiförsörjning, sjukvård, äldreomsorg och utbildning /skolor. Till min stora förvåning har det också tillämpats i antroposofiska verksamheter.

Enligt Rudolf Steiner skulle waldorfskolan bidra till att lösa en pedagogisk och en social uppgift. Den senare är ett nytänkande om vad ledarskap i en kulturinstitution innebär. Det betecknade han som självförvaltning.

Här en principskiss som visar självförvaltningens grundidé:

Styrelsen

har ansvaret för att samhällets lagar och att skolans impuls följs

Rektor

ansvarar inför styrelsen att lagar följs

Rektor ingår i ledningsgruppen, valda av kollegiet

representerar skolans policy/värdegrund

Mandatgrupper/funktioner för olika ansvarsområden valda av kollegiet

representerar kollegiets policy/värdegrund inom sitt område

Kollegiet

ansvarar för skolans policy/värdegrund

Impulsen

styr skolans utveckling

Kollegialt ledarskap

I en kulturinstitution går hierarkin nerifrån och upp.

 (Policy= hur impulsen skall förverkligas)

1996 publicerades en artikel i Tidskriften Goetheanum (nr 43) av Heinz Zimmermann, som då var ledare för den pedagogiska sektionen: vilka är villkoren för självförvaltning i Waldorfskolor? Han säger i artikeln att det är nödvändigt att se utvecklingen av självförvaltning som en ny pionjäruppgift. I annat fall kan man glömma den pedagogiska impulsen.

Utmaningen för det civila samhället – inte minst för waldorfrörelsen – är att bli medveten om varandra och sin egen identitet, så att det framväxande kulturlivet blir den kraft som kan balansera och verka förnyande in i samhällets två andra sektorer, staten och marknaden. Det var motivet för den första waldorfskolan. Det kan också vara motivet för waldorfskolor idag, för de människor som sätter impulsen i centrum och som är beredda att gå en utvecklingsväg, både som verksamhet och som individ i överensstämmelse med tidens krav – så som den förste waldorfskolan gjorde: bidra till att lösa en pedagogisk och social uppgift.

Litteraturhänvisningar:

David C Korten: When Corporations Rule the World (ISBN 1 – 88720804)

Paul Ray, Ruth Sherry Andersson: Cultural Creatives (ISBN 0-609 60467-8)

Rudolf Steiner: Antroposofisk Gemenskapsbildning, Fjärde föredrag (GA 257)

Rudolf Steiner: Der innere Aspekt des sozialen Rätsels, nionde kapitlet (GA 193)

Hans Brodal: Hur kan den sociala tregreningen beliva Waldorfrörelsen av idag? Kan rekvireras från: Klicka här

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flipped education– något för waldorfskolan?

Av Christine Liebendörfer. Klasslärare vid Sophiaskolan i Rörum.

Redan Sokrates förstod värdet av att väcka elevernas självständiga tänkande genom att läraren ger eleverna frågor och som man sedan resonerar kring. Med begreppet maieutik syftade han på sin mor som bar barnmorska. Han förklarade att han inte själv kunde föda fram tankar men väl förlösa andras. På senare tid talas det allt mer om Flipped education eller flipped classroom, fritt översatt omvänd undervisning/klassrum, vilket innebär att läraren vänder på begreppet undervisning genom att till exempel ge webbaserade genomgångar, filmer, power points eller podcast som eleverna tar del av under annan tid än själva lektionen. Det är tänkt att det ger tid och utrymme under lektionen för mer laborativt arbete, problematisering och fördjupning. Undervisningen befrias från ren informationsöverföring. Genom att eleverna i förväg får tillgång till innehållet för lektionen kan de komma förberedda och uppvärmda till skolan. Eleverna får en chans att reflektera över lektionsinnehållet i förväg, vilket gör att fler frågor hinner mogna fram och de blir mer mottagliga för själva innehållet. Ett vanligt mönster i undervisningen har annars varit att ge eleverna en text att läsa, som sedan diskuteras under lektionstid. Flipped educaton går ett steg längre: eleverna studerar först ämnet själva, genom att till exempel se en lösning av ett matematiskt problem, ett orsak-sammanhang i fysik eller lyssnar på en dialog på engelska. Tillbaka i klassrummet försöker de sedan tillämpa kunskaperna genom att lösa problem och diskutera med kamrater och lärare. Lärarens roll övergår till att vara handledare när informationen ska omvandlas till kunskap snarare än att ge den initiala informationen.

Eric Mazur vid Harvard University är en av pionjärerna inom flipped education. På Youtube finns flera klipp från hans föredrag. Han fann att datorstödd undervisning tillät honom att bli mer av en coach än en föreläsare. Datorer kan aldrig ersätta lärare betonar Mazur, men datorerna kan bli en integrerad del av undervisningen, ett dynamiskt verktyg för att förbättra kvalitet i lärandet.

Maureen Lage, Glenn Platt och Michael Treglia vid Miami University talar om hur flipped education möjliggör en differentierad undervisning som tillgodoser en mängd olika lärandestilar hos studenterna. I klassrummet finns tid för problemlösning och en ökad interaktion äger rum mellan eleverna och lärarna.

Jeremy Strayers doktorsavhandling ”The effects of the classroom flip on the learning environment: a comparison of learning activity in a traditional classroom and flip classroom that used an intelligent tutoring system” från 2007 anses vara den undersökning som legat till grund för det omvända/inverterade klassrummet inom universitetsmiljön.

Två amerikanska kemiärare, Jonathan Bergmann och Aaron Sams vid Woodland Park High School är drivkrafter i flipped education inom gymnasieskolan. Bergmann anser att den största effekten av flipped education är ökad mänsklig kontakt.

Att flippa klassrummet är ett sätt att få läraren att tänka annorlunda. Egentligen är det lärarens mentala flip som är det mest intressanta – ”Think outside the box”. Flera lärare har vittnat om att flippandet erbjuder eleverna en bättre utgångspunkt i sina studier och undervisningen blir problembaserad. Det kan bli en tydligare kunskapsinlärning och bättre förutsättningar för att använda formativ bedömning. Men flipped education är ingen mirakelmetod eller quick fix, läraren är fortfarande allra viktigast.

För och nackdelar

Det pågår en diskussion inom den pedagogiska forskningen kring det flippade klassrummet. Många fördelar lyfts fram, bland annat att eleverna får möjlighet att lära sig i sin egen takt, att de kan upprepa en föreläsning så ofta de vill och att det skapas tid för verkligt arbete i klassrummet. En viktig framgångsfaktor i ett lyckat flippande är lärarens förmåga att skapa ett lärande samtalsklimat och förse eleven med uppgifter som utmanar tänkandet. Flera lärare menar att fokus flyttas från efterarbete till uppvärmning och förarbete, tankeprocesserna upplevs därför som per positiva. Läraren kan använda lektionerna till att skapa dynamiska aktiviteter och observera hur elevernas förmågor utvecklas. Medvetenheten kring undervisningen och lärandet ökar menar flera lärare. Glappet mellan genomgång och utförande krymper, något som är en stor fördel i till exempel matematikundervisningen.

Elever med koncentrationssvårigheter kan ta till sig ämnet i sin egen takt, när de känner att de kan fokusera, och de har lättare att vara med i en diskussion när de är förberedda på innehållet. Lärare kan mer direkt ge feedback på frågor och tankar och upplever att de får mer tid att gå runt i klassrummet och ställa frågor av formativ karaktär.

Motståndarna till flipped education pekar på att elevernas tillgång till internet och dator hemma är en förutsättning och att det bara innebär en förflyttning av dåliga föreläsningar i klassrummet till webben. Och hur ska eleverna hinna se alla filmer i alla ämnen? Och är inte risken att skolan avsäger sig en stor del av ansvaret för undervisningen och lämpar över den till eleven och föräldrarna? Och hur når man elever med motivationsstörning? Kommer de verkligen vara förberedda till lektionerna? Pedagogiska filmer är också minst lika svåra att göra som att hålla en intressant föreläsning, dessutom mycket tidsödande.

En av fördelarna med att arbeta med webbaserat innehåll är att undervisningen blir synlig. Att lägga upp material på webben innebär att läraren måste stå för innehållet och dessutom vara beredd att diskutera det med elever, föräldrar och kollegor. Dålig undervisning blir synlig och utsatts för förändringstryck. I slutna klassrum kan ju dålig undervisning pågå läsår efter läsår, ja så länge läraren fortsätter att undervisa oinspirerat och på gammal rutin. Det flippade klassrummet hjälper till att synliggöra den egna undervisningen och elevernas kunskapsinlärning för alla lärare. En sann utmaning för alla som undervisar!

Ett bra flippat klassrummet är inte så enkelt som man först kanske tror. Det innebär ett större ansvar för eleven att aktivt ta del av undervisningen så att det uppstår ett elevgenererat innehåll. Det flippade klassrummet sätter tilltro till elevernas egen förmåga att ta till sig kunskap. Läraren är inte den vise mannen bakom katedern utan en guide som tillsammans med eleverna utforskar världen. Genom att läraren vågar lita på elevernas förmåga stärks relationen dem i mellan.. Eleverna diskuterar lösningar och olika tillvägagångssätt, de ger feedback till varandra och läraren kan ge omedelbar återkoppling till det som sker just i stunden.

Ingen metod

Det flippade klassrummet är mer en modell än en metod. Det finns stor frihet för läraren att anpassa modellen till det egna ämnet eller lärstilen. Flippa klassrummet ska man bara göra om man tror att det är den bästa modellen som kan användas för elevernas kunskapsinlärning i just det ämnet, i just den situationen.  Det gäller att använda flipped education som ett av många verktyg, men vara beredd att stoppa ned det i verktygslådan när det inte passar.

Flipped education i waldorfskolan?

Waldorfpedagogik är egentligen inte någonting som man kan lära sig // utan det är ren praxis. Egentligen kan man bara berätta i exempel, hur denna praxis utövas i ena eller andra fallet, för det ena eller andra behovet. Praxis ger sig ur den omedelbara erfarenheten (Steiner, 1923)

Vi måste utveckla intuition som uppfostrare. Vi måste kunna förutse allt mänskligt, om vi vill uppfostra och undervisa (Steiner, 1923)

För ett par år sedan undervisade jag i geovetenskap i årskurs 9 på Kristofferskolan. Det var några år sedan jag undervisat i ämnet, sist var i början på 1990-talet innan jag blev klasslärare. Flera av eleverna var tonårströtta och några hade problem med motivationen. Inget anmärkningsvärt – säg den niondeklass där alla är på topp varje morgonlektion. Jag märkte snart att undervisa på det sättet som gick bra i början av 90-talet, fungerade dåligt. En dag läste jag för eleverna ur Pigge Werkelins bok som handlade om tsunamin 2004, när några elever sa att det fanns klipp på Youtube från tsunamin. Vi gick till datasalen och eleverna fick några sökord av mig som tsunami, jordbävning, vulkanavbrott etc. Snart var ett intensivt arbete i gång med att ta del av, diskutera och visa varandra ögonblicksbilder från geologirelaterade händelser. Många elever fortsatte sedan hemma och vips fanns mycket att diskutera i klassrummet och massor av engagemang. Jag kände inte till flipped education som begrepp, det blev helt enkelt bara så av en händelse.

Hur ser den traditionella undervisningen ut i waldorfskolan idag? Kan vi slå oss för bröstet och säga att waldorfskolan alltid är nytänkande, innovativ och ett kreativt alternativ till andra pedagogiska strömningar? Är det inte så att waldorfskolan med rätta ses som bakåtsträvande och är främmande för nyare tankar och modern teknik? Finns det möjligheter att arbeta med flipped education i waldorfskolan? Tror vi att det kan förbättra och utveckla undervisningen?

Tänk dig att du vandrar i bergen och kommer fram till en klippavsats. Du tar försiktigt några steg mot kanten. Det är högt, mycket högt. Du lutar dig framåt. Klippväggen stupar hundratals meter rakt ner och hela du fylls av en svindlande känsla. Du vet att det är högt men du känner också i magen, i hela kroppen att det är högt. Förnimmelsen av höjden omsluter oss, hela människan. Kunskap måste förmedlas så att den griper tag i hela vårt väsen och inte bara uppfattas av huvudet. Det är så vi måste undervisa! (Malmkvist och Schildt, 1995)

Som förälder till fyra waldorfelever har jag upplevt waldorfpedagogik i tre länder förutom Sverige; England, Tyskland och Schweiz. Jag har stött på fantastiska lärare, men också skräckexempel med till exempel långa diktamen i årskurs 12. Modern teknik som datorer och internet i undervisningen var ytterst sällsynt. En mässande, oinspirerad katederundervisning var inte ovanligt, särskilt på kontinenten.

I svensk skola har datorerna alltmer integrerats i undervisningen under 2000-talet. I många kommuner finns en så kallad 1:1-satsning, det vill säga en dator till varje elev. På waldorfskolan där jag nu arbetar finns en klassuppsättning Ipads som används av årskurs 4-9 vid väl valda tillfällen. Ipaden fungerar som ett pedagogiskt verktyg. I höstas genomförde årskurs 4-9 att konstnärligt projekt med hjälp av skolans Ipads. De fotograferade och skrev korta texter om Christinehofs slott och omgivning på Österlen. Bilderna redigerades sedan på skolan och tillsammans med texterna ska de ställas ut på slottet under sommaren 2013.

Hur står det till med kvaliteten på läxorna i waldorfskolan? Läxfrågan är ju en debatt i sig, men frågan blir aktuell inom flipped education. Är det så att vi ger en viss typ av läxor av slentrian och att vi alltför lite utnyttjar de nya mediernas möjlighet?

Och hur ser vi på mer öppna dörrar till klassrummen och mer transparent undervisning? Genom åren har mycket skett i slutna rum som först efter hand visar sig vara undermåligt Läraryrket är ett ensamt arbete, det är sällan vi besöker kollegors klassrum, vi har varken tid eller orkar. Flipped education öppnar upp och synliggör delar av undervisningen. Genom att skapa pedagogiska filmer, kan kollegor ta del av vår undervisning.

Eric Mazur menar att flipped education aldrig får ersätta läraren, men läraren får delvis en annan roll. Det finns många ämnen att välja på om man vill prova flipped education, Lgr11 talar dessutom om att viss undervisning med hjälp av datorer måste förekomma från senast årskurs 3.

Min slutsats är dock att det inom waldorfpedagogiken är enklast och mest ändamålsenligt att introducera flipped education från ca årskurs 6 och uppåt. Framförallt grundar jag det på att mycket av sinnseupplevelserna, som vi vill ge eleverna i undervisningen, får en mer endimensionell (endast visuell/auditiv) kvalité. Elevernas inre bildskapande riskerar att inte utvecklas på det sätt vi önskar.

Risken för negativa effekter i undervisningen får dock inte leda till att waldorflärarna undviker flipped education helt och hållet, det finns ju många fördelar. Men det gäller att välja de rätta situationerna och arbeta utifrån waldorfmetodiken. I ämnet matematik till exempel kan det säkert passa. Språklektionerna kan som komplement använda sig av kortare noveller eller kortare filmer som handlar om vardagssituationer, som i affären, få en vägbeskrivning eller kanske beställa biljetter. I undervisningen kan sedan eleverna återge muntligt och skriftligt vad de sett. Läraren har då tid att hjälpa eleverna med formuleringar.

Elever som har särskilda behov kan få hjälp av flipped education, de kan se ett avsnitt flera gånger, de behöver inte ta in all information audiellt utan får hjälp av visualiseringen. De har möjlighet att ta del av materialet när de känner sig motiverade.

Waldorfskolan ska vara en skola i tiden, det vill säga vi får aldrig slå oss till ro och tro att vi har hittat de slutgiltiga lösningarna. Undervisning är en färskvara och en lärare är aldrig bättre än sin sista lektion.

Om ni har egna erfarenheter, positiva eller negativa, av flipped education eller egna synpunkter, skriv gärna i kommentarsfältet!

Länkar:

Artikel på Skollyftet

Blogginlägg på bloggen Kilskrift

Engelskspråkig blogg

IKT Skafferiet

Bedömning för lärande

 

Litteraturlista:

Knewton.com ”The Flipped Classroom Model: A Full Picture”. Jackie Gerstein

Daniel Barker, Bloggen”The Flipped Classroom: så gör jag”,  Twitter @barkersthlm.

Salman Khan, Khan’s Academy, Ted.com

Leppimaa, K & Lilljebjörn, F (2007). Lärares uppfattningar om läxor läxornas utformning och effekt, Pedagogiska institutionen, Örebro universitet

Electronic Education Report. 9/8/2008, Vol. 15 Issue 17, p7-8.

Williams, Courtney. District Administration. Jul2012, Vol. 48 Issue 7, p81

Technology & Learning. May2012, Vol. 32 Issue 10, p42-43.

School Planning & Management. Oct2010, Vol. 49 Issue 10, p3

Ogurek, Douglas. School Planning & Management. May2010, Vol. 49 Issue 5, p20-24.

How ’Flipping’ the Classroom Can Improve the Traditional Lecture. Berrett, Dan. Chronicle of Higher Education. 2/24/2012, Vol. 58 Issue 25, pA16-A18.

Eric Mazur ”Confessions of a Converted Lecturer,” 90-minute recorded seminar as presented to the Perimeter Institute. Physics Teacher. Apr2011, Vol. 49 Issue 4, p254-254.

Malmkvist, R. & Schildt, J (1995). Martinskolan. Martinskolans Lärarkollegium, Stockholm.

Steiner, Rudolf (1923). Ilkleykursen II-III. Järna: Telleby Bokförlag.

*|FACEBOOK:LIKE|*

 

 

Aktionsforskning passar i waldorfförskolan

Av Ylva Kallin.

Visst låter det torrt och tråkigt, väldigt abstrakt och krångligt – man stönar! Men läroplanen föreskriver dokumentation och kvalitetsutveckling liksom vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så vi måste förhålla oss till det. Och måste det vara tråkigt och långt ifrån den dagliga verksamheten? Jag tror inte det, och alla i kollegiet kan vara delaktiga.

Karin Rönnerman, professor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs Universitet, säger i en artikel i Chef och Ledarskap (Lärarförbundet, 2011.12.05) att Skollagen föreskriver att verksamheten i förskolan skall vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet men ”man kan inte skilja ´vetenskaplig grund´ från ´beprövad erfarenhet´.” /…/ ”Med beprövad erfarenhet menas att man har valt ett arbetssätt eller en metod som man observerar, utvärderar, diskuterar och reflekterar kring. Man gör en analys kring sitt sätt att arbeta, är nyfiken och ställer frågor. Under arbetets gång kopplar man sina erfarenheter till forskning.”/…/ ”Man ägnar mycket kraft och energi åt att tolka styrdokumenten, men skall utbildningen vila på vetenskaplig grund måste man förhålla sig till forskning som har gjorts och inte bara till läroplanen.”/…/ ”Om förskolan skall vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet måste man göra frågan till sin. Att man funderar över ”Hur jobbar vi?”  ”Vad säger forskningen om detta?”.

Bild Kallin

Det finns ju vissa möjligheter att forska på waldorfpedagogik genom exempelvis gå på Masterutbildningen på Rudolf Steinerhögskolan i Oslo, men finns det någon annan väg för de pedagoger som är mer praktiker? Jag kom att tänka på en liten bok som Peggy Strobel har skrivit: ”Ibland kan undervisningen se annorlunda ut.” Peggy är lärare och sjuksköterska på Mora Parks läkepedagogiska hem i Järna. Hennes utgångspunkt för sin forskning är det praktiska och den metod hon använder är Aktionsforskning, Karin Rönnerman talar också om aktionsforskning som en lämplig metod för förskolan. Denna metod tror jag också skulle kunna tilltala fler som arbetar i verksamheterna då man går ner på en konkret punkt, t ex att leken i dockvrån inte kommer till stånd, vad kan vi göra? Att ta detta som en utgångspunkt och fundera/studera varför dockleken är viktig, hur leker barnen i dockvrån, hur skulle vi kunna organisera om i dockvrån så den blir mer tilltalande? Osv…

De olika stegen i processen:

1. Konkret fråga utifrån ett utvecklingsområde

2. Aktion – utför en handling

3. Verktyg: observera, intervjuer

4. Analys

5. Resultat

6. Dokumentera

7. Ny insikt – hur går vi vidare

Kanske det skulle kunna vara en möjlighet att WLH ordnar fortbildning i Aktionsforskning?

 

Lästips:

Göteborgs Universitet

Aktionsforskning stärker lärmiljön i Lärarnas Tidning

Gör forskningen till din i Lärarnas Tidning

 

Waldorf 2.0 – vad är waldorf på 2000-talet?

Av Örjan Liebendörfer, redaktör för Waldorf Agora och f.d waldorflärare, elev och förälder samt en av initiativtagarna till konferensen Waldorf 2.0 den 26-27 April 2013.

ParsifalSteiners uppdrag till de nya lärarna beskrivs ofta som terapeutiskt, inte bara när det gällde den enskilda elevens behov av stöd i att lära och balansera ensidigheter, utan mer än så; för att utveckla sociala färdigheter och lägga grunden för ett aktivt deltagande i samhällets utveckling. Den första waldorfskolan grundades med ambitionen att vara ett helande initiativ och samhällsimpuls, inte bara för det individuella barnet utan för alla barn, egentligen för en framtida värld i fred. Det skulle inte vara en skola för privilegierade, utan för alla.

På så sätt var waldorfpedagogiken redan från början provokativ och radikal eftersom den i första hand orienterar sig mot den växande människan, barnet eller ungdomen, och i mindre grad efter att tillgodose samhällets eller näringslivets intressen, man kan inte beställa en viss leverans av waldorfskolan. Men samhället fanns ju naturligtvis där och alla waldorfskolor har tvingats till kompromisser med de egna idealen. Från myndigheterna finns krav, inspektioner och regler som villkorar skolans existens. Samhällets demokratiskt förankrade ramverk och utveckling tränger sig på och skolan tvingas till en en ständigt pågående dialog med myndigheter och politiker för att i möjligaste mån behålla den egna karaktären och pedagogiska idén.

Med sin utgångspunkt i den ”tidlösa” antroposofiska människosynen blev waldorfskolan trots sin radikalitet vid starten dock ett ganska konservativt pedagogiskt fenomen i den bemärkelsen att mycket av det som lades fast 1919 fortfarande gäller idag. En del tips och råd från Steiner bevarades som mönster och sanningar och kom inte att ifrågasättas. Pedagogiken har utvecklats långsamt och med stor försiktighet samtidigt som mycket nytt kom att uppstå inom skolans värld, på gott och ont. I Sverige har skolutvecklingen accelererat de senaste 10 åren med mängder av reformer, ny läroplan och en ny lärarutbildning. Kontrasten mot waldorfskolornas långsamma reformtakt är påtaglig.

Waldorfskolornas unika koncept tilltalade dock allt fler föräldrar och elever och tillväxten har fortsatt till idag. Men trots framgångssagan finns en växande kritik, såväl inifrån som utifrån. Därtill har internets nya kommunikationsmöjligheter skapat en arena där var och en kan komma till tals utan att betala entrébiljett, kritik som funnits tidigare har blivit synlig och lättillgänglig. Vad går kritiken utifrån ut på? En stor del handlar egentligen om antroposofin men slår tillbaka på waldorfpedagogiken. En annan del är relaterad till egna erfarenheter som tidigare föräldrar eller elever gjort under sin skoltid. Låt oss dock för tillfället lämna kritiken utifrån åt sidan, även om den är nog så intressant.

De frågor som lever hos de som själva är aktiva inom waldorfpedagogiken handlar också om antroposofin men också om förhållandet till samhället och dess inverkan på skolan som självständig organism. Bilden är komplex men låt mig förenkla lite: en hel del lärare har i princip inget personligt förhållande till antroposofin och den antroposofiska människosynen, för andra är det en impuls av största betydelse för valet av yrke och livsgärning. Tillspetsat kan man säga att motpolerna resulterar i synen på waldorfskolan som antingen

  • en konsekvent skola baserad på antroposofisk människosyn där alla lärare har ett fördjupat förhållande till antroposofin

eller en

  • friskola med waldorfprofil – en skola präglad av kreativitet och konstnärlighet och ett och annat metodiskt grepp men i stort sett bygger den på allmänt accepterad pedagogiska metoder som också ryms inom den svenska grundskolans ramar

Finns det en tredje väg?

Polariseringen är som sagt tillspetsad men det finns uppenbarligen olika synsätt inte minst vad det gäller graden av anpassningsvilja till rådande regelverk men också till graden av vilja att fördjupa sig i den antroposofiska människosynen. Polariteten radikalism-pragmatism är välkänd inom t.ex. den gröna politiska rörelsen och har lett till splittringstendenser men har även en inbyggd dynamik som det går att bygga vidare på. De flesta inser nämligen att myntet har två sidor och att en ensidig orientering åt det ena eller det andra hållet leder till isolering respektive urvattning. Genom att låta dynamiken blomstra och generera kraft istället för att bryta ner uppstår energi och kreativitet. Den gemensamma viljan och målet har en enande kraft. De delade meningarna och pluralismen är enligt min uppfattning inte av ondo, de är istället en förutsättning för ett öppet samtal och en stimulerande utvecklingsprocess.

Problemet uppstår ju snarare om denna process inte äger rum, om samtalet inte pågår. Då ökar risken för ytterligare polarisering, frustration och en nedåtgående spiral inleds där skolorna till slut förlorar elever och även sin position som alternativ och spännande pedagogisk impuls. I det läget är alla förlorare.

Utmaningarna är enligt min uppfattning dels att individualisera och modernisera det antroposofiska arbetet, en postantroposofisk ansats. Idag har allt fler människor ett eget förhållande till det andliga och har allt mindre behov och intresse av Steinercitat och traditionella föreläsningar. Dels behöver vi väcka vilja till samhällsengagemang och stimulera ett aktivt deltagande i skoldebatten. Det är oerhört många som delar kritiken mot den svenska skolans utveckling och waldorfpedagogerna behövs i det offentliga samtalet. Att enbart fokusera på egna undantag och särregler bidrar väldigt lite till utvecklingen av det svenska skolväsendet.

En hel del personer inom waldorfrörelsen menar att vi varit inne i den negativa spiralen det senaste årtiondet och nedläggningen av flera gymnasier och motgången för Waldorflärarhögskolan tolkas som tecken på en skolrörelse i stagnation. Kritiker utifrån menar att waldorfrörelsen kommer att förgöra sig själv bland annat genom att undvika att konfronteras med sin egen historia och värdegrund och genom att sluta sig inne.

Den sista tesen tycker jag vi ska ta som en uppmaning och utmaning. Låt oss bevisa att den är felaktig! Vi är många som är övertygade om pedagogikens potential även på 2000-talet och som tror på dess förmåga att utvecklas inifrån med hjälp av öppna samtal, kunskapande och energi från nya generationers lärare, rektorer, föräldrar och elever som behöver lyftas fram och få ta plats.

Ett initiativ för utveckling och framtidstro

Oron många känner är bakgrunden till initiativet att få igång en öppen utvecklingsprocess genom konferensen Waldorf 2.0 Initiativgruppen menar att det behövs en vision för waldorfpedagogiken idag, det behövs ny energi. Konferensen kommer att äga rum den 26-27.04 i Kulturhuset i Ytterjärna. Mer information hittar du kontinuerligt under länken www.waldorf2.se

Initiativgruppen har bemödat sig om att hålla ner kostnaderna för att möjliggöra ett brett deltagande. Alla intresserade är välkomna till en spännande och kreativ mötesplats. Konferensen har ingen beslutande funktion, den är ett forum för ett öppet, engagerat samtal om väsentliga frågor och vänder sig till alla vänner till waldorfpedagogiken.

Vid ett förberedande möte i november 2012 definierades två väsentliga teman som kommer att stå i fokus:

  • var står waldorfpedagogiken idag- en lägesbeskrivning
  • förhållandet mellan antroposofi och waldorfpedagogik

Visar sig denna konferens fruktbar och om det finns en vilja hos deltagarna att gå vidare har initiativkretsen tänkt sig möjligheten med två uppföljningskonferenser kring t.ex. följande frågor:

  • hur utvecklar vi kursplanen vidare och hur hanterar vi ramar, regler och villkor givna av samhället?
  • hur kvalitetssäkrar vi vår verksamhet?
  • hur behöver Waldorflärarutbildningen vara utformad?
  • hur organiserar vi oss på skolorna och i det övergripande samarbetet?
  • hur utformar vi kommunikation och marknadsföring av waldorfpedagogiken?

Jag är övertygad att det finns en stark inre utvecklingskraft inom waldorfrörelsen, inte minst märker jag det i mötet med många unga lärare och föräldrar. Låt oss gemensamt få energin och utvecklingskraften att flöda! Välkommen till Waldorf 2.0!

En artikel om arbetet med ett pedagogiskt café på Ellen Keyskolan kring temat Waldorf på 2000-talet kan du läsa här!

Inspiration till förberedelsearbetet inför Waldorf 2.0

Beskrivning av pedagogiskt kafé på Ellen Key-skolan hösten 2012 med tema ”Vad är Waldorf på 2000-talet?”

Av Helena Källgren, förälder på Ellen Keyskolan och en av deltagarna i initiativgruppen för Waldorf 2.0

Jag beskriver utifrån vad vi i projektgruppen tänkte på när vi på föräldraföreningens uppdrag ordnade ett pedagogiskt kafé på Ellen Key-skolan i höstas. Vi hade flera diskussioner, med många inblandade bland annat från föräldraföreningen, inför kaféet och sannolikt har var och en som deltagit i dessa diskussioner sin bild av vilka önskemål som ledde fram till det stora mötet. Vi i projektgruppen kan sammanfatta att anledningen till att mötet ordnades var att vi upplevde en längtan efter att få prata mer om waldorfpedagogikens visioner utifrån olika perspektiv. Dessutom fanns en känsla av att waldorfpedagogiken är så rätt i tiden men att det inte riktigt kommuniceras ut så bra. Vi tänkte att det helt enkelt var bra om vi började med att formulera oss inför varandra.

Det är annars lätt att man fastnar i diskussioner kring vardagliga frågor och problem på föräldramöten och andra träffar på skolan. Samtidigt finns det en längtan efter att prata om de stora frågorna. Alla som är i waldorfskolan, i alla fall föräldrar och lärare, har gjort ett aktivt val – men det finns därefter inte något lättillgängligt forum för oss som vill samtala kring pedagogiken.

Vi upplevde alltså ett behov hos många att prata om pedagogiken på en övergripande nivå, vad de olika byggstenarna i pedagogiken betyder för föräldrar, lärare och elever. Vi ville också diskutera vad waldorfpedagogiken betyder för oss på vår skola samt ställa frågan var pedagogiken står idag – behöver den uppdateras? Eller behöver vi bara diskutera varför vi tror på det här?  ”Vad är Waldorf på 2000-talet?” var det övergripande temat.

Rent praktiskt hade vi två inledande talare. Leif Tjärnstig från Waldorflärarhögskolan talade om visioner och om pedagogiken som ett ”hoppets skola”. Sedan talade Matilda Sundqvist, lärare klass tre på Ellen Key-skolan, om sitt arbete och sin vardag i en waldorfskola. Därefter delades föräldrar och lärare, vi var cirka 50 stycken, in i mindre grupper som samtalade kring två frågor. 1 Varför väljer vi Waldorf? 2. Hur kan pedagogiken utvecklas utan att den förtunnas?

Alla grupper uppmanades skriva nyckelord för att kunna presentera kort vad de samtalat om. Många viktiga saker kom upp, exempelvis åsikter som att det finns en tanke bakom varje moment. Att det inte finns läroböcker gör att läraren kan möta eleverna där var och en befinner sig. Att sociala förmågor uppmuntras. Samtidigt kom det fram att vissa föräldrar känner sig osäkra – kan man som förälder vara fel för waldorf? Det är också flera som undrar saker som varför barnen lär sig tyska och inte spanska eller kinesiska?

Alla frågor och synpunkter sammanställdes i ett dokument och det gjordes en affisch med alla synpunkter att sätta upp i lärarrummet. Vi har inte hunnit göra mer av allt som kom upp men vi ska i början av 2013 träffas och samtala kring hur vi kan följa upp alla tankar och idéer. Vi kommer definitivt att ha fler pedagogiska kaféer – förhoppningsvis ett varje termin.

Responsen vi fått efter detta var mycket positiv och från både föräldra- och lärarhåll har många uttryckt att det är viktigt att vi samtalar om visioner, framtid och kärnan i Waldorf.

En artikel om bakgrunden till konferensen Waldorf 2.0 hittar du här! 

Waldorfskolans teori och praktik

av Leif Tjärnstig, Waldorflärarhögskolan. Innehållet i denna artikel kom till och sammanställdes i samband med två studiedagar på Martinskolan i januari 2013.

Undervisningen i skolan ska enligt skollagen bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Detta medför att skolan, den enskilda läraren och lärarutbildnings institutionerna då och då behöver göra sig medveten om relationen mellan lärarens praktik i klassrummet och de teoretiska modeller som kan belysa praktiken och kan verka som förändringsagent i undervisningen. Undervisningens ämnesinnehåll förutsätts vila på ”vetenskaplig grund” men även de didaktiska metoderna förväntas grundas i någon form av ”evidens”. Många forskare har yttrat tveksamhet mot idén om evidensgrundade undervisningsmetoder b.la Biesta (2007):

On the research side, evidence-based education seems to favor a technocratic model in which it is assumed that the only relevant research questions are questions about the effectiveness of educational means and techniques, forgetting, among other things, that what counts as ‘‘effective’’ crucially depends on judgments about what is educationally desirable( Biesta 2007.s.5)

Waldorfpedagogiken beskrivs emellanåt som en bra och fungerande undervisningspraktik men en ovetenskaplig teorigrund. Med ovetenskaplig teorigrund åsyftas ofta då hela det antroposofiska textkomplexet. I denna artikel kommer jag främst att referera till Steiners pedagogiska texter då det oftast är dessa som lärarkollegier på världens waldorfskolor använder i arbetet

Den beprövade erfarenheten

Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända att en lärare går in i sitt klassrum och tillämpar olika teorier. Läraren praktiserar erfarenheter, egna och i viss mån andras i sin undervisning. Praktiken, handlingen är alltid erfarenhetsstyrd. Ryle (1963) pekar på det faktum att ett gott och ändamålsenligt handlande inte kommer ur och är inte beroende av att ha föregåtts av tänkande över handlandet. Handlingens riktighet och ändamålsenlighet kommer ur erfarenheten, inte ur tanken om handlingen. Vi kan planera väl inför våra handlingar men kan likväl handla illa(Ibid)

Now very often we do go through such process of planning what to do, and if we are silly, our planning is silly, and if we are shrewd, our planning is shrewd. It is also notoriously possible for us to plan shrewdly and perform stupidly (ibid. s. 32)

Ryle(1963) skiljer därmed på två olika kunskapsformer ”knowing how” och ”knowing that”.

Vi kan sätta upp ideal, teoretiska modeller och etiska föresatser inför vår undervisning som kan tjäna som riktmärken för vår praktik och förändra den på sikt, men det är med våra erfarenheter vi konfronterar vår omedelbara verklighet.

Teorier används i syfte att skapa distans och perspektiv på erfarenheterna. Läraren behöver därför öva sig i att använda teoretiska modeller för att betrakta sin undervisning, till att göra didaktiska och etiska val i klassrummet. De teoretiska modellerna hjälper läraren att skilja på vad som är bra och önskvärd undervisnings praktik och vad som är sämre.

Praxiskunskapernas natur

Det är möjligt att jämföra lärarens yrkeskunnande med andra yrkesgruppers där yrket grundar sig i en praxiskunskap. Dock är arbetet med att finna ”länkar” mellan teorier kring undervisning och lärarnas praktik svårfångat då den kunskap och den teoribildning som lärarnas praktik vilar på är så kallad ”tyst kunskap” (Berry. A, Loughran. J van Driel. J. 2008.s 1271) Det svårfångade ligger både i att konsten att undervisa inte är en entydig metod men även i det sätt på vilket en ny lärare lär sig konsten att undervisa genom att studera och härma goda exempel från andra lärare(Ibid). Likheterna med hur den ”tysta kunskapen” inom hantverks- och konstnärsyrken förmedlas är tydlig. Även sättet för blivande lärare att lära genom förbilder och övande samt att få korrektur syftande till att finjustera förhållningssätt och metoder hos läraren, samt en teoribildning som blir meningsfull först efter att den praktiska erfarenheten har erövrats, påminner om andra praxisyrken..

Förmågan att undervisa väl, det interna syftet med undervisandet, kommer ur övande, korrektur av misstag och genom exempel på ”det isig goda” (Janik. 1996). Förebildliga exempel på vad som är god undervisning förklarar inte vad god undervisning är eller varför den är god. Men en mängd ”goda exempel” ger en uppfattning hur god praktik kan se ut(Ibid). Janik(1996) beskriver hur exemplet skapar mönster och förbilder för våra handlingar som vi kan imitera för att lära oss. (s.40f) När jag ska lära mig en yrkespraxis behöver jag få exempel från någon som behärskar den praxis som jag vill lära mig. Därför är det inte möjligt att lära sig praxis på egen hand.

Den omständigheten att det måste ske genom träning inordnar oss i en tradition, dvs. våra prestationer inom praxis ifråga måste genom själva sin natur bli föremål för jämförelse med vad som tidigare presteras. Att utöva praxis är därför att ha del i en tradition av förträfflighet (Janik.1996. s.62) 

Men en ”tradition av förträfflighet”(Ibid) glider lätt över i en mytologisering av praktiken om inte praktiken kan bearbetas genom teoretisk distans och reflektion.

Att lära sig Waldorfläraryrket

Det traditionella sättet att bli lärare var tidigare genom lärarseminarierna. Dessa var främst praktiska-didaktiska seminarier där de erfarna lärarna delade med sig av sina erfarenheter till nästa generation lärare. Den seminaristiska traditionen levde kvar länge inom waldorflärarutbildningen och fortfarande tänker några skolor att utbildning av nya lärare främst sker inom kollegiet. Steiner uttrycker på flera ställen i sina pedagogiska föredrag att skolans kollegium ska vara en plats för pedagogisk utveckling, utbildning och fortbildning. Så har det även tidvis fungerat på olika skolor runt om i landet. Idag ser förutsättningarna för detta annorlunda ut då mängden nya administrativa pålagorna försvårat för den typen av didaktisk handledning. Tiden räcker inte till för detta.

Samtidigt har denna typ av intern handledande utbildning bidragit till en mytologisering av pedagogiken. Ett pedagogiskt språkbruk mellan lärarna som har sin grund i praxiserfarenheter har vuxit fram. Praxismyter såsom att ”hantverket stärker viljan”, och ”genom det konstnärliga arbetet förbinder sig eleven med stoffet”. Mytologiseringen av waldorfskolans pedagogiska praktik yttrar sig även som ”frågan om den svarta kritan”, ”skriva med färgpenna eller krita”, ”fotbollens vara eller inte vara”. Ur detta praxisspråkbruk kommer även iden om kursplanens omedelbara avspegling av barnets utveckling. Det idag svårare för nya lärare på en skola att både få del av en gedigen praxistradition och att hitta forum för att diskutera och ifrågasätta den samma.

Bearbetning av praxiserfarenheten genom ”theoria”

För att säkerställa att waldorfskolans praktik blir ”en tradition av förträfflighet”, krävs ett kontinuerligt kritiskt reflekterande över de undervisningsmetoder och försanthållanden som undervisningen vilar på. Här uppstår behovet av en teoribildning som kan sätta våra metoder i ett större sammanhang, och tillåter oss att ana de mekanismer och förutsättningar som utgör själva lärandet. En lärandeteoretisk grund som ställer grundläggande didaktiska frågor till oss. Exempel på didaktiska frågor som ett lärandeteoretiskt arbete i kollegiet kan utgå ifrån är tex: Hur förstår jag eller ser på lärandeprocessen?

  • Som överföring av kunskapsinnehåll från lärare till elev?
  • Som ett uppväckande eller frigörande av redan inneboende kunskaper? (Platonsk kunskapssyn)
  • Som något som konstrueras hos eleven med bistånd av lärare och undervisning? (sociokulturell eller konstruktivistisk kunskapssyn, Vygotskij, Piaget, Dewy m.fl.)

Hur observerar jag lärandets resultat?

  • Som förändrat beteende?
  • Som förändrade kunskaper?
  • Som förändrat sätt att erfara något?

All lärare vet nog att kunskapsinnehållet inte i bildlig eller bokstavlig mening överförs till eleverna i samma form, innehåll och struktur som den existerar hos läraren. Ändå talar lärare emellanåt om innehållet i sin undervisning som något som ”givits” till eleverna eller som en ”gåva”. I förberedelsestunden kvällen innan lektionen då morgondagens berättelse om lektionsinnehållet förbereds, är det emellertid ganska troligt att lärarens tänker enligt överföringsmetaforen. Det är i denna situation helt rimligt att hon gör det då överföringsmetaforen verkar strukturerade på lärarens egen planering. Väl ute i klassrummet är det en mindre framgångsrik lärandesyn. Både i berättarsituationen och i mer dialogiskt uppbyggda undervisningssituationer är den ” förlösande metaforen” och den ”konstruerande metaforen” bättre verktyg.

Att se på lärandet som förändrat beteende är rimligt om vi t.ex. talar om eleven i en lägre klass som lära sig sticka eller virka. Igår tappade eleven tråden och garnet trasslade sig men idag löper maskorna på, den ena efter den andra. Stickbeteendet har förändrats.

Tar vi det ett steg längre blir det genast vanskligare: Eleven som tidigare skrev med en kontinuerlig ordström sätter nu punkt och stor bokstav. Att beskriva denna typ av lärande som förändrat beteende är otillräckligt. Läraren anar att en förändrad kunskap ligger bakom det förändrade beteendet i detta fall. Ännu tydligare blir det om en elev ombeds att t.ex. återge namnen på de väsentligaste personerna i hädelserna kring något skede i Franska revolutionen. Där är det kunskaper och inte beteendet som uppmärksammas. Om en elev blir ombedd att utifrån en kartbild beskriva relationen mellan högland- lågland vattenflöden – skog och åkermark, så använder eleven de olika erfarenheter om vattendrag och landskapstyper som den erhållet. Utförandet av uppgiften blir otillräcklig med ett rent kunskapsåtergivande, det som visar sig genom uppgiften, är på vilket sätt eleven har erfarit landskapet.

Medvetenheten om hur läraren ser på och använder sig av olika lärande teoretiska modeller för att förstå och utveckla sin undervisning kommer ut ett teoretiskt distanserade till praxis. Ett sätt är att skapa den distansen är genom att arbeta med Steiners(1981) Allmänna människokunskap.

Från människokunskap till lärandeteori

I inledningen till föredragsserien som senare utgavs med titeln ”Allmän människokunskap” uttrycker Steiner(1981) att avsikten med föredragsserien är att ge grunden till en ”verklig undervisningspsykologi”(s.28). De fjorton föredragen behandlar människans själsliga, andliga och kroppsliga väsen ur själsligt eller lärandepsykologiskt perspektiv. Metoden som Steiner använder för att bygga upp sin psykologiska modell har han hämtat från Goethe.

Goethes kunskapsmetod bygger på begreppen ”polaritet” och ”stegring” som han använder i b.la. färgläran och växtläran. Steiner(1981) gör på liknande sätt genom att skapa ”polära kvalitativa begreppskluster”. Dessa begreppskluster förändrar begreppens fysiska referenser och de får istället själslig innebörd och betydelse.

 DÖD  < — >   LIV

   Nerv  < — >   Blod

Kunskap  < — >   Vilja

Antipati < — >  Sympati

Minne < — > Fantasi

      Begrepp < — > Imagination

 Begrepp som ”nerv” och ”blod” betecknar då i själsligt perspektiv, processer, tillstånd och tendenser snarare än fysiska föremål och substanser. De, i fysisk bemärkelse, finita begreppen ”död” och ”liv” får en annan betydelse i detta själsliga perspektiv. Genom sinnesströmmen upplöses själens medvetande in i varseblivningen, ”blodpolen”, för att återvända mot medvetande och begreppsbildning i ”nervpolen”. Själen befinner sig i en kontinuerlig rörelse mellan ”liv” och ”död”. Denna ständigt fluktuerade, själens och medvetandets rörelser, ger människan ”erfarenheten”, som Steiner menar är kunskapens ursprungliga uppdykande i medvetandet. “vårt tänkande är uttolkaren som tyder erfarenhetens åtbörder”(Steiner, 1955. s.66).

Steiners idé att tankarna hämtas ur ”tingen”, ur sinnevärldens artefakter, är en bärande princip för det metodiskt- didaktiska gestaltandet av undervisningen i waldorfskolan. I den praktiska didaktiken betyder detta att undervisningsmomenten byggs upp med hänsyn till möjligheterna till ”olika erfarenhetsmodus”. Waldorfskolans undervisningsmetod skulle kunna beskrivas strukturellt som;

  1. förmedlande- berättande
  2. återberättandet- bearbetande
  3. gestaltande-användande i text och bild

Genom kunskapsteoretisk genomlysning av de tre stegens olika didaktiska karakteristik och förutsättningar kan läraren bli medveten om hur undervisningen möjliggör för eleven att i de olika stegen göra specifika erfarenheter av kunskapsinnehållet. Ett exempel på detta är hur elevens bildskapande kan användas i undervisningen med större precision är Tjärnstig(2012). På liknade sätt kan olika didaktiska moment såsom, berättandet, återberättandet, nattens betydelse, m.m. belysas kunskapsteoretiskt.

Arbetet med teoretisk genomlysning av undervisningspraktiken förändrar även språkbruket mellan lärarna då den beskriver sin undervisningsvardag. Lärarkollegiet vänjer sig vid att arbeta med idéer och pröva idéer mot varandra och att se hur idéer är verksamma i undervisningspraktiken. Genom att relatera idéer med andra idéer blir läraren delaktig i den allmänna världen av idéer. Traditionen av ”praxismytologi” bryts och ersätts av professionsutveckling hos lärarna. I och med detta kan vi på allvar tala om en undervisning som bedrivs på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Litteraturlista

Berry, A., Loughran, J., & van Driel, J. (2008, August). Revisiting the Roots of Pedagogical Content Knowledge. International Journal of Science Education, 30(10), 1271-1279. Retrieved March 26, 2009, from EJS E-Journals database.

Biesta, G. (2007) Why ‘‘what works’’ won’t work: evidence-based practice and the democratic deficit in educational research. Educational Theori. Vol.57/1.2007

Janik, A. (1996). Kunskapsbegrepp i praktisk filosofi. Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Ryle, G. (1963). Knowinghow and knowing that. In The concept of mind (pp. 26-60).London: Penguin. (316 s)

Steiner, R. (1981) .Allmän människokunskap som grundval för pedagogiken. Antroposofiska bokförlaget. Stockholm

Steiner, R. (1955). Grundlinjer till en kunskapsteori enligt Goethes världsåskådning med särskilt avseende på Schiller. Antroposofiska bokförlaget. Stockholm

Tjärnstig, L. (2012). Bearbetning av kunskapen som konstnärlig process- bildskapandets betydelse.  Waldorf Agora 2012.12. https://waldorfagora.se

Waldorflärarhögskolan satsar framåt!

Av Göran Sjölin, Ordförande i Waldorflärarhögskolan

Efter förra årets turbulenta situation för WLH har läget klarnat och nu är det möjligt att presentera planerna för den fortsatta verksamheten. Regeringen har beviljat våra studenter rätten att söka studielån, studiebidrag och merkostnadslån via CSN och det öppnar för oss att fortsätta verksamheten och täcka kostnaderna med avgifter som den enskilde studenten betalar.

WLH kommer från höstterminen 2013 att ta in nya grupper i alla deltidsutbildningar. Vi erbjuder också något nytt: en heltidsutbildning till klasslärare! Den ska bli treårig och ge behörighet som klasslärare i waldorfskola klass 1-8.

WLH har lång erfarenhet på området och har drivit klasslärarutbildningar sedan 1979. Den senaste heltidsgruppen togs in 2007 och gick ut 2011 och sedan dess har vi sökt möjligheter att åter ta upp den utbildningen. Nu är det alltså dags och vi gläder oss att göra en nystart med en grupp förväntansfulla waldorflärarkandidater.

Vilka är det som vet att de vill bli waldorflärare, som kan tänka sig att göra en heltidsutbildning i Bromma och är villiga att ta lån för att betala avgiften? Jag tror att det finns två huvudgrupper. Först och främst är det tidigare waldorfelever. Av alla som går ut waldorfskolorna borde det finnas några som skulle tycka att det vore spännande att bli lärare och som vill vara verksamma i waldorfskolor. Sen finns det en annan grupp som åtminstone tidigare har varit en viktig rekryteringsbas och det är föräldrar som har sina barn i kö till en waldorfskola; människor som genom sitt föräldraskap har börjat intressera sig för pedagogik och som har upptäckt waldorf i samband med det.

Nu är det ju så att det finns alternativa vägar genom deltidsutbildningar för dem som vill bli waldorflärare. En person med en statlig lärarexamen som upptäcker att det är waldorflärare hen vill bli märker genast att den statliga utbildningen inte ger behörighet eller kompetens som waldorflärare. För den gruppen finns det på WLH en treårig deltidsutbildning som går att kombinera med arbete som lärare. Det finns också en femårig deltidsvariant för outbildade lärare som ges både av WLH i Bromma och Waldorfseminariet i Göteborg. De som går den är oftast redan anställda som lärare och kombinerar arbetet med studierna.

Waldorflärarutbildningarna behövs. Även Regeringen anser det och har därför skrivit in en passus i skollagen som gör att waldorfskolor undantas från kravet att nyanställda lärare ska ha statlig lärarlegitimation. Det är ett viktigt erkännande och det ger en unik möjlighet att bedriva våra verksamheter med de särskilda kvaliteter som vi menar skiljer oss från andra skolor. Men det förutsätter att vi har egna utbildningar och att de är bra. Vi ska inte nöja oss med att utbilda lärare bara därför att vi får, utan vi måste sikta på att göra dem bättre än vad universiteten gör med sina lärarutbildningsprogram. Waldorfpedagogiken får inte stagnera; den ska utvecklas! Vi har erfarenheter som ger oss förutsättningar att klara det och nu fortsätter vi arbetet med att också höja nivån i termer av formella examina. Så småningom kommer våra utbildningar att vara akademiska och det är ett oavvisligt krav från samhället, inte bara i Sverige utan även internationellt.

Heltidsutbildningen till klasslärare är inte den enda nyheten i WLH:s höstutbud. Samtidigt med den kommer vi att lansera en eurytmiutbildning på heltid, också den med start i höst. Det kommer senare en mer utförlig rapport om enskildheter i det projektet. Vi har även planer på att komma igång med en heltidsutbildning till förskollärare. Deltidsutbildning finns redan men vi tror att det ökade behovet av förskollärare inte kan tillgodoses enbart med det. Start för en heltidsvariant kan bli av tidigast hösten 2014.

Det är nu viktigt att marknadsföra heltidsutbildningarna. Hur når vi dem som kan vara intresserade? Vi kommer förstås att annonsera på lämpliga platser men det räcker inte. Det är viktigt att sprida informationen via skolorna. Där finns många värdefulla kontakter med gamla elever, föräldrar och andra intresserade. WLH kommer att arbeta aktivt för att nå ut med budskapet att det åter finns möjlighet att bli waldorflärare genom heltidsstudier.

Information om de olika utbildningarna kommer efterhand att finnas på WLH:s hemsida