Varför behövs en masterutbildning i waldorfpedagogik?

Vid Rudolf Steinerhøyskolen i Norge finns en unik möjlighet för waldorflärare att fortbilda sig och bedriva forskning i waldorfpedagogik. Här skildrar Christine Liebendörfer sin personliga väg med masterstudierna och riktar sig till waldorflärare och skolhuvudmän med en uppmaning att satsa på masterutbildningen.

Följande berättelse är en personlig beskrivning av vikten med högre utbildning inom waldorfpedagogiken.

När jag genomförde mina universitetsstudier i biologi och geovetenskap på 1980-talet, var det i huvudsak vid naturvetenskapliga institutioner. Våra vetenskapliga undersökningar kunde till exempel handla om att föda upp bananflugor och sedan räkna dem med korta vingar respektive långa vingar (ett smärre h-e, eftersom de rymde hela tiden). Det var studier i genetik och biologisk statistik. Vi förfasade oss över hur fruktansvärt långtråkigt det verkade vara att fortsätta med forskningsstudier. Tänk att bara räkna och föra loggbok över ändlösa försök, som att ta hundratals borrprover i torvmossar, analysera och räkna antalet pollen eller räkna populationer. Kort sagt, all forskning som vi lärde känna gick ut på kvantitativa studier. Lite lagom entusiastiska forskare med undervisningsplikt vid fakulteterna, ledde våra laborationer. Professorerna satt på sina rum och sorterade papper.

Varför skulle man överhuvudtaget forska när verkligheten väntade? Först 12 år i skolan och sedan 5 års högre studier – aldrig mer ville man sätta sig i en skolbänk igen! För lång tid framöver var min kvot av studier fylld. Visserligen gick jag sedan en waldorflärarutbildning (vid det som idag heter Waldorflärarhögskolan), men det var på den tiden mest trevliga samtalskvällar där vi satt i cirkel och talade om något av Steiners pedagogiska verk. Inte en timme metodik eller didaktik på fyra år. Så damp man ned i verkligheten som klasslärare vid en waldorfskola och hade småbarn hemma. Inte fanns det tid över för något annat men det var rätt skönt att leva i nuet.

Efter två omgångar som klasslärare flyttade familjen till Tyskland och jag fick äntligen egen tid för reflektion. Varför gjorde barnens tyska klasslärare ”på detta viset”? Varför hade jag och mina svenska kollegor gjort annorlunda? Hur såg den optimala waldorfpedagogiken ut – fanns det verkligen något som kunde kallas optimalt? Ju mer jag funderade över waldorfpedagogiken, sorterade mina anteckningar från lärartiden och skrev ned mina tankar, desto mer övertygad blev jag över att waldorfskolan verkligen var en bra skola. Men hur skulle man kunna tala om det på ett sådant sätt att det inte framstod som ren mission?

Väl hemma i Sverige igen dök möjligheten upp att genomföra masterstudier vid Rudolf Steinerhøyskolen i Norge. Här fick jag för första gången möta ämnet filosofi. Det var en häftig känsla att allt inte var svart eller vitt – det fanns en hel skala nyanser där i mellan. Hur kan man vara säker på en sak? Vad är sunt förnuft? Vad menas med begreppet kunskap? Vi vände och vred på alla stenar. Våra lärare sorterade inte papper utan var levande doktorer och professorer av kött och blod som också hade tid att diskutera och tillät sig själva tvivla. Jag läste de stora filosoferna, från de äldsta till de nutida postmoderna. Ibland gick det runt i huvudet av alla nya tankar, av att ifrågasätta varje sanning, men det var härligt att få en ny horisont.

När vi sedan fick höra skillnaden mellan kvantitativa och kvalitativa forskningsansatser kände jag att här fanns ju faktisk intressant forskning! Här fanns något mer än bara väga och mäta, någonting som jag så väl kände från waldorfpedagogiken, kvaliteter som väntade på att beskrivas.

Masterstudierna har ibland haft lite mer att önska av form, planering och genomförande, men i det stora hela har det varit mycket stimulerande att delta i de olika modulerna. Den inre resan blev den mest betydelsefulla för min egen del, det kollegiala arbetet med de andra studenterna kändes inte lika fruktbart, även om det var trevligt att träffas. Men det är så klart helt individuellt, flera av mina studiekamrater upplevde det omvända. Nu är jag snart färdig med min masteruppsats som handlar om kunskapssynen i waldorfskolan. Lite krokig väg har det varit med tre olika mentorer (mina två första var tvungna att sluta på grund av olika anledningar) och ett års uppehåll för att skriva en bok. Så nu, ett år försenad, sitter jag här och skriver de sista delarna i uppsatsen.

Inledning, teori, metod, empiri samt diskussion och slutsats är vad en uppsats ska innehålla. Formen på uppsatsen är viktig, den skrivs enligt ett speciellt regelverk – APA-systemet men det allra viktigaste är att den ska beskriva nya upptäckter med hjälp av en egen forskningsfråga. Min studie är helt och hållet kvalitativ. Det var inte något svårt beslut att hålla sig borta från kvantitativa ansatser. Jag har intervjuat och använt mig av en en fenomenologisk metod. Det är ganska långrandigt att transkribera intervjuer men man har igen det i förståelsen av vad som sagts. Dessutom erbjuder transkriberingen tid för reflektion – nog så viktigt för att sålla fram själva essensen.

Enligt det gamla akademiska systemet gav en termins högskolestudier 20 poäng (nu för tiden är det 30p). Efter 3 års heltidsstudier hade man en fil. kand. För att bli fil. mag. krävdes en magisteruppsats på 20 poäng – det vill säga en termins arbete på heltid. Masterstudierna är beräknade att ta 2 år på heltid och kräver att man har en grundutbildning, till exempel som waldorflärare, i botten. Masterstudierna kan genomföras på 3 år på deltid vid Rudolf Steinerhøyskolen genom att man läser en handfull olika moduler på ca 1-3 veckor vardera på plats i Norge samt genomför deluppsatser och presentationer inom varje modul. Det är rätt mycket kurslitteratur varav den mesta är på engelska, men själva skrivandet kan man göra på till exempel svenska.

Tyvärr är det få svenska waldorflärare som tagit chansen att genomföra masterstudier. Varför det? Som jag ser det finns ett par grundläggande hinder. För det första är det inte kostnadsfritt. Kursavgifter, kost och logi samt resor gör det hela till en ganska dyr vidareutbildning. För det andra kommer man tillbaka till ett skolsystem som kanske inte erbjuder någon som helst löne-/arbetsförändring.

Det är sorgligt men sant att när waldorfpedagogiken som mest behöver vetenskaplig kompetens, väljer de flesta lärare bort fortbildning i just waldorfpedagogik. Här finns någonting oerhört viktigt för waldorfskolornas huvudmän att ta tag i. Waldorfpedagogikens framtid kräver välutbildade waldorflärare med hög ämnes- och waldorfkompetens. Egentligen skulle alla waldorfskolor i Sverige satsa på att låta en eller flera lärare gå masterutbildningen för att de sedan skulle kunna hjälpa till med fortbildningen i respektive kollegium.

Jag hoppas att du som läser detta och är waldorflärare har fått lite inspiration att påbörja masterstudier i waldorfpedagogik. Dina erfarenheter och ditt kunnande är viktigt! Säker har du också, precis som jag, funderat över varför vissa saker i waldorfpedagogiken fungerat så väl. Det är dags att dokumentera och vetenskapligt pröva det. I vår tid krävs detta för att etablera waldorfskolorna som fullvärdiga alternativ till andra skolor. Det som vi i waldorfrörelsen ser har fungerat i snart 100 år, behöver nu lyftas fram och belysas – då först kan vi hoppas på större elevtillströmning i waldorfgymnasierna, statsfinansierade waldorflärarutbildningar och bättre lönevillkor för alla waldorflärare.

Jag avslutar mitt inlägg med två uppmaningar:

Waldorflärare – anmäl dig till masterstudierna!

Waldorfskolehuvudmän – gör det möjligt för waldorflärarna att genomföra masterstudier i waldorfpedagogik – det kommer ni ha glädje av både nu och i framtiden!

Christine Liebendörfer, klasslärare vid Sophiaskolan på Österlen

Här kan du läsa mer om masterutbildningen (på engelska):

http://www.rshoyskolen.no/master/

En reaktion på “Varför behövs en masterutbildning i waldorfpedagogik?

  1. Carina Sjögren

    Så viktigt och angeläget, Christine! Jag är inte waldorflärare, men som förälder till tidigare waldorfelever, har jag ibland samtal med mina vuxna barn och vi kommer då och då in på skolfrågor – både pedagogiska och politiska! Här finns så mycket erfarenhet att ösa ur! Så många vuxna människor, som i efterhand reflekterar över sin skolgång, när deras erfarenheter reflekteras i ders vänners och arbetskollegors erfarenhet av den vanliga svenska skolan. Och även f d waldorfeelever kan ställa sig frågan, varför något fungerade i skolan eller inte nådde fram till dem.
    Jag önskar att vi även i Sverige kan stödja en vidareutbildning och en forskning kring denna pedagogik.
    Hälsningar Carina Sjögren, Norrköping

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *