Skolkommissionen har nu presenterat sitt betänkande, med tankar, idéer och förslag som kommer att ha ett stort inflytande för skolans fortsatta utveckling. Hela betänkandet är långt, över 400 sidor och finns att ladda ned på http://www.regeringen.se/498092/contentassets/e94a1c61289142bfbcfdf54a44377507/samling-for-skolan—nationell-strategi-for-kunskap-och-likvardighet-sou-201735.pdf.

Örjan Liebendörfer, rektor för Solberga by och huvudman för Umeå Waldorfskola, har läst och presenterar i den följande texten sina reflektioner och slutsatser utifrån ett waldorfpedagogiskt perspektiv. Därmed öppnar han för ett samtal och en debatt kring innehållet i detta betänkande.

 

Skolkommissionen – några reflektioner och slutsatser

 

Skolkommissionen presenterade häromdagen sitt betänkande, 2 år efter att den tillsattes. Den första reflektionen är att det är många grundläggande frågor som inte ens tas upp. Skälet till det står att finna i uppdraget att ”lämna förslag som syftar till höjda kunskapsresultat, förbättrad kvalitet i undervisningen och en ökad likvärdighet i skolan”. Läser man detta noga inser man att frågor som målstyrningen i läroplanen, skolårets omfattning, den 10-åriga skolgången, nationella betyg, vinstdrivande skolföretag etc inte finns med eller endast berörs perifert. Uppdraget har alltså varit ganska begränsat.

Den andra reflektionen är att trots att man arbetat två år och haft betydande resurser till förfogande, har man inte nått i mål. En stor del är analyser och målinriktningar, utförliga resonemang men få skarpa förslag. Åtskilliga frågor ”behöver utredas” eller bearbetas vidare i någon form. Med tanke på hur lite utbildningsdepartementet de senaste åren fått fram av konkreta lagförslag och dödläget i riksdagen är det sannolikt att en hel del förslag aldrig blir verklighet eftersom Status quo är det enda man kan enas om.

Den tredje reflektionen är att alla inblandade fått sitt. Kommissionens sammansättning utgjordes ju främst av representanter för professionerna och forskningen. Man ser tydliga avtryck av lärarutbildningarna, lärarfacken och skolledarförbundet. Kompromissandet har nog varit betydande när olika intressen kom i konflikt med varandra. Kanske därför förslagen ofta upplevs som något urvattnade. Trots att sammansättningen inte var politiskt ligger det nära till hands att tolka en hel del av resonemangen som vänsterinriktade och beställda av S-MP regeringen. Detta fick även Liberalernas Jan Björklund att genast kasta sig över rapporten i en twitterkaskad värdig Donald Trump. Kommissionens förhoppning att skolpolitikerna ska gräva ner stridsyxan kommer knappast att fungera. För politiken är skolfrågan viktig som profilfråga och den kommer aldrig helt överlåtas till professionerna.

Med detta sagt är det naturligtvis mycket som är intressant, inte minst i analyserna och de breda penseldragen av vad som behöver utvecklas för att den svenska skolan skall bli en skola i världsklass. Just det har uppenbarligen även varit syftet och kommissionen ligger väldigt nära OECD:s analyser och rekommendationer.

Problembild och strategi

Grunden för kommissionens förslag är en problembild som är präglad av internationella jämförelser som PISA och TIMMS. Ur ett svenskt perspektiv är det en svidande vidräkning med 90-talets kommunalisering och avreglering av skolväsendet. Huvudmännen, i första hand kommunerna har inte klarat sitt uppdrag och staten har tagit sin hand från skolan och lämnat den till sitt öde. Kommunerna har inte klarat sitt kompensatoriska uppdrag och lärar- och skolledarprofessionerna har degraderats. Kommissionen uttrycker stor tveksamhet till kommunernas förmåga att hantera skoluppdraget. Samhällsklyftorna som uppstått som en följd av boendesegregation och migration har inte kompenserats av skolväsendet, klyftorna har ökat. I takt med samhällsutvecklingen har skolan tappat fokus på ordning och reda och arbetsron har minskat. Detta slår inte minst mot elever med sämre förutsättningar och har förstärkt klyftorna. Skolpolitiken har varit splittrad och nyckfull med många reformer på kort tid.

Slutsatserna handlar mycket om en förskjutning mot ett tydligt ökat statligt ansvar med betoning av det stödjande arbetet, inte kontrollen. En förändring som bör komma som ett resultat av detta är en nedläggning eller begränsning av Skolinspektionen som ju främst har ett kontrollerande uppdrag. Kommissionen vill (föga förvånande) också flytta mer makt till professionerna.

Enligt kommissionen behövs en sammanhållen strategi med ett starkt ökat statligt ansvar för skolan. Man har inte kunnat enas om ett förstatligande utan lämnar den frågan till politiken. Den kraftigt ökade styrningen och delfinansieringen motsvarar ett slags halvförstatligande som känns lite som en halvmessyr. Man anser dock inte att den starkare statliga styrningen kommer att begränsa den lokala friheten, snarare kommer den ge mer stabilitet och tydligare ramar som grund för lokal utveckling och professionsstyrning. En slutsats som naturligtvis kommer att diskuteras.

Förslag från skolkommissionen

En statlig regional myndighet ska upprättas. I samband med detta ska en bredare översyn av statens myndigheter ske. Myndigheten ska stödja och stärka huvudmännen och samarbeta med dem i resultatdialoger med syfte att förstärka kvaliteten i undervisningen.

Kommissionen föreslår att en statlig myndighetsöversyn äger rum omedelbart och min gissning är att även Skolverket i sin nuvarande (helt stockholmscentrerade) form ryker och att Skolinspektionens uppdrag reduceras. Den utvecklingen är det bara att välkomna!

Kommissionen föreslår även att titeln skolchef blir obligatorisk för att betona huvudmannens ansvar i styrkedjan. I ett lite virrigt och märkligt resonemang förklarar man dock att även rektor kan vara skolchef och till och med vara huvudman, rektor och skolchef samtidigt i små enskilda verksamheter. Förslaget känns ogenomtänkt och ofärdigt.

Kompetensförsörjningen till skolväsendet måste förstärkas menar kommissionen och ser såväl behov av kapacitetsuppbyggnad och förstärkning. Man vill också skapa fler vägar till lärarbehörighet och öka flexibiliteten. Man vill fortsätta och förstärka satsningarna på karriärtjänster i skolan och lärarlönelyftet men vill att karriärstegen förtydligas. Man är också öppna för ekonomiska incitament för att locka tillbaka utbildare lärare till skolans värld och kan tänka sig lämplighetsprövningar för att få in nya kategorier studerande till lärarutbildningarna. Lärarutbildningarnas vetenskapliga grund ska förstärkas och antalet forskarutbildade lärarutbildare utökas.

Kommissionen vill också se ett system för utveckling av praktiknära forskning och forskningsstöd med stark koppling till skolans vardag.

Ett av kommissionens absoluta fokus ligger på lärares och skolledares professionella utveckling, alltså utbildningen efter grundutbildningen. I samband med detta vill man upprätta en ”funktion” för lärar- och skolledarutveckling inom ramen för den nya myndighetsorganisationen. Ett nationellt professionsprogram för lärare och skolledare ska inrättas. Inom ramen för programmet ska det finnas ett antal kvalifikationsnivåer vilka ska vara tydligt definierade med beskrivningar av vad lärare och skolledare bör kunna och ha kompetens att göra. Programmet ska innehålla utvecklingsspår med tydliga utvecklingssteg och de olika stegen ska efterhand kopplas till lönebildningen för respektive kategori.

Lärare och skolledare ska bättre kunna koncentrera sig på kärnuppgifterna. Det känns oklart hur detta ska gå till men kommissionen verkar hoppas mycket på digitaliseringen, bland annat av de nationella proven.

Statens ansvar för skolans finansiering ska öka. Man vill att en utredning tillsätts för att dels etablera miniminivåer för huvudmännens avsatta resurser för undervisning och elevhälsa (alltså att huvudmännen inte kan spara in på dessa områden), men även utreda om den delen av verksamheten ska finansieras av staten. Med omedelbar verkan vill man att staten avsätter 6 mrd som fördelas baserat på socioekonomiska förutsättningar. Jag tror det här kan få mycket positiv effekt för friskolor som ligger i kommuner som håller nere resurserna för skolväsendet och därmed även skolpengen. Kommissionen öppnar även för en helt statlig finansiering av skolväsendet men vill att det utreds vidare. Frågan om att helt förstatliga skolan överlåter man på politiken.

Inom det här området är förslagen väl genomarbetade och skulle kunna genomföras snabbt, kanske redan i höstbudgeten.

Även vad det gäller gymnasieskolan vill kommissionen se ett starkare statligt ansvar för finansieringen.

Kommissionen anser att den garanterade undervisningstiden i grundskolan bör utökas och omfattningen av sena ankomster, frånvaro och stök i klassrummen måste minska.

Det behövs ytterligare insatser för att säkerställa en trygg lärmiljö i skolan. Här vill man ytterligare förstärka rektors ansvar för detta men även elevernas. I läroplanen ska det skrivas in att eleverna ska ”visa respekt och hänsyn för lärare och andra elever”. En självklarhet kan man tycka, men det står faktiskt inte i läroplanen idag. Frågan är dock vilken betydelse detta får i praktiken. Det ska också stå i läroplanen att eleverna måste anstränga sig menar kommissionen och hänvisar bland annat till begreppet ”grit” som fått stort genomslag i debatten de senaste åren.

Den kanske bästa delen av betänkandet behandlar behoven av stöd och stimulans i skolan.

Man skriver: Det finns flera indikationer på att det svenska utbildningssystemet brister i att ge alla barn och elever stöd och stimulans att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Skolinspektionens tillsyn och kvalitetsgranskning visar att var femte grundskola fått kritik när det gäller detta (Skolinspektionen 2014d). Ofta handlar kritiken om att undervisningen inte i tillräcklig grad anpassas efter elevernas behov och förutsättningar. Undervisningen inriktas många gånger både innehållsmässigt och i arbetssätt mot en medelnivå, vilket får som konsekvens att den missar de elever som behöver mer stimulans och utmaningar, samtidigt som de elever som behöver extra anpassningar och stöd inte heller får det (sid 256).

Kommuner bör kunna driva resursskolor menar kommissionen, man vill också utveckla ett nationellt system för hur stöd till specifika kategorier av elever ska gå till. Särbegåvade barns behov lyfts fram.

En annan stark del av rapporten är hur man ser på elevhälsans betydelse och tillgänglighet. Kommissionen vill att huvudmännens ansvar att säkerställa en resursstark elevhälsa förstärks, att alla styrdokument ska tydliggöra detta och att myndighetskontrollen ska skärpas.

Vad det gäller det aktiva skolvalet och förslag för att minska segregationen blev det mycket uppmärksammat att kommissionen föreslår lottning som en möjlighet i urvalet när en populär skola har kö. Jag återkommer till förslaget i sig. Själva debatten var dock ganska absurd eftersom ingen hade läst rapporten. Att den uppstod berodde på att någon (får vi gissa på allianslägret?) läckte den nyheten till SVT kvällen innan rapporten släpptes, så att just den frågan kom i fokus. Ett klassiskt spinn med andra ord. Ledamöterna i kommissionen gnisslade tänder. Man kan säga att det var ett sätt för politiken att försöka ta kommando över vilken debatt som skulle föras men i efterhand ligger ett löjes skimmer över hela tricket.

Jag tycker det är modigt och bra att kommissionen vågar utmana närhetsprincipen och vill ålägga alla föräldrar att välja skola aktivt. Huvudmannen åläggs också att aktivt arbeta för en allsidig social sammansättning på skolorna och rektor ska göra det samma i klasserna.

För enskilda skolor vill kommissionen alltså ta bort kötid som ett urvalskriterium när en skola är populär och istället införa lottning som ett urvalskriterium. Syskonförtur och verksamhetsanknytning kan finnas kvar om huvudmannen vill det enligt förslaget.

Kommissionen tycker också att det bör vara en gemensam antagning som organiseras av kommunen till förskoleklass och grundskola och vill att detta utreds.

Läroplansfrågor

I ett särskilt kapitel ha man tittat på en del läroplansfrågor vilket fått en mer undanskymd roll i rapporteringen men som är av stort intresse, inte minst ut ett waldorfperspektiv.

Kommissionen menar att utvecklingen av läro- och kursplaner bör ske i en kontinuerlig process med stark förankring i lärosäten och bland lärare och rektorer. Intressant är också att man misstänker att undervisningen i allt för hög grad styrs av kunskapsmålen och sk. kunskapsmatriser, snarare är syften och långsiktiga mål. Man lyfter här fram risken för fragmentering och fokus på vad eleverna ska visa istället för helhetstänkande och samband. Detta har tidigare lyfts fram av professor Ingrid Carlgren. Även i waldorfskolorna har kunskapsmatriser fått betydande genomslag och även waldorfskolans kursplaner bryts numera ner i matrisform.

Vad betyder detta för waldorfskolorna?

Många för waldorfpedagogiken väsentliga frågeställningar berörs överhuvudtaget inte i betänkandet. Dit hör frågan om den 10-åriga skolgången (sexåringsfrågan). Några andra frågor tangeras men man öppnar inte upp för större förändringar (nationella prov/betyg, timplanens utformning). Den ökade statliga finansieringen kan ge värdefulla ekonomiska bidrag till skolorna men den starka socioekonomiska fördelningen kommer gynna skolor i mer social utsatt områden. En miniminivå på kostnaderna för undervisning och elevhälsa är säkert välkommen för skolor som befinner sig i kommuner som konstant snålar på skolväsendet och ständigt drar ner skolpengen.

Det aktiva skolvalet kan vara väldigt positivt eftersom det även måste förenas med information till föräldrarna genom kommunens försorg. Lottningen kan ge konstiga effekter men kommer knappast passera riksdagen.

Den mest kritiska frågan på lite sikt är om de lärare som endast har waldorflärarlegitimation kommer att få tillgång till det nya profesionsprogrammet som föreslås. Risken är uppenbar att så inte blir fallet. Det förstärker risken att waldorflärarutbildningen innebär en begränsning både vad det gäller möjligheten till fortbildning och vad det gäller lönebildningen. Redan idag är flera bidragssystem begränsade till lärare med statlig lärarutbildning. På sikt kan det innebära större löneskillnader mellan utbildade waldorflärare och statligt legitimerade lärare även på waldorfskolorna och större incitament för skolorna att anställa statligt legitimerade lärare. Trycket från skolorna kommer succesivt att öka på att starta en kortare deltidsutbildning som komplement till den statliga legitimationen.

Den differentierade lönesättningen kopplad till legitimation och professionsutbildning är här för att stanna vilket kommer utsätta waldorfskolornas traditionellt platta lönebildning för hårt tryck.

Vi får se hur läroplansfrågorna går vidare men förhoppningen är att kunskapsmålen sätts lite mer i bakgrunden. Även här finns det dock knappast en riksdagsmajoritet idag.

För skolornas huvudmän innebär förslagen ytterligare krav på kompetens och aktivt styrande. Skolor som har en passiv styrelse som inte har koll på verksamheten kommer att få ännu större problem. Redan idag är Skolinspektionen väldigt fokuserad på huvudmännens kompetens och förmåga och nu blir uppgifterna ännu fler. Dessutom ska en skolchef tillsättas. Min gissning är att detta sätter ytterligare tryck på huvudmännen att söka efter sammanslagningsmöjligheter för att kunna bära en starkare organisation. Den nuvarande situationen med en stor mängd enskilda waldorf-huvudmän med lekmannastyrelser och utan anställda tjänstemän kommer få svårt att överleva och den hierarkiska strukturen i skolorna (som ju redan idag är lagstadgad) slår igenom helt och fullt.