I vanliga fall följer jag dem på Twitter, Facebook och via mängder av debattartiklar och blogginlägg. De lever till 100 % i sociala medier men rör sig också ledigt i den verkliga världen. Efter lite pusslande lyckas vi klämma in ett samtal mellan möten och debatter, på väg in i riksdagen nickar de båda igenkännande till riksdagens ledamöter.
Även om jag sett bägge som barn och ungdomar och känner familjerna är jag nyfiken. Vad är det som lagt grunden till det starka intresset för samhällsfrågor? Och vilken betydelse har deras tid i waldorfskola haft för det politiska engagemanget? Med mig har jag också en annan fråga: när de nu kan se sin tid i waldorfskolan i backspegeln, vad vill de se förbättras?
För Linda blev feminismen väckarklockan. I 13-årsåldern väcktes intresset och hon träffade likasinnade men äldre elever i skolan en feministisk grupp genom sitt engagemang i elevrådet. Flera tjejer led av ätstörningar, andra kallades hora, det fanns många skäl att väcka tjejers medvetande om jämställdhet och dolda mönster. De äldre tjejerna undervisade de yngre. Feminismen ledde vidare till folkpartiet men ofta kände hon sig lite ensam med just den politiska hållningen, det som enade var feminismen. I klassen diskuterades mycket och en tid i åttonde klass träffades alla tjejer en dag i veckan efter skolan och samtalade om feminism och politik., efterhand deltog även killar i träffarna.
Lorentz upplevelse är en annan. I hans klass var det politiska intresset lägre men genom bland annat familjeband vaknade miljöintresset och viljan att vara med och förändra växte i styrka. Han menar att skolan alltför lite uppmuntrade till politiskt engagemang och debatter och lärarna hade kunnat vara mer styrande för att säkerställa ett bra diskussionsklimat i skolan. Bägge har fått känna av att jantelagen och kraven att vara på ett visst sätt finns även i waldorfskolan. När de idag kommer ut i skolor upplever de dock samtalsklimatet som öppnare och mer engagerat i just waldorfskolorna jämfört med andra skolor runt om i landet.
Vad har då waldorfskolan gett dem?
De enas snabbt att tiden i waldorfskolan gett dem mycket bra som behövs i bagaget som samhällsförändrare. Lorentz betonar processen att göra sina egna arbeten och tvingas skapa själv, även rent praktiskt. Allt kretsar inte kring proven, man måste vara entreprenör och förväntas inte bara att fokusera på död kunskap och provresultat. Det finns ett viktigt helhetstänk i pedagogiken och ideologin bakom och det är inte bara teoretiska ämnen som räknas. Även Linda delar uppfattningen att helhetstänket har varit väldigt värdefullt, inte minst som bas för politiken. ”Helhetstänket skapar ett samhällsengagemang, för waldorfelever finns aldrig ett vakuum, allt hänger samman. En period i historien kännetecknas inte bara av sina regenter, utan också av sin musik, konst, arkitektur och litteratur”
Linda berättar att det främst är två egenskaper waldorfskolan har gett henne. Dels vanan att tala, stå på scen och uttrycka sig. Något som främjas genom otaliga uppträdanden i stor och liten skala. Men också genom att waldorfskolan utvecklat hennes förmåga att tänka kritiskt och kreativt, att se olika perspektiv och sätta in saker i ett större sammanhang. Just den förmågan är oerhört viktigt inom politiken där det ofta handlar om att se saker bortom horisonten och finna nya lösningar.
Hon ser sig själv lite som ”waldorftrotskisten” i Folkpartiet som försöker knuffa partiet mer i ”waldorfriktning”. Hon har engagerat sig i kampen för waldorflärarutbildningen och driver på för att få in en text i partiprogrammet där det står att målet för skolan ska vara att ge eleverna kunskap och förmåga till kreativitet och kritiskt tänkande. Just dessa tre värden ser hon som sin största tillgång från tiden i waldorfskolan. Hon är dock kritisk mot waldorfskolans ovilja mot betyg och menar att många duktiga flickor mådde dåligt av att aldrig få veta att det var nog, att man alltid kan göra mer. Kort sagt: Folkpartiet kan lära av waldorskolan, men waldorfskolan kan också lära sig något av Folkpartiet!
För Lorentz är inte betygen en viktig drivkraft, han har en helt annan uppfattning, och plötsligt skymtar den politiska debattens positioner igenom i samtalet. Vi återgår dock till frågan om vad som kan förbättras och vad de inte fått med sig i bagaget. De enas snabbt om att kunskapsnivån trots allt är det huvudsakliga problemet, inte minst i de mer teoretiska ämnena som matematik, fysik och kemi men att mycket beror på den enskilda läraren. Att waldorfskolorna numer erbjuder även en naturvetenskaplig variant är dock positivt. Den kreativa pedagogiken får inte tappa bort fokus på kunskaper och risken är att de blir för grunda och inte räcker till för senare högre studier. Den andra bristen de kunde se var oförmågan att lyfta upp och identifiera elever med läs- och skrivsvårigheter. Hjälpen sattes in för sent. Skolan betonade elevens mognadsprocess och ville vänta in att eleverna kom ikapp istället för att sätta in adekvat stöd på en gång. Upplevelsen är dock att en process pågår med målet att bli bättre på just den saken.
Även förhållandet till den moderna tekniken är något som behöver förbättras, hos en del lärare fanns nästan ett förakt mot teknik, för andra var den självklar. ”Pedagogiken sitter inte i pennan” menar de och betonar att det viktiga är hur man använder redskapen, tekniken kan också föda kreativiteten! Men helhetstänket måste bevaras, det är viktigt att lära sig rita, skriva för hand och tillgodogöra sig en mångfald av förmågor.
Efter ett intensivt samtal måste de vidare, till nästa debatt, skypekonferens och nya möten. Två kunniga, kreativa och kritiskt tänkande f.d waldorfelever springer ut ur riksdagshuset och försvinner i vimlet på Drottninggatan.
Vid pennan och bandspelaren:
Örjan Liebendörfer
Redaktör Waldorf Agora