Här på Waldorf Agora vill vi initiera till samtal och artiklar under rubriken kunskapssyn som vi ser som ett centralt och övergripande tema inom den pedagogiska forskningen men även en viktig frågeställning för utvecklingen av waldorfpedagogiken. Hur kan vi göra waldorfförskolan och skolan kunskapande utan att det blir ett torrt faktapluggande? Är vi rädda för kunskapsbegreppet? Hur kan vi utveckla det och tydliggöra vad vi menar? Vi välkomnar fler inlägg, skriv till: Klicka här

Följande bidrag är ett inledningsanförande av Caroline Bratt, rektor för Waldorflärarhögskolan vid ett panelsamtal om kunskapsbegreppet arrangerat av Johannaskolan (waldorfskolan i Örebro) och Örebro Universitet 2009.

Jag heter Caroline Bratt och jag har varit klasslärare i elva år – haft ”en och en halv klassomgång”. En klassomgång innebär i waldorfskolan att man följer en klass i regel från ettan till åttan. Jag har också arbetat mycket med skolledning och elevvård, både i grundskola och i gymnasieskola. Sedan 2006 arbetar jag på Waldorflärarhögskolan med att utbilda waldorfpedagoger och är sedan 2012 rektor på WLH.  Texten gör förstås inga anspråk på att vara heltäckande – utan är just en inledning till fortsatt samtal.

När vi talar om vilka kunskaper som kommer att behövas i framtiden bygger det på att vi har en föreställning om hur framtiden kommer att se ut. Eftersom det inte går att veta precis hur samhället ser ut ens för nästa generation, blir beskrivningarna av skolans uppgift ofta väldigt allmänna och till och med lite floskulösa. Så här kan det låta: Vi behöver kunskaper för att klara av livet som vuxna, vi behöver skapa fred etc. Sådant är det givetvis omöjligt att säga emot. Det är ju självklart att ungdomar behöver få med sig det som hjälper den enskilda individen att forma sitt liv och att tillsammans med andra forma det samhälle de vill ha. Men det lämnar frågan obesvarad hur vi konkret ska arbeta med barn och ungdomar för att uppnå det vi menar att skolan är till för. Det samhällsuppdrag vi har tagit på oss som lärare innebär mycket mer än att förmedla kunskaper i traditionella skolämnen som till exempel skrivning, läsning, matematik eller engelska – inte för att de är oviktiga för det är de inte – och det behövs ett basförråd inom dessa kunskapsområden. Men det handlar också om att kunna utveckla andra kunskapsområden, och detta vill jag fokusera på i min inledning.

Jag har i sommar roat mig med att fråga många av de jag har mött om vilka kunskaper de tycker är viktiga för barn och ungdomar att få med sig. Tittar man lite noggrannare på vad folk svarade kan man trots vissa skillnader i formuleringar ändå hitta många gemensamma kvaliteter.

Den första förmåga som kom upp vid min frågerunda var social kompetens. Med ”social kompetens” menades förmåga att lyssna på andra, att förhålla sig till andra, att be om hjälp av andra, att utveckla kunskap i kommunikation med andra, att kunna hantera både framgång och motgång, självtillit och empati.

Social kompetens innebär att jag som individ måste kunna bilda mig ett omdöme om vad jag vill och dessutom kunna samarbeta med andra som kanske inte vill precis detsamma som jag. Att veta vad jag vill kräver självkännedom och självtillit, något som också de s k baskunskaperna bidrar till att stödja. Att samarbeta ställer stora krav på att kunna lyssna och leva sig in i andras livssituationer.

Tänkande och handlingskraft fördes också fram som viktiga kunskaper av sommarvännerna. I waldorfpedagogiken försöker vi utveckla dessa förmågor genom en process som tar hänsyn till helheten i människans utvecklingspotential. Vi arbetar först med sinnenas utveckling – både hos oss själva och hos våra elever. Det är genom sinnena vi möter andra. I de lägre årskurserna eftersträvar vi att barnen helt konkret ska arbeta med olika material, röra sig, uppleva språk på alla möjliga sätt, musik, rytm, uppleva olika känslostämningar till exempel genom spännande berättelser och målande beskrivningar. Att genom att bli berörd på olika sätt lära sig att ”iaktta” med hjälp av alla sinnen för att lära känna och förstå världen. Här kan konsten vara ett pedagogiskt redskap. Konst har möjlighet att beröra.

Att lära känna olika typer av läroprocesser i relation till sitt eget lärande. Naturligtvis är det många baskunskaper som är viktiga i denna process. Men om målet är att barnet ska lära sig mer än ett ämnesinnehåll blir kanske tankarna om hur man ska välja i den enorma kunskaps- och informationsmängd som finns annorlunda än om vi sätter ämnesinnehållet i fokus. I waldorfpedagogiken väljer vi inte ut kunskapsstoffet med motivet att renodla det som är nyttigast utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv.  Vi utgår först och främst från det vi anser främja den växande människans allsidiga utveckling. En kunskapsform som kan sägas tala mer till känslan, och som sen i takt med att eleverna blir äldre utvecklas till att tala mer till tänkandet. Vår erfarenhet är att detta främjar förmågan att låta en mogen omdömesbildning föregå beslut och handlingar.

En annan viktig kunskap som fördes fram (inte minst av ungdomarna) i min lilla sommarenkät är förmågan till kritiskt tänkande. Att utveckla ett förhållningssätt som är enbart kritiskt är inte så svårt – det kan man lätt åstadkomma genom att ensidigt stimulera den tänkande förmågan. Men ett sunt kritiskt tänkande förutsätter att man kan spegla egna erfarenheter i andras erfarenheter och att inte bara med kunskap utan också med fantasins hjälp kunna tänka sig hur det skulle kunna vara på andra sätt än det vi har framför oss. Att göra det kritiska tänkandet konstruktivt, vilket väl är en vits med den kritiska förmågan – att hitta konstruktiva lösningar – kräver att en annan förmåga övas: Nämligen intresse! Intresse ser jag inte som något som är givet på förhand och som tänds enbart beroende på vad man råkar ha en dragning till. Intresse är något som kan övas upp och målet är att kunna intressera sig för allt möjligt, även det man inte är ”intresserad” av. Att kunna skapa inre bilder av och egna tankar om det man möter – något som en konstnärligt integrerad undervisning kan bidra till ger möjlighet till att bli intresserad.

Våra barn och ungdomar kommer som vuxna att stå inför uppgifter vars omfattning och komplexitet vi nu inte kan ha en klar föreställning om. För att kunna komma på de kreativa och för oss okända svaren och lösningarna på dessa uppgifter kommer det att krävas att man kan lita på sina förmågor och veta när man är beroende av andras kunskaper. En stark förankring i sig själv, samtidigt som man intresserar sig för andra och det stora sammanhang vi befinner oss i.

Waldorfpedagogiken eftersträvar att eleverna får en bred utbildning som innebär att de ska få en förståelse för såväl humanistiska som naturvetenskapliga traditioner. En upplevelse av såväl teoretisk som praktisk kunskap. En upplevelse av hur teoretisk, praktisk och konstnärlig kunskap främjar och interagerar med varandra. Jag tror att en förståelse för olika perspektiv ökar känslan för sammanhang och bidrar till att ge kunskaper inom ett specialområde mer mening, och då också ger bättre förutsättningar för att skapa nya lösningar och förnya och utveckla kunskap.

Jag tror också att det finns en demokratisk aspekt här. Med ett demokratiskt synsätt – borde inte olika kunskapsformer värderas mer lika? Praktisk kunskap är annorlunda men inte mindre viktig än teoretisk kunskap. Enligt rådande skolpolitik ska alla ges möjlighet till akademiska studier. Varför ska inte alla ges möjlighet till utbildning inom hantverk? Våra ungdomar vill kanske något annat än det skolpolitiken föreskriver.

I dagens skola ska själva lärandet utgå från individens förutsättningar och det med rätta. Varje elev har rätt till ett individuellt bemötande, varje elev måste tillåtas en individuell inlärningsmetod. Men problematiskt är att målet idag i hög grad är att alla ska lära sig ungefär samma saker och tänka likadant. Målen bestäms genom de nationellt uppsatta målen och friheten ligger i att kunna välja vägen dit. Den gama devisen ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” skulle jag vilja vända på: Tänka rätt är stort, tänka fritt är större.

Samtidigt ställs det också allt större krav på att de uppnådda målen ska kunna formaliseras, till exempel kunna mätas genom nationella prov, omformuleras i betyg mm. Det här leder lätt till att kunskapsprocessen underordnas själva produkten, det färdiga resultatet. Då är risken att man undviker processer som tar lite längre tid och som leder till resultat som är svåra att mäta. Att utvecklas som människa tar tid och många av de resultat som är verkligt viktiga för den enskilda eleven är inte lätta att mäta.

Frågorna som jag ställde i somras ledde till många spännande samtal. Svaren visar att många oroar sig för att dessa mer svårfångade kunskapsområden inte ges tillräckligt med utrymme och att utrymmet kommer att minska ytterligare om de attityder som numera breder ut sig i utbildningspolitiken får fritt spelrum. I sin vilja att öka kunskapen och utvärdera den genom att kontrollera det mätbara, riskerar man att göra det svårare för människor att utveckla olika sorters kunskap. Man prioriterar faktakunskap och tappar kvaliteter som förståelse, klokhet och livskunskap.

Att lära sig så det vi lär verkligen får betydelse för hur vi tänker, för hur vi handlar och lever våra liv tar tid. Om vi inte tar oss den tiden går vi miste om den viktiga balansen mellan vetande, kunnande och klokhet/livskunskap. Att finna en balans i hur man arbetar med kunskap på olika plan och från olika perspektiv är en av skolans ständigt pågående utmaningar.

Slutligen; jag är övertygad om att alla lärare måste visa eleverna att man genom att ta sig tid att kunskapa och tid att tänka kan förverkliga idéer och på ett positivt sätt påverka sitt och andras liv. Ge barn och ungdomar känslan av att det ska bli roligt att bli vuxen!