Det har en längre tid diskuterats huruvida man ska införa obligatorisk förskoleklass alternativt införa tidigare skolstart. En utredning sjösattes 2014 och den kom häromveckan med sitt förslag (SOU 2015:81). Förslaget innebär i korthet att man ska införa obligatorisk förskoleklass och att skolplikt då införs från sex års ålder. Utredaren framhåller särskilt att man inte föreslår tidigare skolstart och lyfter i stället fram värdet av att värna förskolepedagogiken genom att föreslå obligatorisk förskoleklass. Man föreslår också i linje med det att både förskollärare och lärare ska vara behöriga att arbeta i förskoleklassen.
De huvudmän som idag driver förskoleklass föreslås automatiskt få tillstånd att driva den obligatoriska förskoleklassen. Utredningen menar att en obligatorisk förskoleklass innebär att uppdraget att förbereda barnen för grundskolans årskurs 1 blir tydligare. Observera att man säger förbereda för grundskolans årskurs 1.
Waldorflärarhögskolan kommer att skriva ett remissyttrande till detta förslag. Därför skriver jag nu ned några tankar kring förskoleklassen i förhoppningen att få respons och lite input längs vägen. Vårt remissyttrande ska in till Utbildningsdepartementet i början av december.
Sexåringarna på waldorfförskolorna och förskoleklasserna
När förskoleklasserna infördes 1998 ställdes waldorfförskolor och waldorfskolor inför en ny situation. Inom waldorfpedagogiken såg vi med oro på att sexåringarna skulle lämna förskolan och att skolan skulle smyga ned i åldrarna. Även i den allmänna debatten vid den här tiden fanns det en oro för ”skolifiering” av förskoleklassen.
Så småningom växte det för waldorfrörelsen fram en tvådelad lösning – en speciallösning – som fortfarande gäller. Sexåringar tillåts gå kvar på sina waldorfförskolor om waldorfförskolan och vårdnadshavarna önskar det. Samtidigt växte det på flera waldorfskolor fram ett behov att starta förskoleklasser. Skälen till det tänker jag inte gå in på här. Idag är det bara tre av de fyrtio waldorfskolorna som inte har förskoleklasser. Förskoleklassen är än så länge frivillig, men det kommer med all sannolikhet att ändras. Det betyder att förutsättningarna för waldorfförskolorna och waldorfskolorna åter kommer att ändras.
Förskoleklassernas införande har inneburit att barn har kommit från förskolan, haft ett år i förskoleklass och sen börjat klass 1. Barnen har oftast fått en ny lärare för varje byte. Det här väcker frågor ur waldorfpedagogisk synpunkt eftersom kontinuiteten i relationen barn/elev och pedagog är central i waldorfpedagogiken.
Förskollärare eller klasslärare med sexåringarna?
Jag har som före detta klasslärare ställt mig undrande till att barnen som börjar i förskoleklass oftast ska behöva byta lärare när de börjar i klass 1. Jag har sett det som olyckligt och ibland tänkt på det här året som ett mellanår eftersom jag som waldorflärare har velat värna kontinuiteten i relationen mellan barn/elev och lärare.
När jag nu den senaste tiden pratat med fler om hur det faktiskt ser ut i våra förskoleklasser har jag dock börjat ändra uppfattning – helt enkelt därför att min föreställning om hur det är inte verkar stämma med hur det faktiskt ser ut. Jag har varit lite för upptagen av min föreställning och uppfattning.
De som arbetar i förskoleklass idag har oftast gjort ett aktivt val. De har valt att arbeta med förskolepedagogik snarare än skolpedagogik. Man har under former som är mer förankrade i förskola och förskolepedagogik än skola kunnat förbereda barnen för skola, både som grupp och som enskilda individer. Man har vetat att man har barnen under ett år och format en verksamhet som utgör en egen helhet i det större sammanhanget utifrån det. Någon beskrev det som att man ger barngruppen en möjlighet att bli just en grupp under mer lekfulla former än vad som ges möjlighet i klass 1. Att detta arbete är gjort i förskoleklassen har kunnat bidra till en mer skolmogen elevgrupp i klass 1. Barnen har generellt inte farit illa av lärarbytet – kontinuiteten har burits av andra kvaliteter.
Om man skulle arbeta för att den som ansvarar för förskoleklassen är en klasslärare som sen kan fortsätta med klassen i skolan får detta sannolikt konsekvenser som jag kort vill nämna. Det är förstås antaganden från min sida, men jag har ändå vissa argument för dem. Jag tror att om en klasslärare har huvudansvar för förskoleklassen så ökar risken att skolpedagogiken kryper ned i förskoleklassen.
Jag tror också att det kommer att påverka vilka som söker till lärarutbildningarna. Min erfarenhet av att under snart tio år ha arbetat med utbildning av förskollärare och lärare är att det är delvis olika intentioner som driver dessa studentgrupper. Att välja att bli förskollärare är att välja något annat än att blir lärare och tvärtom. Om vi vill värna förskolepedagogiken är det också viktigt att inte arbetet med förskoleklassen ses som något man måste göra innan man börjar med det som hör skolan till.
Mot bakgrund av detta är jag idag mer benägen att föreslå följande:
- Sexårspedagogik ska ingå i både förskollärar- och klasslärarutbildning.
- De som arbetar med förskoleklass måste ha ett särskilt intresse för sexårspedagogik.
- Att ha en förskollärare som tillsammans med en klasslärare arbetar med barnen i förskoleklassen vore en önskelösning om ekonomin och tillgången på pedagoger tillåter.
- Principen skall vara att förskoleklassen bedriver sexårspedagogik i syfte att förbereda för skolstarten.
Om klasslärare ska arbeta med även förskoleklassen tror jag att det är sannolikt att de personer som blir klasslärare kommer att vara personer som trivs bättre med de lägre åldrarna och arbetet där än med de lite senare årskurserna. Det skulle innebära en stor omsvängning för waldorfskolorna. Att arbeta med sexårspedagogik är något annat än att undervisa i en klassituation.
Avslutning
När jag nu förbereder mig för att skriva remissyttrande vill jag lyfta fram förskolepedagogikens plats i förskoleklassen. Inte heller waldorfrörelsen är immun mot trender och vi måste vara medvetna om att ”skolifiering” av förskolan är något som plötsligt kan smyga sig på även oss. Vi behöver arbeta medvetet i den riktning vi tror bäst gagnar barn och elever. Jag menar att just skrivningen ”När alla sexåringar kommer att finnas i förskoleklassen med skolplikt blir uppdraget att förbereda för grundskolans årskurs 1 tydligare” öppnar för oss att värna förskolepedagogikens plats och stå emot skolifieringen av förskoleklassen.
Det sitter ibland långt inne att göra något åt sina heliga kor. Jag har haft svårt att se att det skulle gagna barnen att byta lärare så ofta. Men jag lutar åt att det där lärarbytet kanske gör just det jag vill, nämligen ger barnen en bra start inför skolan.
Jag bollar som sagt tankar genom att skriva detta. Kom gärna med inspel och synpunkter, så får vi se var vi så småningom landar i våra tankar och vårt remissyttrande.
Caroline Bratt, rektor WLH
Hej Caroline!
För oss på Söderköpings Waldorfskola har det ända sedan vi startade 6-års verksamheten varit viktigt att betona för vårdnadshavarna att förskoleklassen i en Waldorfskola ska vara just en “bro” mellan förskola och skola, inte en nedflyttning av klass 1 till 6-åringar. Vi har haft en särskild pedagog som ansvarat för denna verksamhet och det har fungerat bra. Samtidigt har vi, precis som du skriver, upplevt att det egentligen inte är ultimat då vi ju gärna vill ha en kontinuitet för barnen.
Att ha ett moment i både förskollärarutbildningen och I klasslärarutbildningen tycker jag därför verkar vara en mycket bra ide´. Det öppnar för flexibla lösningar där såväl barngruppen som personalsammansättningen är det som avgör hur man gör år från år. Det ska handla om ett intresse men också kompetens från pedagogens sida oavsett om han/hon hör hemma i förskolan eller skolan. För de skolor som inte bedriver egen förskoleverksamhet blir den här frågan viktig – här är nog risken för det du kallar skolifiering större och kräver att pedagogerna har en förståelse för just skillnaden mellan klass 1 och en förberedande förskoleklass. Här behövs då fortbildning för klasslärare. Samma sak gäller för de förskollärare som väljer att följa 6- åringar, kanske riskerar de att hålla fast i traditionell förskolepedagogik.
Det finns, som du skriver, en risk för att vi börjar se förskoleklassen som en tidigare skolstart med allt vad det innebär – frågor om vilka moment man skulle kunna ”flytta ner” till förskoleklassen har varit på tapeten lite här och där i vår rörelse. Detta trots att man i utredningen faktiskt skriver:
”Sexårsklassen blir dock inte en ny årskurs 1 utan ett förberedande år i grundskolan precis som förskoleklassen. Innehållet i verksamheten skiljer sig dock inte mellan de olika alternativen, obligatorisk förskoleklass eller sexårsklass”.
Det ser inte ut som att man i utredningen menar att vi ska flytta ner vare sig undervisningsmoment, kursplaner eller några kunskapskrav till att gälla för 6-åringar oavsett vad vi väljer att kalla verksamheten, förskoleklass eller 6-årsklass.
Citat från SOU 2015:81
”Sexåringarna ska alltså inte heller i alternativ 2, sexårsklassen, arbeta enligt grundskolans timplan, kursplaner och kunskapskrav, som man gör i årskurs 1”.
”Grundskolans reglering med ämnen och timplanen, som fördelar tid per ämne för årskurs 1–9 i grundskolan, gäller inte för sexårsklassen, liksom inte heller kurs- planer och kunskapskrav. Behörighetskraven för vem som får undervisa i sexårsklass är desamma som i förskoleklassen”.
Jag tänker att vi skulle kunna lära av våra grannar i Norge där man ju kallar förskoleklassen för klass 1 men ändå bedriver en förberedande pedagogik. Man har identifierat sju kompetenser som man i förskoleklassen (norska klass1) fokuserar på:
1. Språklig kompetens
2. Kropps- och rörelsekompetens
3. Fantasi och kreativitetskompetens
4. Etisk och moralisk kompetens
5. Social kompetens
6. Känslo- och iakttagelsekompetens
7. Motivation och koncentrationskompetens
”For steinerskolens pedagogikk står 6-åringens liv i 1. klasse i forberedelsens tegn. Det skal legges en grunn for den videre skolelæring, en læring som først i neste fase blir klart preget av barnets egen bevissthet om seg selv som lærende. I førskoletiden vil det bety at barnet møter et bredt spekter av livsområder som alle grenser inn til og overlapper hverandre, men som utgjør en sammenhengende helhet for barnet, fremfor å dele skoledagen inn i separate skoletimer ” .
Den norska läroplanen är väl värd att titta på. Deras klass1 (vår förskoleklass) har ett särskilt kapitel och ingår alltså inte som en del i ämnenas kursplaner.
(http://www.steinerskole.no/wp-content/uploads/2015/09/Læreplan-for-steinerskolene-2007-grunnskolen-v-2-1_aug_2015.pdf)
Helena Selsfors
Jag hävdar med en dåres envishet. Har inget emot det som föreslås . Jag förstår inte varför inte föräldrar skall få avgöra om barnet skall gå kvar i förskola eller flytta till sexårsklass . Erfarna waldorfskolepedagoger har sett fördelen att sexåringen får leka med yngre , den möjligheten försvåras.
Hej
Flera kloka tankar i det Caroline tar upp. Bra att samtalet kring F-klassen och övergången mellan förskola och skola är i gång.
Det jag funderar över är begreppet ”skolifiering”. Det används som ett självklart negativt begrepp och blir eventuellt därmed lite farligt i denna debatt. Vi behöver kanske vara lite noga med att navigera mellan begrepp som ”vara en bro” respektive ”skolifiering”.
En vinkel som Helena tar upp är nedflyttning av undervisningsmoment. Jag tror att det är riktigt och viktigt att noga överväga vad man vill med F-klassens verksamhet men det kanske också är så att en del av det som görs i Waldorfskolans klass ett passar bra att, med respekt för barnets ålder och mognad och med en genomtänkt pedagogik, göras i F-klassen.
Ett exempel som jag hört nämnas på federationsmöten är att ”från bild till bokstav” är något som hade kunnat fungera väl inom ramen för det som brukas beskrivas som den språklek som man gjort i förskoleklassen. Detta är för mig en lockande tanke då det vid flera tillfällen har konstaterats att Waldorfskolans läsinlärning sker i alltför långsam takt vilket kan ha besvärliga konsekvenser för våra elever i tider då krav på läsflyt och läsförståelse tenderar att tryckas nedåt i våra styrdokument vilket gör att man måste ägna oproportionellt mycket tid är läsning och läsinlärning i klass ett. Detta torde innebära att man inte hinner lägga lika mycket tid på andra saker som barnen behöver, tycker är roligt, lustfyllt och stimulerande. Man skulle kunna föreställa sig att till exempel handens arbete eller ett nyfiket betraktande av naturen måste prioriteras ner tidsmässigt.
Faran med ett uttalande som detta är att man riskerar då att se framför sig en nedflyttning av ett moment eller ”paket” och därmed som en nedflyttning av en organisation, skola något man varken vill i Waldrofskolan eller verkar vilja i det förslag som kommit för obligatorisk sexårsverksamhet.
Den tanke jag skulle vilja trycka på är att det viktigaste kanske inte är vad man gör utan hur man gör det. Det är därför den tanke som här väcks av Caroline B är så viktig, det sätt man kan ”styra” hur det görs är rimligen genom att styra vem (vem i bemärkelsen yrkesgrupp/yrkesidentitet) som gör det. Även om det riskerar att ”slakta en helig ko” är jag därför benägen att hålla med Caroline B i tanken om att ett ”lärarbyte” kanske är priset man måste betala för att säkerställa att förskoleklassen kan ha och utveckla sin pedagogik oavsett vilka moment som genomförs under detta år.
Angående skolifiering så anser jag att för att samtalet skall kunna föras så måste de risker man avser då man beskriver en verksamhet nyanseras. Därför, med risk att uppfattas som provocerande måste nog ändå frågan tas upp: Vad avses egentligen med detta begrepp och vilken är faran? Vad är det i skola som är så ohälsosamt för en sexåring, det vill säga vad är det som vi behöver undvika då vi planerar och lägger upp verksamheten i förskoleklassen? Är det kollektiva hänsyn i en grupp som består av en samling barn och en eller två vuxna? Är det stunder av koncentration och gemensamt fokus? Det som det i alla fall verkar som om att alla är överens om, såväl det förslag som föreligger som inom Waldorskolan är att det inte är kunskapskrav och individuell utvärdering av dessa. Jag tror att vi behöver dryfta detta för att inte skapa ett spöke.
Henrik Schmidt, rektor Sophiaskolan i Rörum
Intressant är det att läsa om tankarna kring obligatorisk F-klass, själv har jag när jag växte upp på 50-talet gått i lekskola 15t/vecka som 6-åring och man kunde om plats fanns börja redan som 5-åring vilket jag gjorde. Som vuxen hade mammorna börjat arbeta tidigare och daghemmen började växa fram kraftigt, dessa kallade man heltidsförskolor och lekskolan blev deltidsförskolor. I slutet av 70-talet utbildade jag mig till förskollärare och i utbildningen ingick en lika lång period av praktik på deltids- som heltidsförskola, vi hade också en kortare period av teori och praktik på lågstadiet.
På en kommunal förskola jag arbetade hade vi 12 heltidsbarn 1-6 år och 6 deltidsförskolebarn som kom 3 tim/dag, tempot blev dock för högt för de minsta barnen. Nu arbetar de flesta föräldrar och deltidsförskolan har försvunnit men inte innehållet och förberedelserna för 6-åringarna inför skolstart. När jag började arbeta på waldorfförskola i slutet av 80-talet hade de flesta förskolorna någon form av ”program” för 6-åringarna t ex
– att de ansvarade för det egna matbordet på lunchen med dukning och städning, servering och se till att maten räckte till alla
– ingen sovvila utan kapitelbok
– speciellt textilt och trähantverk som bara 6-åringarna gjorde t ex tälja med kniv, väva
– måla med 3 färger och använda ”frökenpennorna” dvs färgpennorna, stiftkritorna liksom blockkritorna användes även av de yngre barnen
– intervallflöjt
– ett par ggr/termin träffades 6-åringarna från de olika waldorfförskolorna plus F-klassen på waldorfskolan för att lära känna varandra och för våra barn också att se skolan
6-åringen är ju speciell, lite försmak av tonåren då armar och ben växer mycket och de lätt spiller och har svårt att sitta still, även humöret kan växla snabbt. De känner ju av detta att något kommer att förändras, som en flicka kunde uttrycka det: ”Jag skall aldrig börja skolan!” för att i nästa säga ”Åh, vad tråkigt det är på förskolan!”
Det är inget nytt att bron byggs för barnen däremot har vi varit dåliga på att bygga bron mellan de vuxna i förskola och skola.
Begreppet ”skolifiering” innebär väl risken att F-klassen får schema med undervisning i ämnen men risken finns redan idag i förskolan då rev. Lpfö98 har undervisningstänket i sig och då från yngre ålder än 6 år. Detta med intresset för bokstäver och siffror kommer ju redan i förskoleåldern och även om förskolan inte undervisar i det så förbjuder man inte att barnen skriver, t o m uppmuntrar att de kan skriva och känna igen sitt namn.
Idealet i F-klassen vore en förskollärare och en lärare.
Ylva Kallin, pensionerad förskollärare
Vad gäller skolifiering, är inte följande citat från Rudolf Steiner värt att beakta?
”Now I come back to the question: Where are the earlier Initiates? For certainly it will be said that they are not to be found. But, my dear friends — I shall have to say something paradoxical here! — if it were possible for a number of human beings to be born today at the age of seventeen or eighteen, so that when they descended from the spiritual world they would in some way or other find and enter seventeen- or eighteen-year-old bodies, or if at least human beings could in some way be spared from going to school (as schools are constituted today), then you would find that those who were once Initiates would be able to appear in the human being of the present day. But just as little as it is possible, under the conditions obtaining on earth today, for an Initiate, when he needs bread, to nourish himself from a piece of ice, just as little is it possible for the wisdom of an older time to manifest directly, in the form that you would expect, in a body that has received education — in the present-day accepted sense of the word — up to his seventeenth or eighteenth year. Nowhere in the world is this possible; at all events, nowhere in the civilised world. We have here to take account of things that lie altogether beyond the outlook of the educated men of modern times.
When, as is the custom today, a child is obliged as early as the sixth or seventh year to learn to read and write, it is torture for the soul that wants to develop and unfold in accordance with its own nature. I can only repeat what I have already told you in my autobiography, that I owe the removal of many hindrances to the circumstance that when I was twelve years old I was still unable to write properly. For the capacity of being able to write, in the way that is demanded today, kills certain qualities in the human being.” GA 235 – Karmic Relationships: Esoteric Studies – Volume I – Lecture XII.
Hej Bo! Jag har svårt att begripa vad Steiner menar i citatet, kan du förklara? Handlar det första stycket om den s k ”utbildningsparadoxen”?
Jag vet inte vad du syftar på med ”utbildningsparadoxen” men vad Steiner, kort uttryckt, som jag förstår det, är helt enkelt att om man lär sig skriva – och kanske också läsa – i barnaåren, dvs före puberteten, så går vissa själskrafter, eller själsliga kvaliteter eller förmågor, förlorade. Tyvärr framgår inte av citatet exakt vilka dessa krafter/kvaliteter/förmågor är, men sannolikt har de att göra med möjligheter till andlig utveckling.
Tack för svar. Jag är med så långt att Steiner (med sig själv som empiri) verkar mena för tidig läs- och skrivinlärning kan skapa hinder. Det jag funderade mest över handlade om den första delen i citatet där det framstår som oundvikligt att syssla med den sortens utbildning. Om jag nu inte missförstått helt. Därav min undran om ”utbildningsparadox” eller vad man nu kan kalla tanken att man inte kan utbilda bort rådande förhållanden utan att börja med att utbilda i dem; utan socialisering ingen emancipation kanske man också kunde säga.
Ja det verkar som om Steiner pekar på en sådan utbildningsparadox. En socialiserande och mer eller mindre ”själsdödande” skolgång är oundviklig eftersom vi inte kan inkarnera i 17åriga kroppar, samtidigt som vi måste försöka reducera de själsdödande effekterna av vår intellektualistiska kultur.
Bra att återigen lyfta och dryfta denna stora förändring i barnets liv! Intressanta tankar och funderingar som Caroline dryftar. Jag vill bara kort uppmärksamma något som jag tycker bör lyftas fram i utformandet av våra framtida ”sexårsverksamheter/förskoleklasser”. Det är inte endast sexåringarna som påverkas. Vi får inte glömma den viktiga relationen mellan de lite yngre förskolebarnen och sexåringarna! De yngre som får ha de ”stora barnen” att se upp till och får längta efter att göra det som de gör. Och de ”stora barnen” som äntligen får möjlighet att, mitt i allt ”kaos” som kan upplevas, få vara stora, förebilder och visa och dirigera. Det är naturligtvis ingen lätt sak att lösa då många av våra lekskolor inte ligger i nära anslutning till en skola och jag har inte själv, inte ännu i alla fall, någon genial lösning. Vill med mitt inlägg bara lyfta fram denna fina och viktiga del av barnets utveckling så att vi kan fortsätta värna den.
Cia Håkansson, waldorfförskolepedagog
Förskoleklassen finns redan sedan många år, det nya är att den blir obligatorisk och att mål och riktlinjer för verksamheten förtydligas i Lgr11. Med tanke på hur förskolans läroplan beskriver uppdraget är det lite absurt att Lgr11 är väldigt diffus när det gäller förskoleklassens verksamhet. Precis som i förskolan beror det på hur man tolkar och implementerar riktlinjerna. Bra vore att parallelläsa rev Lpfö98 och förslaget för ändringar i Lgr11 (kanske är gjort?) för att se samband och konsekvenser.
Waldorfförskolan var från början en lekskola för 5- och 6-åringar (ibland också 4-åringar) 5 timmar per dag under läsåret. Allt eftersom åren gått har förskolan varit tvungen att anpassa sig genom längre öppeuthållande och de yngre barnen. Förskoleklassen ger möjlighet att igen inrikta sig på en verksamhet för barnen och inte i första hand barnomsorg för föräldrarna. Det gäller nu också att förskolan inte flyttar ner den skolförberedande verksamheten till 5-åringarna som många gånger skett på kommunala förskolor. Tyvärr är väl möjligheten att få undantag för En väg till frihet, som undantaget när det gäller legitimationen, körd så den får väl vara enbart ett internt dokument.
Ylva Kallin
Tack för alla inspel angående förskoleklassen. Det är angeläget att vi tänker igenom hur vi på bästa sätt under de förutsättningar som råder skapar en bra situation för våra sexåringar.
De tankar som förts fram tar vi med i vårt fortsatta arbete med vårt remissyttrande.
Jag kommer inte att här kommentera eller bemöta allt ni har skrivit.
Men jag vill ta upp några saker.
Henrik Schmidt tar upp frågan om skolifiering. Jag kan se vad du menar med att vi måste förtydliga vad som kan menas med det. Jag vill dock här hänvisa till några formuleringar som förts fram i förslaget till ny skrivning om förskoleklass i Lgr11 och som jag konkret exemplifierar det jag syftar på. Jag har tagit dessa exempel från federationens yttrande till just förslaget gällande omskrivningar för avseende förskoleklass. Hela yttrandet finns på federationens hemsida (www.waldorf.se).
”Vi föreslår därför:
Att formuleringen ”Undervisningen ska dessutom ge eleverna förutsättningar att utvecklas i riktning mot de kunskapskrav som senare kommer att ställas i den aktuella skolformen.” i första stycket under rubriken ”Förskoleklassen” stryks. Syftet med formuleringen är redan täckt av den föregående meningen.
Att formuleringen ”omsätta idéer i handling” i andra stycket under ”Syfte”, och första punkten i sammanfattningen av målen stryks (och motsvarande i förslaget till läroplan för Fritidshemmet). Formuleringen antyder att teoretiska kunskaper värderas högre än praktiska, och manar till ett intellektualistiskt förhållningssätt.
Att formuleringen ”utmanas och stimuleras att använda matematiska begrepp och resonemang” i femte stycket under ”Syfte” stryks eller ersätts med ”stimuleras till matematisk förståelse”. Formuleringen i förslaget förutsätter att matematikinlärning sker med abstrakta begrepp som utgångspunkt, vilket vi inte stöder.
Att formuleringen ”Bokstäver och andra symboler” i femte punkten under det centrala innehållet avdelning Kommunikation och estetiska uttrycksformer ersätts med ”Språkliga symboler”. Waldorfförskolepedagogiken förbereder 6- åringen inför skolstarten genom att först betona bokstavsljud och bokstavsformer, och därefter närma sig bokstäverna själva.
[…]
Att formuleringen ”Matematiska resonemang” i första punkten under det centrala innehållet avdelning Matematik ersätts av ”Matematik”. Formuleringen i förslaget antyder att den intellektuella förmågan att föra resonemang föregår kunskapsutveckling inom ämnet, där vi menar att den utvecklas gradvis under att ämnets innehåll närmas från flera håll..
Att formuleringarna ”samla in data” och ”enkla tabeller och diagram” i första punkten under det centrala innehållet avdelning Natur, teknik och samhälle stryks. Dessa begrepp och framställningsformer är helt enkelt för abstrakta och kräver ett logiskt och kausalt tänkande som utvecklas mer gynnsamt senare under skoltiden.
Att formuleringen ”artbestämmas” i sjätte punkten under det centrala innehållet avdelning Natur, teknik och samhälle stryks eller ersätts med ”benämnas”. Barnets sätt att vid sex års ålder begripliggöra sin livsvärld befinner sig ännu en bra bit ifrån biologins sätt att klassificera sina undersökningsobjekt. Vi menar att en formulering som öppnar upp för enklare och mer intuitiva benämningssätt i sin tur bäddar för att förståelsen av vetenskapliga klassificeringssystem senare förbättras och inte stannar vid tom abstraktion.”
Helena Selsfors tar upp att skolor som inte själva bedriver förskolepedagogisk verksamhet lättare riskerar att låta gränsen mellan förskoleklass och årskurs 1 suddas ut. Jag tror som hon att det kräver en medvetenhet från skolan om vad man vill med sin sexårsverksamhet. Det kräver kanske också fortbildning i sexårspedagogik.
Att förbereda för skola handlar ju inte nödvändigtvis om att lära barnen själva skolsakerna, utan om att under förskolepedagogiska former skapa en trygg grupp och bidra till att barn vill börja skolan när det är dags. Att ta vara på den frihet som innebär att man just inte behöver ha schemalagda lektioner utan låta den fria leken få mer utrymme än vad som är möjligt i årskurs 1.
Ylva Kallin beskriver i sitt inlägg hur man på waldorfförskolorna arbetat med just sexåringarna. De erfarenheterna och den kunskapen måste tas tillvara.
En annan aspekt som även Cia Håkansson nämner är vilka förändringar förskolorna står inför om inte sexåringarna är där. Många förskollärare har beskrivit vad det betyder att ha sexåringarna i barngrupperna. Det finns redan idag flera förskolor som inte har sexåringar. Men det finns också förskolor som står inför denna förändring. Man skulle möjligen kunna jämföra med alla de skolor som hade gymnasium, men som inte längre har det. Det var inte bara en organisatorisk förändring. Det krävde även nya förhållningssätt till hela situationen. Det blir inte i längden fruktbart att känna det som om verksamheten inte är fullständig. Jag vet att detta är något man arbetat med i Norge sen länge och att det pågår en studie på just det här temat.
När vi senare i vinter har skrivit vårt yttrande kommer vi att publicera det på vår hemsida och Waldorf Agora.
Caroline Bratt