Det vetenskapliga och den ande-vetenskapliga betraktelsen

Av Eva Lazar skriver här om avvägningen mellan vetenskap och andlighet och om waldorfpedagogikens ideal. Eva är waldorfförskollärare på Martingården i södra Stockholm. Född och uppvuxen i Ungern under kommunisttiden. Arbetat som förskollärare i olika i waldorfförskolor över 20 år, har även arbetat med den ryska förskolemodellen i Ungern.

Jag har med förundran läst vissa tankar som publicerats i Waldorf Agora på senare tid. Hittills har jag trott att hela idén med att utveckla waldorfpedagogiken handlar om att försöka tolka och reflektera över olika begrepp som Steiner har efterlämnat i sina föredrag och böcker. Eller att försöka hitta förståelse kring hans uttalanden och att försöka förstå sambandet eller motsättningarna kring dagens materiellt och teknisk fokuserade värld.Jag tycker att det är oerhört spännande, att med hjälp av antroposofin betrakta skeenden och det inre arbetet med mig själv som pedagog, för att komma underfund med och granska mina innersta motiv. Detta spirituella, allmänmänskliga motiv:

Att kunna vara en god, kärleksfull förebild ställer höga krav på mig som pedagog! Det är aktionsforskning i sig!

Det viktigaste verktyget i arbetet är att kunna ha förmågan att medvetet och kärleksfullt vägleda barnen i alla situationer som uppstår under dagens lopp på förskolan. Vi har ju många barn där en viktig anknytningspunkt till världen är waldorfförskolan redan från spädbarnsåren. Då de i den åldern fortfarande saknar ord utgör pedagogen med hela sin gestalt dess erfarenhetsvärld!

Vi kan använda oss av olika begrepp och formuleringar så länge dessa gynnar våra intentioner i samvaron med barnen. Men jag tror, att ju mer vi analyserar läroplanen och tar in den materiella föreställningsvärlden i rummet, i klassrummet, desto mer kommer vi att ta ett steg ifrån barnens riktiga behov. Läroplanen i all ära, modern forskning och datoranvändning i skolundervisning beroende på barnens ålder, visst, men vi måste hitta rätt balans och finna en avvägning mellan den vetenskapliga och den andevetenskapliga betraktelsen.

Barn i allmänhet tillbringar 8-10 timmar per dag på waldorfförskolan, den ersätter deras naturliga hemmiljö. De har ett stort behov av att bli sedda, älskade och leva i en miljö där de kan utvecklas och få rika sinnesupplevelser. Allt detta erbjuder en bra waldorfförskola. Waldorfförskolan lägger grunden till det livslånga lärandet. Min förhoppning är att utvecklingsarbetets viktigaste motiv blir att sätta Steiners begreppsvärld i samband med livsuppgifterna som vi står inför i det nya årtusendet. Att vi låter våra vaneseende ögon öppnas med hjälp av barnen. Det är barnens behov som skall styra våra intentioner inte myndigheternas krav! Dagens barn är oerhört sensibla, kräver vår närvaro och genomskådar oss under en kort sekund. Min erfarenhet är också att de börjar agera fort, vi inte når upp till deras förväntningar och ideal. Stämningen i rummet förändras omedelbart. Då är det viktigt att den första fråga jag ställer i mitt inre är: vad har jag gjort för fel eftersom barnen agerar så kraftfullt och hur kan jag nå fram till dem på bästa sätt? I det läget är det viktigt att jag varken grubblar över pedagogiska modeller eller lutar mig tillbaka på mina beprövade erfarenheter. Om jag låter mig vägledas av min egen intuition och försöker återskapa mitt inre lugn, kan det bli ett första steg som är avgörande för den fortsatta diskussionen och stämningen.

Överhuvudtaget frågar jag mig i vilka vetenskapliga sammanhang jag kan väva in Steiners för mig högst eftersträvansvärda pedagogiska anvisningar?

Det handlar om att vi börjar med oss själva, att vi anstränger oss för att få en mängd översinnliga föreställningar, så att vårt sinne och vårt känsloliv är genomträngt av något som riktar sig mot det översinnliga. För det får mycket större verkan på barnet än det vi kan ge utifrån yttre förståndsregler och förståndspedagogik.”

” I denna förandligade kärlek till barnet, i detta rent andligt känslomässiga måste vi dyka in. Man säga, att när du hjälper barnet måste du vara en representant för krafter som inte finns på jorden, utan i det översinnliga. Alla uttänkta pedagogiska grundregler är mycket lite fruktbara så länge vetenskapen följer en materialistisk riktning.”

” I förhållande till den yttre materiella världen verkar du genom det du GÖR, som uppfostrare verkar du genom den du ÄR.”

Ur boken Barnet en spegling från kosmos av Rudolf Steiner

Hur mycket jag än vrider och vänder på meningarna i hans uttalanden verkar det som att jag kommer i kollisionskurs med dagens pedagogiska föreskrifter, med den ”vetenskapliga grunden”. Steiner kallar sin föreställningsvärld för ande-vetenskaplig, men den benämningen är föga värd i dagens utbildningssystem. Vi får nog sätta igång och börja tolka själva och försöka ge det en vetenskaplig prägel. Jag kan hålla med om att språkdräkten och den andevetenskapliga bakgrunden sticker i ögonen på fackfolk och att vi pedagoger behöver hitta ett språk som motsvarar inspektörernas krav, men det kan aldrig ersätta våra intentioner gentemot waldorfpedagogikens substantiella värde. På senare tid har jag märkt att allt fler waldorfförskollärare inte vågar använda sig av vissa formuleringar. Börjar vi bli osäkra på oss själva? Om vi blir det har vi kastat ut barnet med badvattnet! Om vi inte tror på våra mest eftersträvansvärda waldorfpedagogiska ideal blir det ett hot mot waldorfpedagogiken i dess helhet.

Ärligt talat så slog det mig att när jag gräver i mina gamla minnen i skolsammanhang så hittar jag inte fler än kanske två eller tre bra lärare, av de minst 50 personer som jag har varit i kontakt med under min skolgång från grundskolan till gymnasiet. Dessa få personer var enligt min mening också fina förebilder som lärare. (Jag har inte gått i en waldorfskola och har aldrig gått på någon förskola). Än i dag grubblar jag över vad det var som gjorde dem till bra lärare. Hur kunde de släcka min törst efter kunskap, hur kunde de förmedla kunskap så bra? Var det kanske deras speciella utstrålning som fångade mig så starkt? När dessa lärare talade lyssnade hela klassen med häpnad. De kunde få oss att bli intresserade, att betrakta konst ur ett helt nytt perspektiv, att lära oss språk med humor. De hade förmågan att väcka en inneboende nyfikenhet som vi inte ens visste att vi hade.

Men tillbaka till Steiners tankegångar: vad är vetenskaplig grund?

De krafter som du hämtar fram ur barnet omkring dess sjunde år, som du använder för att lära barnet teckna och skriva, de sänds egentligen till dig från den andliga världen.

…Och om ni har känslan av att stå i förbindelse med krafter från tiden före födelsen, då skapas en djup vördnad. Då kommer ni att se, att genom denna känsla kan ni göra mer än genom allt intellektuellt grubbel om vad man bör göra. De känslor läraren har, är de allra viktigaste uppfostringsmedlen. Vördnad har en oerhörd bildningsverkan på barn.”

”Tiden upphör att ha en betydelse, när det gäller att ge det översinnliga liv. Anden har helt enkelt andra lagar.”

Ur boken Människokunskap genom meditativt arbete av Rudolf Steiner

Den senaste tidens forskning kring spegelneuronerna är bara ett exempel på att modern vetenskap kan understödja Steiners pedagogiska hänvisningar. Efterhärmningen och dess betydelse är en central och väldigt konkret pedagogisk forskningsmöjlighet.

Jag skulle önska att flera av Waldorf Agoras läsare kunde bidra med konkreta erfarenheter från arbetet som lärare och förskollärare. Betraktelser som kunde belysa teori och praktik på ett bildartat sätt. Det vore ett kreativt projekt om fler kunde delge sina frågeställningar ur ett undervisningssammanhang eller ur förskolans inre liv.

– Vilka svårigheter har dagens barn?

– Vad har de för frågeställningar, hur ser deras utveckling ut?

–  Hur kan vi närma oss dem på ett sätt som gör det möjligt att de kan behålla sin nyfikenhet och frihet och vägleda dem till framtidens utmaningar?

Förresten, när har barns inneboende behov av att bli älskade har suddats ut under de senaste 100 åren kan andevetenskap aldrig förlora sin aktualitet.

För mig är waldorfpedagogik en kärlekens och pedagogikens konst och utan denna grundläggande inställning, kan vi föra vilda diskussioner om utvecklingens art, men aldrig komma fram till den mest substantiella i våra lärargärningar.

13 reaktion på “Det vetenskapliga och den ande-vetenskapliga betraktelsen

  1. Christine Hagen

    Hej Eva och tusen tack för ditt fina inlägg!! Det du säger är mycket viktigt och jag kan bara skriva under med dubbla streck! Det pratas mycket om hot från alla möjliga håll, framför allt staten, men det största hotet kommer inifrån. I klarspråk får vi inte vara mesiga och tro att vi måste anpassa oss. Vi måste sträcka på oss, vara stolta och fördjupa det som givits oss!

  2. Bo Dahlin

    Eva Lazar pekar på något väsentligt: arbetet med att tolka och förstå vad Steiner har sagt om pedagogik. Det är ett ”inre” arbete i dubbel mening: det är personligt och meditativt, och det är inte offentligt utan något som waldorfpedagoger bör göra tillsammans. Jag vet inte hur mycket av detta som pågår bortom offentlighetens ljus, men denna websida tycks bara mest upptagen med det ”yttre” arbetet: förhållandet till staten, samhället, den akademiska forskningen etc. Sådant arbete behövs naturligtvis också, och det har tyvärr legat i träda nästan ända sedan waldorfskolans början. Kanske är det därför det nu tar så stor plats här. Men det ”inre” arbete får inte glömmas bort. Det skulle kanske behövas en särskild websida för det?

    1. Eva Lazar

      Hej! Det som har hänt på senare tid har avgörande betydelse för waldorfförskolans framtida utvecklingsmöjligheter.
      -En ny skollag, som förändrar förskolans roll, och försöker anpassa den till en skolförberedande verksamhet, inlärningen, och lärande processen har fått större fokus.
      – Det är ingen som vet om våra sexåringar får gå kvar på förskolan efter 2014?
      – Waldorfförskollärare är inte behöriga, fick ingen dispens enligt den nya lagen.
      – Heltidsutbildningen av waldorfförskollärare har upphört?
      – Myndigheter, utbildningsförvaltningen gör inspektioner och kräver anpassning.
      – Kollegiearbetet har förvandlats från att vara ett studieforum till att anpassa oss till myndighetskraven.
      Dessa två sidor kan existera tillsammans, men vi måste hitta rätt proportion och balans!

  3. Amelie Wallmark

    Hej Eva. Tack för en inspirerande artikel! Jag vill bidra med några funderingar. Jag instämmer med dig om att man som waldorfpedagog hela tiden behöver arbeta med antroposofin genom övande och reflektion. Jag tror att det är något som de flesta av oss känner igen, man studerar såväl på egen hand som gemensamt i olika grupper.

    Du gör en åtskillnad på vetenskap och ande-vetenskap som jag inte riktigt vill instämma i. Det tyska begreppet för andevetenskap, geisteswissenschaft, lär ju på svenska kunna översättas till humanistisk vetenskap. Den humanistiska vetenskapen har bidragit till en hel del spirituellt skrivande. Det är i dessa sammanhang som det kan vara fruktbart att väva in Steiners anvisningar, tycker jag.

    Du funderar även över vad det innebär att arbeta med läroplanen som förberedelse för arbetet i barngruppen. För mig är läroplanen ett politiskt dokument, ett styrdokument, som alla som arbetar i förskolan bör vara förtrogna med, men den ger inte så mycket för arbetet med förhållningssätt, sinnelag, den man är, på ett djupare plan. Läroplanen är mer som en inriktning, men ger ju stort utrymme för tolkningar.

    Huvudpoängen för mig med din text är nog just att du uppmärksammar betydelsen av ett inre arbete, ett själsligt-andligt övande inför arbetet med barnen. För mig är läsandet av Steiner en utmärkt inspirationskälla, men även annat, så som konst och musik eller läsandet av poesi, filosofi och vetenskapliga texter. Ett viktigt arbete i kollegiet är väl att dela med sig av egna erfarenheter, den andliga vägen är ju oftast individuell. Du citerar Steiner i din text, för mig skulle det vara mycket inspirerande att föra ett spirituellt samtal om innebörden av citaten. Om ett sådant samtal spelas in och skrivs ned så har vi ju början till ett öppet utvecklingsarbete som kan delas av andra.

    Amelie Wallmark

    1. Eva Lazar

      Hej! Jag är inte så hemmastadd i det tyska språket, vart man än läser om Steiner, så hittar man översättningen: andevetenskap, för mig var det utgångspunkten.
      Sedan talas det ofta om humanisterna vilka med alla medel försöker motarbeta antroposofin.
      Du pekar på ”humanistisk vetenskap”, det låter mycket trevligt, men jag undrar över det, om någon känner igen sig i benämningen i Sverige? Människokunskap används oftast.
      Problemet jag försökte lyfta fram var: vad händer om fokus läggs huvudsakligen på styrdokumentet, och om vi hela tiden försöker tolka in vårt arbetssätt i det?
      Jag skulle önska om vi kunde lägga mer fokus på det motsatta, nämligen att studera antroposofi i kollegiearbetet, privat och göra paralleller med styrdokumentet.
      Tillvägagångssättet skulle ge oss kraft, istället för att ta kraft ifrån oss.
      Överhuvudtaget saknar jag diskussionsforum i kollegiearbetet som lägger fokus på det inre arbetet, vad är det som lyfter oss i vårt dagliga arbete om inte det spirituella? / Eva

      1. Bo Dahlin

        En kort kommentar om andevetenskap: tyskans Geisteswissenschaft kan visserligen ordagrant översättas med andevetenskap men har en helt annan mening än det som Steiner menade med termen. Det betyder alltså ”humaniora” och omfattar humanistiska vetenskaper som historia, filosofi etc. Alltså helt traditionella akademiska discipliner som inte alls behöver handla om det andliga i antroposofisk mening. Men självfallet är det viktigt att hålla lite koll på vad som händer på dessa områden och en del av det kan vara inspirerande.

  4. Ylva Kallin

    Hej Eva! Man kan ju gå båda vägarna dvs det ena att studera antroposofi och hitta paralleller till styrdokumenten som du skriver eller det andra att utgå från styrdokumenten och söka vägen till antroposofin. Det ena är inte mer rätt än det andra det är bara olika vägar. Jag har t ex utgått från att det står i Lpfö98 om läs- och skrivinlärning och matematik och sökt mig via att läsa om hur man gör i waldorfskolan när det gäller formteckning, från bild till bokstav och matematik i de lägre klasserna och kommit fram till hur viktigt och grundläggande det är att vi i waldorfförskolan arbetar med rörelser! Att det är det som är grundläggande skriv- och läsinlärning och matematik i en waldorfförskola! Att barnen verkligen får leka och röra sig och utveckla både grov- och finmotoriken och viljesinnena för att sedan vid 7 års ålder när eterkrafterna är fria så att de från att ha varit engagerade i formandet av organen då kan ”ägna sig åt” formandet av bokstäver och siffror. Det är inget akademiskt arbete jag gjort men mer för att vidga min förståelse för varför vi arbetar som vi gör. För mig har detta gett kraft!
    Studiet av antroposofi på kollegiet är jätte viktigt men tiden är knapp för alla frågor, jag tycker forumet Waldorf Agora är det bästa som hänt på länge inom waldorfrörelsen då man kan fördjupa det egna inre arbetet och studiet på kollegiet på ett större plan och med fler människor, människor som man inte alltid känner eller känner lite. Det gäller bara att det är högt i tak så alla tankar får plats och att inte någon har hela sanningen utan vi kunskapar tillsammans.
    MVH Ylva Kallin

  5. Karolina Bergom Larsson

    Tack för din artikel!
    Några tankar.
    Som waldorflärare så tycker jag förstås också att det inre arbetet med sig själv är viktigt för mig som pedagog. Jag hittar också inspiration i Steiners texter. Jag tycker dock att waldorfpedagogik handlar om så mycket mer än tolkandet och reflekterandet kring Steiners texter.
    Steiner var grundare och inspiratör, han efterlämnade väldigt mycket, mycket som fortfarande är aktuellt och som ger mig stor inspiration som människa och som lärare. Men waldorfpedagogik är också en pedagogik som har vuxit fram på massor av skolor och förskolor runt om i världen under 100 år av praktik och erfarenhet. Allt detta är waldorf. Alla dessa pedagoger efter Steiner har också varit med och skapat den waldorfpedagogik som vi har idag som jag ser det. Det är också många andra som har tänkt och skrivit kring pedagogik, både inom och utanför waldorfrörelsen, även detta inspirerar.
    Studium och att utbyta erfarenheter i kollegiet är viktigt tycker jag. Att samlas kring texter, både Steiner och andras och att bearbeta pedagogiska frågeställningar tillsammans eller att ha konstnärliga studium.
    Jag tänker faktiskt ganska sällan på styrdokumenten när jag arbetar med eleverna, när jag planerar, skriver lpp och omdömen gör jag det förstås, men i den pedagogiska situationen så är det mötet med barnen och ämnet som är i fokus.
    Jag tror att det viktigaste är precis som du skriver att vi ser barnen, att det är deras behov som ska styra våra intentioner, det tror jag att de flesta pedagoger skulle skriva under på.
    Det är viktigt att inte slänga ut barnet med badvattnet, att vara stolta över vår pedagogik och se vad den kan ge till barnen och till samhället. Det är också viktigt att vi inte blir oss själva nog, utan är en pedagogik i ständig utveckling och som samspelar, inspirerar och inspireras av det samhälle som både vi och barnen är en del av. Steiner gav impulsen till en skolrörelse som vi nu är många som är med och formar och skapar.

  6. Amelie Wallmark

    Hej. Här kommer ytterligare några funderingar. Människokunskap och humanistisk vetenskap är inte två begrepp för samma sak. Människokunskap är, som jag uppfattar saken, det begrepp (översatt till svenska) som Steiner använder när han på olika sätt beskriver människans väsen. I andra pedagogiska sammanhang än det waldorfpedagogiska skulle man nog snarare använda begreppet ”människosyn”, men det finns ju många olika perspektiv på det. Spännande att fundera över är ju frågan om hur vi förstår människan och inte minst det lilla barnet.

    När det gäller det problem som du beskriver, hur dyrbar kollegietid används till tolkningar av ett styrdokument, så tänker jag att det vore värdefullt om RWS kan bidra genom att uppdatera ”En väg till frihet”, waldorfskolans och förskolans kursplan. Jag tror det skulle ge stor draghjälp till det kollegiala arbetet så att inte alla måste uppfinna hjulet på nytt.
    Amelie W.

    1. Eva Lazar

      Härmed försöker jag svara på de senaste kommentarerna:

      * Tack för ett uttömmande begreppsförklaring kring andevetenkap, människokunskap. Dessa var viktiga och grundläggande synpunkter!
      * Viljesinnen, och reflektioner kring rörelsens roll, jag håller med helt! Men! När vi fick inspektion från Utbildningsförvaltningen nöjde de sig inte med förklaringen om de olika sinnesupplevelsernas betydelse och att dessa skulle lägga grunden till inlärningen.
      Viljans betydelse skulle vi belysa vad vi menar med det också. Efter dessa samtal har jag grubblat över länge, hur viktigt det är att vi uppmärksammar viljans olika uttrycksformer: från begäret till att uppnå den goda viljans sfär vilket är en enorm spektrum. Tänka kring ex. Vad är det som gör att vissa barn har svårt att uppnå det han/ hon försatt sig att göra? Sker det p.g.a att barnets intresse eller uthållighet ändras eller av andra orsaker.
      Det är väldigt viktigt, att vi pedagoger uppmärksammar barnens inre motiv eller bristen av motiv till att vilja utföra något. Vilken enorm utveckling sker i förkoleåldern! Vi måste bli bättre på att förklara dessa skeenden.
      * Självklart ska vi hålla oss uppdaterade och motverka självgodhet!
      * RWS roll i förskolans kursplan: Det har bildats en arbetsgrupp på ett Samrådsmöte och så vitt jag vet, skulle inte några större ändringar ske. Arbetsgruppen har inte haft något möte! Vi diskuterade frågan i RWS styrelse, men det är kanske dags att ta upp frågan igen.
      I vårt kollegium uttalades det ofta, att det viktigaste verktyget i arbetet med läroplanen är, att alla medarbetare ska känna sig delaktiga i utvecklingen och att vi tillsammans utformar innehållet till verksamhetsplanen, verksamhetsberättelsen utifrån våra erfarenheter i vårt pedagogiska arbete.
      Det mest kreativa arbetet skedde i små arbetsgrupper, husvis. Vi fick olika delar av målområden från läroplanen och samtalade kring vårt arbetssätt, någon antecknade och resultatet skickades vidare till vår rektor, sedan har han gjort en sammanställning av texterna. / Eva

  7. Ylva Kallin

    Är inte kunskap dvs ”vad barnet lärt” slutprodukten (som i och för sig kan leda till ny rörelse och nya kunskaper) av en väg, en rörelse som kommit ur det omedvetna och så småningom blir medveten? T ex spädbarnets rörelser som är omedvetna till en början, till barnets upptäckt av sina händer och så småningom ”medvetet” (någon slags medvetenhet) kan sträcka handen mot ett föremål. Eller barnets första teckningar som egentligen handlar om rörelser som råkar hamna på ett papper, när barnet upptäcker resultatet på pappret kan rörelsen ur ett intresse bli mer medveten.
    Jag håller sedan 5-6 år tillbaka på att studera en bok av Werner Kuhfuss som heter ”Was ist die Wirklichkeit des Kleinen Kindes”, dels måste jag övervinna det tyska språket och dels blir jag provocerad men jag lär mig mycket ur den! Med reservation för förståelsen av tyskan, han säger:
    När ett friskt barn i rätt ålder ser ett klättringsbart träd, då riktar sig barnets förenade viljekrafter sin uppmärksamhet på trädets möjligheter. Trädet avbildar sig i barnets inre och lusten som uppstår liksom bilden av vad som krävs för att klättra upp och en önskan att pröva den inre bilden om den stämmer. I klättringen realiserar sig den inre bilden men också korrigerar ända dit hän att barnet kanske avstår från att försöka vidare då den inre bilden inte var helt realistisk. Den inre bilden måste förändras. Hela förarbetet, såväl vilja som intelligens, förlöper hos friska barn utan teorier och förklaringar och helst utan störande föreställningar från omvärlden. Om vi börjar ”hjälpa” barnet genom råd eller rent fysiskt, förlorar barnet den säkerhet barnet upplevt och känner sig hämmad, litar inte på sin kropp och blir orolig, då avskiljer sig viljan från föreställningen (begreppsvärlden?). Steiner skall ha sagt till lärare i Basel den 28 april 1920 att ”Viljans initiativ (-kraft?) stärks när man utför rörelser som barn…där själen ingjuter sig i varje rörelse.”

    Vad menar du med den ”goda viljans sfär”?
    När det gäller läroplanen så har vi ju rev Lpfö98, räcker inte det? Jag tror att det är viktigt att tolka läroplanen på gräsrotsnivå och inte uppifrån för det är ju ändå på det lokala planet inför myndigheter vi måste förklara vad vi gör och varför. När jag började hade vi ingen läroplan för waldorfförskolan utan den kom ju till ur ett yttre krav och inte ett inre behov.
    Ylva Kallin

    1. Eva Lazar

      Hej Ylva! Redan ner jag skrev den ”goda viljans sfär”- tyckte jag att det lät konstigt, men här kommer förklaringen:
      Viljans utveckling under barnets första tre år har en omedveten begärskaraktär. När barnet självt kan styra sitt begär, så att den får en målsättning kan vi vi kalla det för vilja.
      Den mänskliga förmågan att stå upp, tala och tänka utvecklas genom efterhärmningen och styrs av viljeelement.
      Med hjälp av det vaknande jagmedvetandet påbörjas viljeutvecklingen vid treårsålder och blommar upp sedan vid sex-sjuårsålder, när leken ändrar sin karaktär och blir målmedveten.
      Begäret utvecklas till vilja genom denna medvetenhet.
      Här kommer omgivningens betydelse vara avgörande för barnets fortsatta levnadsstadier. Vilket medvetandeinnehåll tar upp barnet? Vilken förebildlig hållning speglas i dess inre?
      Med hjälp av sagan kan barnet göra erfarenheter kring det goda och det onda vilket kan utvecklas till äkta moral.
      Vår målsättning på förskolan är, att förmå barnet att utföra viljehandlingar som styrs moraliskt. ( ”den goda viljan”.)
      Här kommer en kort beskrivning av en händelse som ger tydlig förklaring vad jag menar:
      – För några år sedan har jag haft en pojke som har haft starka utbrott, var impulsiv, slagit andra barn och knuffades väldigt ofta. Dock, kunde han styra sitt beteende, då han fick stöd av mig. Vi har haft ögonkontakt med varandra och vid behov fick han hålla i min hand, eller sitta hos mig.
      På utestunden knuffades han och trängde sig före kön på pulka backen, när det hände flera gånger och de övriga barnen blev väldigt irriterade på honom, sprang han till mig till slut och sa:
      – ”Det är bäst att jag håller din hand nu.” – Det kallar jag för den goda viljan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *