Teori och praktik, praktik och teori – två nödvändiga sidor av förskolläraryrket
Geseke Lundgren skrev 7/5 2015 en artikel på SvD Brännpunkt/Opinion där hon lyfter fram olika aspekter av vad som krävs för att vara en bra förskollärare/barnskötare. Hon för en välriktad kritik mot förskollärarutbildningar som saknar estetiska och praktiska inslag. Men hon uttrycker också oro över hur utbildningen till förskollärare på grund av ”akademisering” riskerar att inte möta de behov som barnen faktiskt behöver. Waldorflärarhögskolan vill här kommentera några av de synpunkter hon för fram.
Geseke Lundgren menar att förskollärarutbildningen idag är alltför akademisk i förhållande till den praktik som den sedan ska fungera i. Viktiga omsorgskvaliteter och förmågor går förlorade då man i stället fokuserar för mycket på studenternas egen intellektuella utveckling. Detta riskerar även att leda till att fel människor lockas till yrket. I artikeln skapas en bild av att det finns en motsättning mellan hängivenhet och närvaro å ena sidan och intellektuell utveckling å andra sidan, en bild som varken är särskilt insiktsfull eller delas av WLH.
I båda sammanhangen finns värden som är vitala för de förskollärare och lärare vi utbildar. De fyller olika syften som kompletterar varandra istället för att de hotar. Självklart är det viktigt att förskollärare härbärgerar omsorgskvaliteter, men också att de har verktygen och språket att systematiskt och kollegialt reflektera över hur sådana kvaliteter kan komma till uttryck och inte minst hur de kan utvecklas.
WLH:s uppfattning är att det är förenklande att se utbildning som ett nollsummespel där mer av något, t. ex. intellektuella kvaliteter, automatiskt leder till mindre av något annat, t.ex. yrkesduglighet. Snarare än att utgå från att det finns en konflikt mellan teori och praktik är det mer konstruktivt att identifiera de delar där det ena lyfter det andra. Detta kan gälla från båda hållen, det vill säga att konstnärliga, praktiska eller livsåskådningsmässiga element kan lyfta kognitiv och intellektuell verksamhet och vice versa. Olika utbildningskvaliteter måste helt enkelt beredas det utrymme de behöver. WLH:s förskollärarutbildning gör just det.
WLH instämmer i att barns behov står i centrum men vi delar inte uppfattningen att högskoleutbildning nödvändigtvis leder till försämrad förmåga till omsorg och snedrekrytering till förskolorna. Tvärtom är den analys- och reflektionsförmåga som ett akademiskt förhållningssätt bidrar till att utveckla nödvändig bland annat för att formulera det man ser som barns behov. Praktik och handling är uttryck för kunskap och värderingar. Att kunna förhålla sig till båda dessa sidor av förskolläraryrket och alla andra läraryrken är enligt vår uppfattning helt centralt.
Att WLH:s utbildningar har tagit steget in i ett akademiskt sammanhang innebär att WLH går in i ett nödvändigt pedagogiskt utvecklingsarbete. Görs inte detta är risken att utbildningarna blir konserverande på ett sätt som vi menar inte gagnar barnen i de waldorfpedagogiska verksamheterna. Därför har WLH som mål att utbildningarna skall ha en utformning som på sikt skall ge akademiska examina och vi ser ingen anledning att detta skulle stå i motsättning till att utbilda och värna de praktiska och konstnärliga sidorna av förskollärar- och läraryrket.
Caroline Bratt, rektor WLH
Göran Sjölin, biträdande rektor WLH
Johanna Hellsten, utbildningsansvarig förskollärarutbildningen WLH
Instämmer helt och fullt med WLH’s synpunkter!
Akademisering inom hela waldorfrörelsen behövs.
Frågor som ”Finns det någon evidensbaserad, vetenskaplig studie på det här området?” tas gång på gång upp av föräldrar och myndigheter. Och vad svara waldorfpedagogen då??
Fram för fler waldorfförsolelärare som bedriver forskning och doktorerar – Sara Frödén är ännu alldeles för ensam (hon är dessutom inte waldorfförskolelärare men hennes studie handlar om waldorfförskolan).
Christine Liebendörfer
Akademisering, forskning, vetenskap – ja.
Men inte bara. Vi får inte glömma den viktiga waldorfpedagogiska ståndpunkten att pedagogik egentligen är KONST snarare än vetenskap.
Därmed vill jag säga att vi OCKSÅ behöver motsätta oss den åsikten att det som inte är evidens- eller vetenskapsbaserat inte kan göra sig anspråk på sanningsenlighet. Att våra egna upplevelser (dvs. ”beprövad erfarenhet”) inte bär på samma auktoritet i denna tid beror på det objektivistiska paradigm som råder i samhället. Detta paradigm är givetvis berättigat – men bara i en viss mening/utsträckning.
Konst är vetenskap.
Men riktar sig inte Geseke Lundgrens kritik mot dem statliga utbildningar som faktiskt i sitt upplägg bara är teoribaserad? varför tar Carolin Bratt detta personligt? Fattar inte?
WLH har rätt att uttala sig och är kanske t o m skyldiga att uttala sig i detta halvoffentliga rum då Geseke uttalat sig offentligt som representant för waldorfförskolorna och som utbildare av waldorfförskollärare. WLH erhåller statligt stöd för att utbilda bl a waldorfförskollärare som erhåller waldorflegitimation som gör att de räknas som behöriga att arbeta inom waldorfförskolorna dvs undantag från Skollagen.
Sedan är det inte en korrekt bild att waldorfförskolorna generellt har endast 10-12 barn i barngrupperna utan många har nödgats utöka barnantalet av ekonomiska skäl.
Jag utbildade mig till förskollärare på 70-talet och arbetade kommunalt under 7-8 år och sedan började jag arbeta på waldorfförskola samtidigt som jag började utbilda mig till waldorfförskollärare. Det var så skönt att medarbetarna var antingen utbildade waldorfförskollärare eller under utbildning och slippa den fackliga striden mellan förskollärare och barnskötare som oftast handlade om lönen. Jag kan inte se någon anledning till två yrkeskategorier i förskolan och frågan är om man gör samma jobb? Även om arbetsuppgifterna kanske är samma så är ju frågan hur utbildningen påverkar hur man utför arbetet. Sedan har man alltid den individuella aspekten. Det är lika viktigt med teoretiska som praktiska delar i utbildningen till förskollärare, arbetsuppgifterna är praktiska men måste ha en teoretisk grund till varför man gör som man gör. Waldorfförskollärarna måste börja sätta ord på det man gör och i kvalitetsarbetet utveckla waldorfpedagogiken som ju är en utvidgning av styrdokumentet. Jag anser det bra med det uttalade ansvaret för förskolläraren i Lpfö98 utan att se det som diskriminerande mot övriga medarbetare i förskolan, det handlar om kompetens och behörighet och inte människovärde. Idag med utvidgade öppethållandetider behövs fler medarbetare och då kommer ofta inom yrket outbildade medarbetare in och då behövs den tydliga ansvarsfördelningen. Sedan kan man genom utbildning och erfarenhet ha kompetenser som ex läkepedagog som kan tillföra verksamheten mycket men jag anser ändå att man ska komplettera sin utbildning med förskollärarbiten. Min upplevelse är inte heller att barngrupperna i waldorfförskolan generellt är 10-12 barn i storbarnsgrupperna utan runt 15 och ibland ända upp till 20 eller fler, pga längre öppethållandetider och därmed behov av fler medarbetare dvs ökade kostnader.
Värna om balansen mellan teori och praktik
I Waldorflärarhögskolans kommentar på Waldor Agora angående min debattartikel på SvD Brännpunkt missförstås tyvärr huvudpoängen i debattartikeln, liksom adressen för kritiken. Waldorflärarutbildningar är, när det gäller att ha barnens behov och utveckling som utgångspunkt, något av ett föredöme som andra pedagogutbildningar kan lära mycket av. Akademisk utveckling inom förskollärarutbildningar är absolut inget problem i sig. Det viktiga är att värna om balansen mellan teori och praktik i förskolevärlden.
Huvudpoängen i min debattartikel i SvD är:
• att det i den allmänna debatten om förskolor idag fokuseras lite för ensidigt på andelen utbildade förskollärare som mått på kvalitet
• att akademisk nivå och god utbildning absolut är viktigt, men att förskollärarutbildningar generellt behöver vara vaksamma över själva innehållet i akademiseringen, så att viktiga färdigheter för förskollärare inte gradvis devalveras
• att vi i allt detta alltid måste utgå från barnens behov i första hand
Det här handlar inte alls om att akademisering och barnens behov är motpoler i ett nollsummespel. Det förstår nog alla. Men det finns en risk för att det sker en gradvis glidning beträffande vilka kunskaper och färdigheter man fokuserar mer eller mindre på i förskollärarutbildningarna generellt. Allt får ju faktiskt inte plats i en utbildning, vilket innebär att man inte enbart kan utgå från resonemang om att allt behövs och kompletterar varandra. Fokuseringar och betoningar av alla slag innebär alltid små vägval. Så är det inom utbildning, politik och alla områden. Det här behöver alla förskollärarutbildningar vara vaksamma på. Då menar jag inte i första hand waldorfförskollärarutbildningar, även om man också här bör vara vaksamma på detta.
Självfallet är jag inte motståndare till forskning och akademisk utveckling. Tvärtom. Jag följer ständigt utvecklingen inom områden som har bäring på barns utveckling såsom hjärnforskning, psykosociala frågor, pedagogikens nya spännande rön med mera. Detta är något jag ständigt uppdaterar, förmedlar till och bearbetar med mina blivande lärare.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att arbetet som förskolepedagog i första rummet är ett praktiskt omsorgsgivande yrke. Den teoretiska delen av utbildningen är ett hjälpmedel för att bättre förstå barnets utvecklingsfaser och sociala kompetenser. Men det är genom praktiskt arbete vi gör barnen till harmoniska, nyfikna och sociala individer. Genom lek, övande och uppmuntran av engagerade vuxna i en trygg miljö.
Hela waldorfinriktningen har mycket av detta i sitt grundläggande synsätt och arbetssätt. Vi har all anledning att vara stolta, men också vaksamma över utvecklingen av pedagogiken. Låt oss aldrig glömma den så viktiga balansen mellan det praktiskt fysiska, estetiska och det teoretiska, även i tider då det rent allmänt råder starkt fokus på det sistnämnda.
Geseke Lundgren
Waldorfpedagog, verksam för Waldorfförskolornas Förening samt inom ut- och fortbildning av waldorfförskolepedagoger internationellt
Tack för svaret från WLH, det var sakligt och genomtänkt. Dessutom måste jag tyvärr tala om att barnantalet på waldorf-förskolorna inte riktigt stämmer med Gesekes föreställningar. Någon gång för decennier sedan kanske det stämde och fortfarande på vissa men definitivt inte på alla.
Måste ytterligare förtydliga detta med waldorf-pedagogik och förskolor.
Vi är väl alla ändå överens om att waldorfpedagogiken är vår specialitet! Waldorf-förskolan är inte en förskola vilken som helst (och det finns många bra bland dem också) utan en förskola där man tar emot de unika varelserna vi kallar barn och bemöter dem med respekt och en önskan att låta dem utvecklas till sitt fulla mått. Barnens behov står alltid i centrum.
På den gamla och förvisso inte alltid enbart goda tiden kom det inte ens på tal att outbildad personal skulle anställas på waldorf-förskolan. Om det inte var frågan om en eller annan antroposof som kanske själv startade en lekskola. Och de personerna var då långt ifrån outbildade även de kanske inte hade gått en waldorfförskollärarutbildning. Eftersom jag har finska rötter är jag inte säker på hur länge den utbildningen överhuvudtaget har funnits som speciell inriktning. I Finland kom den för kanske 25 år sedan men tror den fanns exempelvis på Ståthöga tidigare än så.
Nej, man skulle helst ha en färdig utbildning eller också gick man en. Och det var waldorf man gick oavsett tidigare utbildningar. Med fördel anställdes folk som praktikanter (då utan eget ansvar).
En barnskötare, socionom, förskollärare är alls inte outbildad personal, men de har inte den speciella waldorf-inriktningen som behövs, hur underbara personer de än är. Det har liksom inte med det att göra.
Det ökade personalbehovet, som intimt hänger ihop med de utökade öppettiderna, har satt förskolorna i en sits där det är mycket svårt att hitta tillräckligt med waldorf-utbildade pedagoger. Om en förskola vill ha fulla bidrag ska den ha beredskap för 12 timmars öppethållande. Naturligtvis behöver man inte schemalägga tolv timmar om behovet inte finns, men beredskapen ska finnas.
Risken med personal utan waldorf är att de blir en ”andra klassens” medarbetare som inte har tillräckligt på fötterna för att ta egna pedagogiska beslut och det är naturligtvis en frustrerande situation. Arbetar man då kvar i många år finns också risken att man bara tar över det man”alltid ” har gjort, vilket utarmar själva innehållet som alltid bör hållas levande och i takt med verkligheten
Vänliga hälsningar! Harriet