Waldorfpedagogikens uppgift och utmaningar idag

Bild Magdalena Malm

 

Waldorf Agora mötte Magdalena Malm, direktör för Statens Konstråd, före detta waldorfelev och numera förälder i en waldorfskola, i ett samtal som präglades av frågor kring förflutenhet och framtid, helhetsperspektiv och waldorfpedagogikens kärna.

 

Vi möts i Magdalenas tjänsterum och det första som slår mig är en vägg med oljemålningar av ärevördiga herrar som placerats kors och tvärs, även på snedden. De är inte Magdalenas företrädare visar det sig, även om det kunnat vara så. Som första kvinna i historien fick hon 2012 det hedersamma uppdraget att ansvara för den 75-åriga myndighet som har stort inflytande över all statlig konst som visas i det offentliga rummet runt om i Sverige. Efter en karriär som kulturvetare och curator chefar hon idag över ett 15-tal medarbetare och otaliga konstverk. Från sin stol i Vasastan blickar hon ut över konst-Sverige och driver förändringsprocesser som vi alla märker av. Att hon dessutom är förbunden med waldorfpedagogiken känner kanske inte så många till. Född och uppvuxen i Göteborg, waldorfförskola och skola i hemstaden men även i England står i CV:t. Att sätta de egna barnen i waldorfförskola var först ingen självklarhet men idag är hon glad att det blev så efter en vända på kommunalt dagis.

”Det engagemang som lärarna lägger ner på att skapa bästa möjliga förutsättningar för barnen är helt otroligt, menar hon och berättar lyriskt om föräldramöten, skolavslutningar och andra aktiviteter på skolan som hon nu i sin föräldraroll får uppleva ”igen”. Hon kan ibland stanna upp och bara glädjas åt det privilegium det är att få ha sina barn i waldorfskola.

I sitt dagliga arbete har hon ibland skäl att reflektera över vad waldorfskolan har skickat med i bagaget och även om hon medger att även familj och andra uppväxtfaktorer spelar en stor roll ser hon ändå några erfarenheter som hon helt klart kan tillskriva själva skolgången.  Dit hör modet att pröva nytt, tänka annorlunda och våga sig på det som till synes verkar omöjligt. Genom till exempel hantverket övar man processer som kan lyckas, eller misslyckas, men misslyckandet är inte ett problem utan är ett sätt att lära sig något och få erfarenheter. Dessa är av rent fysisk karaktär, genom att den egentillverkade krukan faktiskt går sönder när man gör fel. Det sätter sig i händerna. Men även i de teoretiska ämnena finns en liknande ansats: metoden att ta med eleverna i hela processen när en teori presenteras fokuserar på tänkandets utveckling snarare än på enbart resultatet och eleverna följer med på tanke-resan. Minnet är kopplat till att man förstår hur och fokus ligger på varför?

En annan tillgång har varit det alltid närvarande helhetsperspektivet, något hon haft stor glädje av i yrkeskarriären som mycket kommit att präglas av projekt med många inblandade parter. Skolan betonade inte direkt samarbetet mellan eleverna men lyfte alltid fram hur man kunde se på fenomen och händelser på olika sätt, ur olika synvinklar och att allt hänger samman. I sitt arbete har hon märkt att Sverige ofta präglas av stuprörstänkande eller sektorer där var och en tänker på sitt. I waldorfskolan odlas en annan kunskapssyn som bygger på att allt påverkar varandra i ett slags ekosystem. Även i eurytmin har hon insett hur eleverna över samarbete, medvetande om varandra i rummet och tänker i tre dimensioner.

Från sin egen skoltid minns hon också hur hon frustrerades över bristen på kunskapsorientering, pluggande och utmaningar i årskurserna 7-9, något som hon däremot fick uppleva mycket starkt i England där även waldorfskolan orienteras mot det statliga examinationssystemet, men även senare i årskurs 11 och 12 när hon återkom till Sverige. Erfarenheten från England att verkligen kunna tillgodogöra sig kunskaper och prestera vid prov hade hon senare glädje av i de högre studierna.

En annan fundering i efterhand var den sociala situationen i klassen med stark rollfördelning som var svåra att lösa upp. Den långa skolgången i en given grupp är en utmaning som waldorfskolan har svårt att ta tag i. Det väcker frågor om den sammanhållna klassen verkligen är den bästa lösningen, eller hur man kan arbeta mycket medvetet för att skapa utrymme för eleverna att förändra sin roll i klassen.

Som förälder har hon även slagits av den höga acceptansen för olikhet, för det som är udda och personligt hos eleverna. Man får den känslan att människosynen verkligen genomsyrar hela skolan och att man inte ser barnen som blivande arbetskraft. Utgångspunkten och strävan verkar vara att barnet ska växa upp till en hel människa. ”Egentligen är det en ganska ovanlig kombination av ett väldigt individualistiskt och samtidigt social människosyn som förenas” menar hon och ser waldorfskolans människosyn som en slags brygga mellan ett mer kollektivistiskt och ett individualistiskt synsätt. Gruppen är viktig, men varje elev behöver olika sätt att ta sig fram på och acceptansen för olikheter präglar människosynen.

Waldorfpedagogikens bidrag nu och i framtiden

Från sin utsiktspost i kulturlivet ser Magdalena hur samhället blivit allt mer fragmentiserat. Hur allt sker i sektioner och segment där man styckat upp processer så mycket att ingen egentligen behöver ta ansvar längre, helhetsperspektivet saknas ofta. Här behövs kvaliteter som utvecklas i waldorfskolan så som att se möjligheter till samverkan och därmed mer utveckling mot ett mer hållbart samhälle. I en allt mer komplex värld blir helhetsperspektivet allt viktigare samtidigt som det övas allt mindre i skolan i allmänhet. Vår framtid ligger knappast i produktion av varor, en framväxande tjänste- och informationssektor har enorma krav på kreativitet och förändringsvilja, något som waldorfskolan i hög grad betonar.

Den andra frågan som är otroligt viktig är digitaliseringen och dess konsekvenser.  Barn som växer upp nu har brist på konkreta erfarenheter.  Den fysiska kontakten och det kroppsliga minnet som hela tiden övas i waldorfskolan, blir därför viktigare än vad det någonsin varit när vi lever starkt i en icke-materiell värld. Även de sociala relationerna behöver förankras i verkliga erfarenheter där konsekvensen av ens handlingar blir tydligare än i en digital värld.

Vad hade Steiner gjort idag?

Rudolf Steiner var i hög grad en avantgardist och levde i sin samtid. Nu 100 år senare måste vi fråga oss: vad hade Steiner gjort idag? Magdalena menar att han helt säkert varit insatt i den nuvarande experimentella konstscenen och att han hade relaterat till våra aktuella samhällsfrågor. Han skulle ha varit helt uppkopplad på sin samtid menar hon.

En av utmaningarna för waldorfskolan är att uppdatera pedagogiken till vår tid. Till exempel att utveckla elevernas förhållande till bilden, inte minst den rörliga bilden, där teknikfientligheten inte får stå i vägen för ett utforskande och lärande. Vi omges av en ständig ström av rörliga bilder och deras påverkan är central. Eleverna behöver lära sig ett kritiskt – kreativt förhållningssätt till bild och film för att få redskap att tolka sin tid. En annan viktig utveckling som hon efterlyser att waldorfpedagogiken i högre grad kan lära sig av det som andra utvecklat och samtidigt dela med sig av sina kunskaper till andra. Det gäller även kunskaper som kommer ur den pedagogiska forskningen.

Vi har stora och akuta samhällsutmaningar som waldorfskolan måste ta ställning till. I waldorfpedagogiken finns kvaliteter som kan bidra till vissa lösningar, men då behöver den kommunicera i högre grad än idag. Waldorfrörelsen måste alltid fråga sig vad som är kärnan och hur man utan att förlora fokus kan släppa in nya impulser och ny kunskap. Just det är ju för övrigt precis det som waldorfpedagogiken lär ut!

Vad som är i mitten, kärnan måste alltid vara en levande diskussion. Då kan man också förändras utan att det upplevs som ett hot och waldorskolan kan ligga i framkant av den pedagogiska utvecklingen.

Intervjuad av Örjan Liebendörfer, redaktör Waldorf Agora

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *