Av Ylva Kallin, waldorfförskollärare och tidigare förskolechef. Har också arbetat 3 år på en waldorfförskola i Jerusalem.

Nu är jag på väg att lämna yrkeslivet för att vara pensionär och det ger per automatik en möjlighet att blicka bakåt – hur har det varit, hur är det idag och hur ser framtiden ut för waldorfförskolan? När jag började hade vi kortare dagar, egentligen en lekskola med något förlängt öppethållande, och inga småbarn. Vi hade föräldramöten en gång/månad och hade framför allt större frihet i förhållande till myndigheter och medarbetarna var förankrade i antroposofin. Lönerna var lägre (vilket jag nu som pensionär måste ta konsekvenserna av) och arbetstiderna var inte reglerade (vilket den egna familjen påverkades) men istället lediga lov. Man arbetade med något man trodde väldigt starkt på och verksamheten var i första hand till för barnen.

Idag har vi längre öppethållande (upp till 12 timmar är vi skyldiga att ha), vi har småbarn och verksamheten går mer och mer över till att vara barnomsorg för föräldrarna (apropå en artikel i DN 121201 där föräldrar ifrågasatte förskolans/fritids ”krav” om att föräldrarna skall ordna barnomsorg själva för planeringsdagar, delta på föräldramöten och utvecklingssamtal, lucia och andra fester och dessutom vill ha reda på om barnen kommer på ”loven”). Föräldrarna undrar om vi glömt vårt egentliga uppdrag fast de tycks ha glömt att förskolan/fritids också är arbetsplatser och att både föräldrar och medarbetare har rättigheter och skyldigheter. För mig är fortfarande waldorfförskolan i första hand en verksamhet för barnen fast det blir svårare och svårare att hävda det.

Det jag idag saknar mest är medarbetarnas förankring i antroposofin och att det har blivit mycket yta (rosa väggar, naturmaterial, årstidsfester som man egentligen inte har något förhållande till). Eftersom vi tar in småbarn och har långt öppethållande har medarbetarbehovet ökat och det finns inte så många waldorfförskollärare. De som inte har utbildningen vill inte alltid gå den utbildning som erbjuds. De som är utbildade och förankrade i antroposofin är ofta i minoritet och waldorfpedagogik utan antroposofi är för mig inte waldorfpedagogik.

Nya Skollagen och rev Lpfö98 ser jag inte som ett hot utan en möjlighet att kvalitetssäkra vår verksamhet i waldorfförskolan: hur lever vi upp till att vara en waldorfförskola? Hur är vi en waldorfförskola i tiden? Dels behöver vi fördjupa vår kontakt med antroposofin, dels behöver vi också se hur världen ser ut för de barn som växer upp idag. Om exempelvis skolan ser ökade svårigheter för barnen att sitta stilla och koncentrera sig på undervisningen för att de rör sig för lite (bilåkning, TV, dator mm), och viljesinnena inte tillräckligt är integrerade, så är det också en fråga för förskolan och inte bara för föräldrarna då barnen vistas större delen av sin vakna tid på förskolan. Måste vi tänka om i det metodiska, t ex ge mycket större utrymme för rörelser än vi tidigare gjort? Dessutom, hur förhåller vi oss till det primära, dvs. barnens fria kreativa lek som innehåller mycket rörelse? Får den utrymme eller avbryter vi barnen för ofta?

Stämmer det som Skolinspektionen säger efter de 2 undersökningar som gjorts om förskolans uppdrag, att småbarnen får sin omsorg som de naturligtvis har rätt till, men på bekostnad av den pedagogiska verksamheten för de äldre barnen? Nu kommer jag med en het potatis – är det dags att låta 6-åringarna gå till förskoleklass? Kanske t o m 5-åringarna och låta waldorfförskolan vara för de yngre barnen? I förskoleklassen finns det större frihet då läroplanen för skolan inte detaljreglerar så mycket om verksamheten som läroplanen för förskolan gör, dessutom gäller undantaget från högskoleutbildningskravet i skolan (säkert är detta en miss under arbetet med Skollag och befattningsförordning för det står faktiskt inte att undantaget gäller waldorfförskolan) fast då skall det också vara förskollärare i förskoleklassen.

I Lpfö98 står klart och tydligt att verksamheten leds av förskollärarna, att vara eurytmist eller läkepedagog är ett bra komplement, men det är inte tillräckligt utan man måste ha minst en förskollärare enligt Skolverket (nyligen stod det i tidningen om en fristående förskola som hotades med vite för att de inte hade tillräckligt med förskollärare anställda). Vi ska bedriva kvalitetsarbete och det är också bra, vi måste lära oss att beskriva vad vi gör så att omvärlden förstår utan att för den skull kompromissa med antroposofin. Vid det första tillsynsbesöket efter den nya lagen och läroplanen beskrev jag vår verksamhet utifrån rev Lpfö98 men med ytterligare en dimension, dvs. den andliga. Inte i konfrontation utan med ett utvidgat uppdrag. Lpfö98 beskriver utgångspunkten och målet men inte vägen. Vi blev godkända utan påpekande.

Att ha förskolechef är inte heller ett problem utifrån ett självförvaltningsperspektiv, det är ett ansvarsuppdrag. Men ofta har det blivit svårigheter i kollegiet med kommentarer som ”vi vill inte ha någon chef, så vi gör som vi vill” eller ”du är chef så du måste göra det”. Det handlar enligt mitt sätt att se på saken om förmåga för både förskolechef och kollegiet att bära ansvar och inte att bestämma. Svårigheterna är ju också att waldorfförskolorna oftast är små enheter så förskolechefen är både kollega och chef vilket inte alltid är lätt. I områden med flera förskolor borde man kunna samarbeta och ha en chef utan att förskolans egen identitet blir hotad, rent ekonomiskt håller det nog inte längre med förskolor som endast består av en avdelning då man är få medarbetare som skall täcka ett allt längre öppethållande.

Både när det gäller waldorfförskollärarutbildningen och förskolechefsutbildningen måste WLH arbeta mot högskolenivå (norska modellen?). Förskolechefsutbildningen borde utgå från uppdraget och vad lagen säger; de flesta av oss som gick första kursen hade ju lång erfarenhet av waldorf och exempelvis biodynamisk odling och näring. Det var inte det vi behövde, snarare en forskande inriktning med ett gemensamt sökande efter vad uppdraget kräver och hur kan vi förvandla det till hur vi vill arbeta. Rektorsutbildningen har ju tre teman: juridik, kvalitetsarbete och ledarskapsfrågor, och de rubrikerna kunde även förskolechefsutbildningen ha.

Det som är svårast när det gäller läroplanen är ”ämnena” språk, matematik, teknik… Men det handlar väl om att förvandla och lägga till en dimension även i det fallet. Det krävs en samverkan mellan förskola och skola, att vi i förskolan förstår hur skolan arbetar med dessa moment och hur vi kan arbeta utan att ta över skolans uppdrag. T ex när det gäller att karda och spinna så ser barnen i förskolan hur fröken gör och kanske prövar att fingerkarda eller att göra tråd, och sedan i klass 3 får de själva karda och spinna och då kan de känna igen att – ja, det gjorde fröken i förskolan! Kan man tänka liknande när det gäller språk och matematik? Fick inspiration när jag såg på nätet om matematikfestivalen och Franz Peter Waritsch´s matematikverkstad, är dock ännu inte klar över hur då jag inte vill att barnen belastas för mycket i huvudet och intellektualiseras, de skall enbart uppleva och se. Jag har arbetat en del med att köpa in geometriska pussel med många lösningsmöjligheter utan att benämna dem som cirkel, kvadrat, triangel, pentagram etc. Barnen har själva satt namn på dem, t ex cirkeln kallar de blomman. Det finns ju också mycket lekmaterial som tar upp färg-form-storlek i naturmaterial och som ger erfarenheter utan att ”ta upp dem i huvudet” och som barnen kan förvandla och använda kreativt!

Jag ser inte hoten utifrån som de svåraste, utan hoten inifrån. Tror ändå inte waldorfförskolan och waldorfskolan är ”nedläggningshotade” men vi måste hitta en väg till fördjupning istället för utslätning och använda utbildning, kvalitets- och dokumentationsarbetet inklusive forskning i detta syfte. Det går om vi vill.