När lärandet brister

Författaren Gerda Antti skriver här om Eva Malms bok En tonårings värde och värdighet som vi tidigare skrivit om här på Waldorf Agora.

Ingen enda människa i Sverige idag är omedveten om att svenska skolan borde få gå till doktorn. För ut ur denna famn som skolan är går varje år 30 % av barnen och ungdomarna utan att ha klarat gymnasiet. De har gett upp. Den första kontakten med vuxenvärlden, som är dörren ut till det egna livet, den kontakten har gjort dem olyckliga, rädda och vilsna, så till den grad att de också kan bli elaka mot varandra. Livslusten är borta och man går i väntan på att något ska hända. Klockan har stannat, någon eller något måste dra upp den igen. Vem, vad?

Ska de vänta på politikerna som inte saknar vackra ord? Men sanningar som dräneras på sitt innehåll blir till floskler. Och en floskel är en verklighetsflykt. Men politikerna talar i mun på varandra, med darr på stämman: Barnen är det dyrbaraste vi har. Utan barnen stannar allt. Barnen är vår framtid. Ja de pratar, men vad de mest talar om är antal. Antal miljoner som varje år satsas. Antal skolor, antal olika skolor att välja bland, antalet vinster i skolan, ökat antal elever. Och nu senast, ökat antal  ettåringar som börjar sitt långa skolliv. Men ingen full garanti för att det bästa man har ska få det bästa. Det är som att så ärter men inte lova ett nät att hålla sig i. Den trädgårdsmästare som inte har vett att sätta upp stängsel får en dålig skörd. Men skolan är en dålig trädgårdsmästare, ger dåligt stöd. Och barn är ingen ärta som ska ha stöd för sommarn, projektet är livslångt och kan bli livsfarligt. Barnen hittar inte sig själva, blir sjuka, går till psyk, självmorden bland unga är ingen mardröm, den är verklig. Men pratandet fortgår, för att inte säga babblandet. Och allt på ytan, som om det gällde frisyrer, när det istället gäller livsstarten. Vad gör en vanlig människa efter allt detta rapporterande annat än att man blir olycklig?

Men som en räddningsplanka i tidens onda ström hittar jag en bok! Den heter En tonårings värde och värdighet, författaren är Eva Malm, lärare på waldorfgymnasium och lärarutbildare. Bokens undertitel är ”En pedagogisk essä om det mellanmänskliga och människans mitt”, och det är en mitt-i-prick-titel för vad själva skolan är, eller borde vara, och för vad hela livet är. För boken är berörande, också för den som inte framförallt är intresserad av skolan, ”bara” av livet. Det är en tankeväckande och känsloväckande bok, och med det är den hoppfull, och jag tänker, att allt behöver ändå inte vara förlorat. Det är en bok främst för lärare och rektorer som ju är de som ska väcka livet i barnen, som ska få barnet att se livet i sig själv, men den gör också en vanlig läsare uppmärksam på sig själv och sin iakttagelseförmåga. Hon skriver just om tonårstiden, ”den stora frågan om vad en människa är, vad den enskilda individualiteten behöver under sin uppväxt för att ständigt kunna arbeta på sitt livsprojekt” och hon gör det på ett sätt så att jag kan känna igen min tonårstid som den stora förvirring det var. Det där livet som börjar, i hela människan, inifrån och ut, till armar och ben och med alla de känslor som dagen igenom kommer och går, och som, eftersom de är nya då när de är nya, behöver stöd och form.  Det är så mycket i boken som är som nytt fastän det är gammalt, urgammalt en del, men där mycket är bortglömt idag. Idag, det förefaller som om föräldrar idag inte får barn som ska tas om hand, utan att idag får föräldrar hjärnor som ska utbildas. Och att när det blir skoldags, det nu är denna hjärna utan armar och ben och känsloliv och kulturliv som ska klara prov och få betyg, allt för att kvitteras ut efter färdig skola och ungdomsgårdstid.

Hur många av oss vuxna vågar minnas hur det kändes när en lärare hade just den förmågan att väcka livet till liv i oss själva, hur genomgripande det kändes, och samtidigt våga tänka att det kanske inte är så många barn som får känna det idag? Får känna att man kan, att man begriper, och att den kunskapen går in i hela det jag man är? Aldrig i livet är man så nästan enbart mottagande som man är som barn. Och man är inte abstrakt mottagande, man är kroppsligt mottagande.

Mycket ofta läser jag att ungdomar vill bli läkare eller jurister. De första hjälper det som blivit sjukt, de andra löser hinder som uppstått på vägen. Och bra betalt för båda, mycket viktigt i sammanhanget. Men lärare då? De som anar groddarna, ser anlagen och som tillsammans med eleven börjar se en väg, och lyckas med det, till bådas lycka? Vad kan vara mer angeläget än att välja det yrket? Och inte bara få bra betalt för det, utan också för att når det lyckas, då blir inte så många sjuka och färre får hinder på vägen. Att vara lärare kan vara detsamma som att vara en lyckas smed.

Eva Malm skriver utifrån sin erfarenhet av Waldorfpedagogiken som märkligt nog den svenska skolan i stort sett har lämnat därhän, som om där inte fanns något av värde att hämta, och jag tänker då inte minst på det praktiska-kulturella, och Eva Malm skriver därför mycket om handen. Handen, som Kant har kallat kroppens yttre hjärna. När jag gick i skolan då fanns ännu handen naturligt med. Slöjden fanns, handen fanns, och det handen gjorde och formade, det kändes direkt i huvudet, som det gör livet igenom, och är något som minsta barn känner utan att kunna veta vad det är som händer, men händer, det gör det, att det handen formar, det når hjärnan. ”Handens geniala konstruktion möjliggör en ofattbar mångfald av skapande verksamhet. Handens område i hjärnan är också förhållandevis stort.” Hon citerar Göran Lundborg, professor i handkirurgi som menar att det är just genom handens verksamhet som hjärnan har kunnat utvecklas till den kapacitet den har idag. Och vidare, ” att arbeta med sina händer innebär att vara kulturskapande men också att vara skapande på sig själv, ända in i hjärnans fysiologi.” Och hur en handrörelse, en som vi alla gör flera gånger om dagen, hur den härrör eller väcker en alldeles speciell känsla i oss, det visar några av bokens bilder. Man måste göra för att förstå, säger Aristoteles. Teorin stiger ur handgreppet, medan handen arbetar vidgas blicken.

Boken är en räddningsplanka men vad hjälper det med räddningsplankor när politiker och skolfolk inte tycks ha den” speciella begåvningen att i den öppna iakttagelsen se erfarenheten”, som Goethe har sagt? Vad är det som hjälper när man inte hinner med livet, bara med hjärnan?

 

 

 

2 reaktion på “När lärandet brister

  1. Sune Nordwall

    Jag har försökt skriva en kommentar i en tidigare debatt här på Agora och länkade, som ett möjligt bidrag till diskussionen till några sidor på en sajt jag började bygga 2007, men inte fortsatte med av olika skal.

    http://thebee.se/WaldorfSvar/
    http://thebee.se/WaldorfSvar/Waldorf.html
    http://thebee.se/WaldorfSvar/RudolfSteiner.html och
    http://thebee.se/WaldorfSvar/Antroposofi.html

    De utgår från en sajt jag byggde 2004 tillsammans med en amerikansk Waldorflärare, Robert Mays, för icke-svenskar och låter kanske helt svenska i sin uppläggning.

    http://www.waldorfanswers.org

    Kanske kan de ändå vara ett bidrag till diskussionen här som några möjliga kommentarer till hur åtminstone undertecknad ser på Waldorfpedagogiken och antroposofin, även om inte just ovanstående artikel är den helt rätta ramen för det här inlägget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *