Dags att uppvärdera antroposofin – waldorfpedagogikens värdegrund

Av Johannes Ljungquist. Före detta waldorfelev, tidigare redaktör för Antroposofiska sällskapets medlemsblad Forum och mångårig medarbetare på Robygge i Järna.

Waldorfpedagogiken hade inte funnits utan antroposofin. Samtidigt har denna världsåskådning varit ett ständigt bekymmer för waldorfrörelsens anspråk på seriositet. Från ”vanligt” folks yrvakna ”va, är det nåt religiöst bakom?” till ideologiskt mer hårdföra motståndares ifrågasättande av waldorfpedagogikens själva legitimitet.

Ansträngningarna att bemöta detta har sällan varit lyckosamma. Det är rätt komplicerade sammanhang som skall försvaras – som utan den nödvändiga för-förståelsen kräver ansenligt utrymme. Det är på sätt och vis begripligt att man hellre mumlande drar sig tillbaka och blir svaret skyldig. På informationskvällar för föräldrar känns det säkert mer bekvämt för läraren att välja eufemistiska formuleringar om antroposofin för att slippa dabba sig och få besvärliga frågor. Det är ju ändå pedagogiken som är det väsentliga. Och barnen.

Att den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken alltid varit något av en kvarnsten om halsen hänger inte minst ihop med en klassiker inom antroposofiska sammanhang – bristen på samordning. Här som alltid annars står var och en på sig själv med sina egna formuleringar där man förtrytsamt avvisar allt som luktar centralstyrning och rättning i leden.

Baksidan av denna stolta självständighetsförklaring är naturligtvis den osäkerhet alla de icke verbalt begåvade upplever. Som på frågan om vad antroposofi är tvingas leverera osammanhängande plattityder, långrandiga utläggningar eller till och med direkta tveksamheter.  Och eftersom antroposofin är så mångfacetterad blir svaren olika beroende på person. Detta ger ett splittrat intryck. Och inte sällan ett direkt oseriöst sådant. Det är inte lätt att sammanfatta det centrala i antroposofin och dess betydelse för waldorfpedagogiken.

Men frågan är inte bara hur man företräder antroposofin inför föräldrar och massmedia. Eleverna i tolfte klass har också en rätt att få veta vilka grundläggande värderingar som ligger bakom den skola de gått i under tolv år. Detta är inte bara ett ärlighetskrav, utan ger också en viktig inblick i vilka motiv som ligger bakom lärarnas stora engagemang. Kanske kan det ge en plausibel världsförklaring för en elev på väg ut i vuxenlivet. För andra med andra preferenser ger det åtminstone en förklaring till skolans bevekelsegrunder. Detta kan aldrig vara dåligt.

Kanske förekommer det fortfarande att tolvans elever i enstaka skolor får denna redovisning, men såvitt jag förstår inte i den utsträckning som var brukligt förr. Av någon anledning.

Jag tror det nu är hög tid att sluta be om ursäkt för antroposofin och istället lägga ned ett arbete på att göra den rimlig för en intresserad allmänhet.  Vi borde vid det här laget vara beredda att modernisera syften, språkdräkt och karakterisering av de antroposofiska kärnvärdena. Helt enkelt uppvärdera antroposofin. Jag tror detta är en nödvändighet för att vidmakthålla waldorfpedagogikens goda rykte.

För att detta skall få ett brett genomslag krävs en gemensam satsning som alla waldorfskolor bejakar. Det gäller att utarbeta en gemensam kortare beskrivning av waldorfpedagogikens koppling till antroposofin och hitta sätt att tydligt kommunicera den.

Rent konkret kan man tänka sig att en gruppering med spetskompetens bildas som gör ett första förslag som sedan går på remiss till alla waldorfskolor och waldorfförskolor.  Jag tror att uppgiften i första hand handlar om att ta fram två texter – en längre och en kortare. Den längre avsedd att rymmas i en broschyr, den kortare skall fungera som en sammanfattande karakterisering i en mening som i slagkraft är jämbördig med Waldorfskolan – en skola inte bara för huvudet. Det är viktigt att hitta en formulering som ”stannar” när man läst den en gång.

Den SvD-artikel där en rad kändisar protesterade mot att Stockholms universitet sparkat ut Waldorflärarhögskolan var skriven i samarbete med en professionell copywriter. Det resulterade i den kanske bästa debatt-text någonsin från waldorfhåll i det här landet. En sådan kompetens är därför nödvändig då texten om waldorfpedagogikens ursprung i antroposofin arbetas fram. Det ger också ett viktigt utifrånperspektiv.

Man kan säkert tänka sig flera ansatser då man ger sig i kast med denna uppgift.  Men troligtvis är man tvungen att ta tjuren vid hornen genom att i själva utgångspunkten problematisera den rådande reduktionistiska världsbilden och etablera uppfattningen att den är långtifrån så självklar de flesta oreflekterat uppfattar den som. Först då kan antroposofin ha en möjlighet att uppfattas som en alternativ världsuppfattning man kan respektera, och inte som en märklighet omöjlig att förstå.

Antroposofin behöver inte automatiskt uppfattas som kontroversiell. Vid det här laget är till exempel begrepp som karma och reinkarnation allom bekant. Viktigt är att man får en känsla av att antroposofin inte är något konstigt, utan i själva verket ger en intressant synvinkel på tillvaron. Och framför allt – ger en fördjupad förståelse för waldorfpedagogiken där en rad åtgärder centrala för egenarten förklaras.

Avsikten med broschyren skulle vara att på ett lättfattligt sätt erbjuda viktig information om waldorfpedagogiken och dess värdegrund. Och fungera som en självklar utgångspunkt för samtal på föräldrakvällar och vid mediakontakter. Genom att spridas till alla waldorfskolor och waldorfförskolor skulle den komma att fungera som något av en rikslikare för de centrala värden waldorfrörelsen står för.

En sådan text begränsar på intet sätt lärarens egen berättelse och utveckling av ämnet – men den skulle för första gången ge waldorfpedagogikens ursprung i antroposofin en värdig introduktion.

 

 

 

 

 

20 reaktion på “Dags att uppvärdera antroposofin – waldorfpedagogikens värdegrund

  1. Leif Tjärnstig

    Johannes Ljungquists artikel och de förslag till förtydligande och upprättelse av antroposofins betydelse för waldorfpedagogiken öppnar upp för en välbehövlig debatt. Två perspektiv i det Johannes tar upp ser jag som väsentliga:
    • Hur förvaltar och utvecklar waldorfpedagogiken och waldorfskolorna sin pedagogiska idé idag och vilken betydelse har antroposofin för detta syfte?
    • Har waldorfpedagogiken idag några förpliktelser till antroposofin?
    Innan jag går vidare med min egen argumentation tror jag att det är bra att jag redovisar några personliga ställningstaganden. Jag gick med i det antroposofiska sällskapet 1981 och blev klassmedlem 1987. 2009 lämnade jag både högskolan för andevetenskap och antroposofiska sällskapet. Däremot har jag under senare år ägnat mig åt ett ganska intensivt fördjupningsarbete i Steiners texter. Framförallt hans kunskapsteoretiska bidrag och ursprunget i Goethes tänkande, men framförallt har jag arbetat med en ”nyläsning” av allmän människokunskap.

    Några för mig väsentliga åtskillnader vill jag göra inledningsvis: Ett spirituellt/andligt tänkande och förhållningssätt är inte samma sak som Steiners beskrivning av en andlig utveckling och andliga sidor av människans liv. Steiners liv och verk är inte synonymt med det antroposofiska sällskapets liv och verk. Följaktligen kan jag tala om andliga frågor och waldorfpedagogik, utan att infoga dessa inom ett, inom antroposofin praktiserat språkbruk, traditioner och dogmer. Jag kan tala om andlighet och Rudolf Steiner utan att för den skull tala om eller ur antroposofin.

    Jag ser inte heller Waldorfpedagogiken som ”sprunget ur” eller ”en avknoppning” av ett antroposofiskt sällskap. Waldorfpedagoiken är främst ett socialt initiativ, sprunget ur nöden och förödelsen efter 1:a världskriget. Steiner menar att de antroposofiska idéerna skulle bidra till pedagogikens och skolans utveckling, men är till syfte och natur åtskilda. ”Waldorfskolan måste bli en verklig kulturgärning för att åstadkomma en förnyelse av vår tids andliga liv. Vi måste räkna med en förvandling på alla områden. Hela den sociala rörelsen har sitt ursprung i det andliga och skolfrågor är en underavdelning till tidens stora brännande andliga frågor. Waldorfskolans möjligheter måste därvid utnyttjas till att få en reformerade, revolutionerande verkan inom skolväsendet”( Steiner, 1981.s 210)

    För att waldorfskolan ska få en ”reformerade, revolutionerande roll inom skolväsendet”, är det idag viktigare att ansluta till de idéer, teorier, debatter och skolverksamheter där vi känner igen en andlig syn på människan, än att reda ut relationen till antroposofin. De tidiga kunskapsteoretiska texterna av Steiner har en viss relevans även idag. Jag säger ”viss relevans” därför att det finns andra som uttryckt samma eller likande sätt att beskriva människans kunskapande i världen på bättre sätt. Framförallt användbarare för pedagoger och för utveckling av waldorfskolans undervisning.

    Vad som finns idag är djupgående erfarenheter av en internationellt utbredd och ganska homogen och långvarig undervisningspraktik. Waldorfskolorna har under snart 100 år praktiserat de bidrag som Steiner och antroposofin gav till pedagogiken. Det finns i dag inte mycket att vinna genom att försöka ”reda ut” på vilket sätt antroposofin är relevant för waldorfpedagogiken och skilja ut ”vad” i detta omfattande textkomplext som är relevant eller inte relevant idag.

    Lägg istället ned det antroposofiska sällskapet. Genom att frigöra oss från ett otidsenligt och i det offentligas ögon belastande tankegods, skulle det vara lättare att utveckla den praktik som finns idag genom att bedriva forskning och utveckling samt anknyta till pågående praktiska verksamheter och levande idétraditioner.

    Jag menar med det som jag skrivit ovan inte att det antroposofiska innehållet är onödigt eller överflödigt för den moderna människan. Tvärtom är nog mycket av Steiners starka tilltal till individen, människan och synen på betydelsen av individens livserfarenheter oundgängliga idag. Däremot är det tolkningsföreträde och det försvar av Steiner och hans texter som det antroposofiska sällskapet utövar kontraproduktivt. Utan närvaron av ett antroposofiskt sällskap skulle den kritiska granskningen av Steiners texter kunna fortgå utan att störas av förklaringar och försvar. Både i Sverige och internationellt publiceras kritiska granskningar av Steiner och det antroposofiska idébygget. Att kritiseras offentligt är att bjudas in i det offentliga rummet och inget kommer in där utan ett renade bad av omfattande, genomgående kritik. Villkoret för idéer att existera jämsides i ett offentligt rum är just beredskapen att ta kritik.

    Genom kritiken av Steiner och antroposofin kan innehållet, de antroposofiska begreppen, värdegrunden och esoteriken på nytt kontextualiseras in i vår samtid. Genom en omfattande kritik av Steiners verk skulle en mer saklig debatt kring människan förutsättningar, hennes andliga liv och kultur, komma till stånd. Detta skulle verkligen främja antroposofins sak. Hurvida Steiner var en klarseende vishetslärare och inspiratör, en manipulativ sektledare eller bara galen, måste få prövas.

    Men denna debatt, denna förnyande kritik, måste försiggå i det antroposofiska sällskapets frånvaro, utan att ”antroposofer” höjer rösten och hävdar att det finns ett sätt att läsa och förstå Steiner som kräver kunskap, insikter och ett perspektiv som belackarna inte förstår eller besitter.
    Därefter kan waldorfskolornas arbete med att gemensamt formulera värdegrund, pedagogiska och mänskliga motiv och ideal som kan verka förnyande för skola och samhälle ges hög prioritet

    1. Johannes Ljungquist

      Hej Leif! Jag måste säga att din radikala hållning tilltalar mig mycket. Att lägga ned sällskapet och börja på någon sorts ny kula är det fler än du och jag som tycker. Jag har bara inte kunnat drömma om att en sån hållning hade en giltighet i våra kretsar. Att inte anknyta waldorfpedagogiken till dess antroposofiska ursprung är minst lika radikalt och fantasieggande. Det är ”viktigare att ansluta till de idéer, teorier, debatter och skolverksamheter där vi känner igen en andlig syn på människan, än att reda ut relationen till antroposofin”. Jag håller helt med. Men hur många fler håller med dig? Är denna din syn vanlig inom ledande kretsar inom waldorf? Är det så känns mitt förslag naturligtvis lite nattståndet.

      Jag hade inte en aning om att dessa dina tankar existerade i rörelsen. Mitt förslag kom ur en mångårig frustration över en rörelses förstelningsprocess. Och bara i den mån jag har rätt i denna förmodan har mitt förslag en relevans. Men är det många som tycker som du är jag den förste att stryka mitt förslag!

      1. Leif Tjärnstig

        Jag vet inte vilken spridning de tankar jag uttryckte i min kommentar har. Men jag tror inte att de är exceptionellt radikala. Tyvärr förs väl inte debatten inom det antroposofiska sällskapet. De som tycker som jag har redan lämnat antroposofiska sällskapet eller aldrig stigit in. Jag menar heller inte att det är varken ”radikalt eller fantasieggande” att säga att waldorfskolan har sitt ursprung i sin tids nöd och sociala behov snarare än ett behov hos det antroposofiska sällskapet att profilera sig på skolområdet. Så är det med alla praktiska verksamheter som har inspirerats av antroposofin. Incitamentet till biodynamisk odling medicin mm. kommer naturligtvis ur de verksamma människors behov och frågor som var aktiva inom respektive område. Det omvända sättet att se på saken kommer ur ett språkbruk som är ogenomtänkt och delvis ett resultat av det ödesdigra Julmötet. När någon säger att ”waldorfskolan kommer ur antroposofin” är det ett utryck för ett inifrånperspektiv från sällskapets horisont. Från verksamhetens perspektiv, och det samma betonar Steiner själv gång på gång, är det barnens behov, samhällets behov och mänsklighetens behov som är incitamentet. Ur antroposofin kommer inspirerande idéer och vidgande perspektiv som har och har haft stor betydelse för verksamheternas framväxt. Samtidigt är det ytterst märkligt att Steiner själv aldrig refererade till sin samtids pedagoger och likatänkande. Han pekar ofta ut dem som han profilerar sig emot men aldrig nämner han de som skulle, bredvid honom själv, skulle kunna bidra till idebygget. Vid waldorfskolans födelse 1919 hade Maria Montesoris skola varit verksam mer en ett decennium, Deweys experimentskola är i full gång, de olika progressiva skolformerna sprids och debatteras runt om i Europa. Men inte ett ord om detta hos Steiner. Därför menar jag att vår främsta uppgift idag är att bryta isolationen, växa och utvecklas genom att intressera oss för andra besläktade idéer. I det globala, nätverkande samhället är det ömsesidiga intresset för varandra fundamenta.

        Hoppas att debatten fortsätter

  2. Per Hallström

    Bra förslag Johannes!

    En synpunkt: Du skriver att man troligtvis är tvungen ”att i själva utgångspunkten problematisera den rådande reduktionistiska världsbilden”. Jag håller med om det, men när artikeln beskriver att vi måste bli tydliga med antroposofin som waldorfpedagogikens grundläggande värderingar, centrala värden och värdegrund, då låter det som att vi ska ersätta en kunskapsteori med en ”antroposofisk värdegrund”.

    Jag menar att det vi behöver presentera är en kunskapsteori och en värdergund som kompletterar och behöver varandra.

    Vi måste ta vår utgångspunkt i förmågan att tänka och driva den ett steg till. Vi behöver beskriva en kunskapsteori som kritiskt kan granska även sig själv och som därigenom kan klargöra att det finns områden av livet där empirisk forskning inte ger någon ledning till de ställningstaganden ändå måste göras.

    Först när tänkandet på rent kunskapsmässiga grunder tillerkänner det etiska omdömet ett omistligt värde på områden där tänkandet inte ensamt kan fälla något omdöme, kan tänkande och etiskt omdöme ge varandra sitt rätta värde.

    Då kan kunskapsteori och värdegrund bli till stöd för varandra i den fortsatta utvecklingen.

    Som alternativ till reduktionismens hegemoni behöver vi presentera:

    – En kunskapsteori som grundar sig på iakttagelser, logiskt tänkande och insikt om att den får sin inriktning av en värdegrund.
    – En värdegrund som beskriver vad som är etiskt riktigt och som samtidigt är öppen för att prövas av det logiska tänkandet.

    1. Johannes Ljungquist

      Hej Per! Har läst din kommentar flera gånger och har svårt att hänga med i ditt resonemang. Jag tror att du menar väl men det känns som att du kanske övertolkar mitt resonemang lite. Jag vill inte förkasta någon kunskapsteori. Kanske din ambitionsnivå är väl avancerad för den tänkta broschyren. Men som sagt, jag har svårt att förstå ditt problem.

  3. Christine Liebendörfer

    När jag läser inläggen i debatten ovan blir jag påmind om en waldorfförälder som yttrade följande: ”Jo, waldorfskolan är bra – men, det där tjafset runtomkring kunde man ju slippa”.
    För mig är det självklart att waldorfskolan är sprunget ur antroposofin. Ta bara den antroposofiska synen på människan som exempel. Varför göra det så krångligt för sig och gräva ner sig i varför/varför inte waldorfskolan och antroposofin hör ihop? Antroposofi är en högst frivillig och helt personlig livsåskådning som inte undervisas i waldorfskolorna. Antrposofi kan vara en källa att hämta inspiration ur, vilket också görs av många waldorflärare. På så sätt kan man säga att antroposofin berikar lärares undervisning. Självklart kan man vara både lärare och förälder i en waldorfskolan utan att vara antroposof. Ett visst intresse och öppen hållning till antroposofi liksom andra livsåskådningar är dock nödvändigt. Waldorfskolan ska vara en pedagogik i tiden. Antroposofin kan mycket väl vara en av källorna att hämta inspiration från – precis som man kan inspireras av andra livsåskådningar och moderna strömningar. Ingen dogmatism, en liberal syn som är både öppen och kritisk till samhället i stort samt intresse och engagemang för världen – det hjälper till att utveckla waldorfskolan.

  4. Ylva Kallin

    Johannes: Vi mindre verbalt begåvade utan spetskompetens måste som förskollärare/lärare och speciellt som förskolechef/rektor själva kunna uttrycka verksamhetens relation till antroposofin, vi kan inte komma stickande med en broschyr som kommer från högre ort till t ex kommunen eller Skolinspektionen som är våra tillsynsmyndigheter. Vi måste kunna uttrycka varför vi gör som vi gör. Föräldrar, i alla fall i förskolan, frågar sällan om antroposofin utan de är intresserade av barnomsorg och att deras barn har det bra. Mindre barngrupper kan vara en anledning till valet och där det kan uppstå diskussioner är öppethållandetiderna. Verksamhetens relation till antroposofin i medarbetargruppen är däremot ett nödvändigt samtalsämne på kollegiemötena men inte heller där behövs en broschyr uppifrån utan det måste växa fram i gruppen.
    Leif: Jag har aldrig under mina 25 år inom antroposofisk verksamhet framför allt förskolan, upplevt några krav från Antroposofiska Sällskapet och om Sällskapet skall lägga ned eller inte är inte en fråga för verksamheterna eller icke medlemmar utan en intern fråga. Personligen gick jag med i Sällskapet 1993 och lämnade det 2003, jag lämnade inte pga antroposofin utan antroposoferna. Gick sedan med igen fast i Dornach, i år förde jag över mitt medlemskap till Sverige igen och försöker idag bortse från vissa antroposofers tillkortakommanden inklusive mina egna.

    1. Johannes Ljungquist

      Ylva, många lärare har inte klarat att ge föräldrar tillfredsställande förklaringar på waldorfskolans bakgrund i antroposofin. Det finns en hel gruppering med föräldrar och f d waldorfelever som är bittra över detta både här och utomlands. Jag vet att en del menar att dessa föräldrar och elever får skylla sig själva. Jag skulle inte säga det. Sambandet mellan waldorf och antroposofin är komplicerad materia och jag menar att det funnits och finns ett klart informationsunderskott när det gäller detta. Och på tal om myndigheter – många önskar just skriven lättfattlig information. Inte för att det alltid räcker, utan som en förtroendeskapande början på ett ömsesidigt kontaktskapande.

      Men även internt skulle en sådan text (det behöver ju inte nödvändigtvis vara i broschyrform) vara viktig, det är på tiden att även en snart hundraårig pedagogisk rörelse som waldorf formulerar sina grundläggande värderingar. Som man kan stå för gemensamt. Inte minst viktigt för media då det osar hett som det gör ibland. Då är det viktigt att det är vi som har formuleringsföreträdet.

      1. Johannes Ljungquist

        Den waldorfutbildade engelska Daisy Powell skickade på vårkanden ut en fråga till waldorflärare: ”Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?” Ett av intrycken hon fick av reaktionerna är att man bland waldorflärare helst inte talar om antroposofi:

        ”I do think that some within the Waldorf movement have a conflicted relationship to anthroposophy, in the sense that they believe in its tenets, but prefer the outside world not to know this for fear of ridicule or persecution. But if schools are indeed working out of anthroposophy, they would do better to own it, communicate it and be proud of it, than to hide it and compromise their integrity and authenticity. Greater clarity and communication is called for; schools and individuals need to establish what their relationship to anthroposophy is, and find a way of explaining this – to parents especially – in a way that is authentic, but also accessible. For example, if teachers are influenced by Steiner’s ideas, then in what way do these come into play in the classroom? What is understood by ‘body, soul and spirit’ and what is their relevance to education? These kinds of questions could be discussed in teachers’ meetings and the findings communicated to parents.”

        Detta finns återgivet i en blogg av Zooey, den svenska waldorfkritikern, som var en av de tillfrågade. Hennes kommentarer till Daisy Powells rapport finns på http://zooey.wordpress.com/2012/12/22/waldorf-critics-and-waldorf-proponents-on-daisys-dissertation/

  5. Ylva Kallin

    Beror inte det på att det idag finns så många medarbetare i verksamheterna som inte har någon relation till antroposofin? Sedan jag kom tillbaka till Sverige 2002 och åter började arbeta inom waldorfförskolan har jag förvånats över att det i verksamheterna är så få utbildade och så många som har intresse för alternativt men inte specifikt Waldorf. Fler och fler verksamheter har öppnats men inte tillräckligt med människor som vill bli waldorfpedagoger. Jag har på flera ställen varit ensam med förankring i antroposofin och det har inte alltid varit lätt att ta upp varför vi gör som vi gör eller ens nämna ordet antroposofi. Att istället ta upp människosynen med hjälp av att göra barnkonferenser och inte så mycket tala om antroposofi har varit lättare fast egentligen är det ju antroposofi! På ett ställe gjorde jag just broschyrer till föräldrarna, en enklare till de som var intresserade av plats och en mer ingående för de som fått plats för sitt barn. Men det hjälpte ju inte för svårigheterna i kollegiearbetet.

    1. Johannes Ljungquist

      Nämligen! Att vara waldorflärare och inte antroposofi är numera inget undantag. Då borde det åtminstone finnas en broschyr med grundvärderingarna…

        1. Johannes Ljungquist

          ”Jag har på flera ställen varit ensam med förankring i antroposofin och det har inte alltid varit lätt att ta upp varför vi gör som vi gör eller ens nämna ordet antroposofi”, skriver du. I det läget är en broschyr med kärnvärdena det MINSTA man kan begära. Men det du säger är egentligen chockerande. Vart är waldorf på väg? Broschyr i all ära – men det krävs uppenbarligen en ordentlig omstart av hela waldorfpedagogiken där man vänder på alla stenar. Hoppas detta är intentionen nu på vårkanten!

  6. Eva Lazar

    Jag undrar över det om hela frågeställningen handlar om den svenska folksjälens föhållande till frågor som gäller det andliga? Waldorfpedagogiken får väldigt mycket påhopp från humanisterna och åtaliga kritiska sidor finns upplagda på nätet. Då är det extra viktigt, att vi som arbetar i olika waldorfpedagogiska verksamheter har något sorts gemensam hållning i sakfrågor. Jag undrar över det, varför ryggar vi ideligen tillbaka för att våga stå för våra åsikter och våga stå för ideal som antroposofin kan ge oss?
    Det är avgörande i mina samtal med föräldrar, att jag öppet kan berätta om mina motiv och inre hållning gentemot barnen.
    Dagens föräldrar söker sig till våra waldorfförskolor oftast med en medveten hållning, de söker just dessa andliga kvaliteter, som berikar barnens uppväxt med en ”högre dimension”.
    Någon föräldrar bad mig, att tala om det på föräldramötet: ”hur förhåller du dig till det andliga…”- då kan man inte komma med undvikande ställningstaganden, utan enbart med konkreta erfarenheter och upplevelser. Jag har ingen insyn i den Antroposfiska Sällskapets roll i Sverige, jag är en passiv medlem, men kan omöjligen förstå hur kunde dess upphörande bidra till en bättre klimat i waldorfkretsar?
    Förändringar sker både i tiden och i sammanhållningen gällande olika antroposofiska verksamheter.
    Det är på våra kollegiemöten vi borde lägga vikten vid, att söka och studera Steiners texter och vägleda varandra, då äldre kollegor kan ge synpunkter på vissa svåra frågor och då yngre medarbetare kan få möjligheten till, att ställa obekväma frågor. Helt enkelt fördjupa oss i det som hör till vårt yrkesval och kritiskt granska det som vi inte kan stå för.
    Jag anser det som viktigt, att om man söker sig till en waldorfskola eller förskola som medarbetare, så skall man villigt ställa sig till förfogande inför dessa utmaningar och att var och en bör utveckla och fördjupa sig i antroposofin, annars kan man lika gärna arbeta i en annan sorts verksamhet.
    Grundproblemet ser jag just i det, att det sker alldeles för lite fördjupning på våra kollegiemöten, gällande Steiners texter. Har vi ingen tid, ork, äts vi upp av olika myndighetskrav?
    Då är det oerhört viktigt, att stärka vårt inre just med det andliga innnehållet!
    För några år sedan lyssnade jag på Dr. Johannes Schneiders föredrag, han talade om för oss förskollärare, att : ”Som förskollärare är man förlängningen av den andliga världen, den möjligheten vi har, att kunna gripa in i ett barns öde kan bara ske under den första 7 årsperioden…” Alltså vi har en enorm uppgift att handskas med! Efter föredraget kändes det som, att jag tungdes av ansvaret, men ganska så snart insåg jag, att det behövs inga extra uppgifter, utan en medveten hållning i alla situationer som utspelar sig i barngruppen. Jag kunde då iaktta stunder, då jag kunde förmå mig själv, att uttala vissa meningar med en sådan verkan, att barnets och min blick möttes i vår ödesrelation, då kändes det som om jag fick vingar!
    Jag håller med Johannes, att färdigtryckta texter borde underlätta vårt arbete och ge oss den nödvändiga hjälpen, att orientera oss i vår samtid och för att bli bättre rustade mot påhopp utifrån. / Eva Lazar

    1. Johannes Ljungquist

      I frågan hur lärarna förhåller sig till det andliga ligger ibland en undran om, i vissa fall kanske en längtan till, att få en glimt av ett nytt synsätt på tillvaron. Den lärare som har ett svagt förhållande till frågeställningen kan göra dessa föräldrar besvikna med några osmälta antroposofiska fraser. Det är därför jag tror att man måste arbeta igenom själva grundförutsättningen där den materialistiska reduktionismens torftiga världsbild blottläggs så att dessa föräldrar får en skjuts in i egna existentiella funderingar. Så att de på sikt kan få ett eget förhållningssätt till frågan om tillvarons andliga dimensioner. Detta är kanske den viktigaste uppgiften med broschyren, menar jag. Att göra troligt att tillvaron har flera bottnar än vi normalt uppfattar.

  7. Harriet Alborg

    Spännande diskussioner?
    På vår skola är vi alla intresserade av antroposofi och helt i Steiners anda gillar vi inte dogmer. Däremot ser vi antroposofin som ett stort stöd i det dagliga arbetet och vi bedriver studier inom kollegiet varje vecka.
    Själv har jag ofta gått ”tillbaka till källan” och läst Rudolf Steiner då några av hans efterföljare har kommit med riktigt absurda påståenden.
    Vi vet ju att han var av den åsikten att man inte skulle tro på allt han sade för att han sade det, utan bara lämna en dörr öppen. Om utifall man en dag skulle märka att han hade haft rätt.
    Och den sk. vetenskapen har ju, gång efter annan, kunnat visa att han hade rätt i det mesta vetenskapen hittills har lyckats ta ställning till.
    De som de facto arbetar inom skola eller förskola vet absolut att man inte skulle klara arbetet många dagar om man inte hade ett visst mått av verbal förmåga.
    Stiliga broschyrer i all ära, men då Skolinspektionen kommer kastar de möjligen en snabb blick på broschyren och sedan vill de veta hur VI arbetar och hur vi lever upp till målen.
    Nej, spetskompetens i tänkande och formuleringar låter väl aningen unket? Blir inte resultatet just dogmatiskt om man försöker slå fast ”sanningar” som sedan skall bara accepteras av andra?!
    Var själv medlem i Sällskapet ett antal år, men gick sedan ur det. Såsom andra av flera olika anledningar, men inte minst för att det redan då fanns personer som såg sitt tänkande som mer kompetent än andras, tyvärr utan att kunna ge belägg för detta.
    Jag tror att detta handlar om den gamla synen på Kungar och Herdar. En del av oss vill så gärna se sig som Konung.
    Man har inte riktigt kommit till insikt om att konungen och herden finns i samma person i dag.
    Om vi skall kunna gå in i en ny era exempelvis efter att Maya_kalendern är slut, kan vi inte stå och förvänta oss att någon med spetskompetens skall skriva en broschyr vi skall hålla framför oss.
    Nej, var och en måste finna sin väg och möta utmaningarna med öppna ögon. Beträffande Sällskapets vara eller inte vara drar jag mig till minnes att Steiner själv uttalade att om utvecklingen i Antroposofiska Sällskapet går åt det håll det såg ut att gå i början av förra seklet så kanske de riktiga antroposoferna en dag betackar sig för att kallas just antroposofer. Men, den klarhet och stringens i förhållningssättet som genomlyser waldorf-pedagogiken, kan inte värderas för högt. Inom pedagogiken måste vi veta vad vi står för, barnen skall inte behöva kastas mellan olika andliga åskådningar hur som helst, utan de skall få växa och utvecklas i trygghet till fria individer som i sin tur fritt kan söka sin sanning.
    Dock har Sällskapet, som jag ser det, samma uppgift i dag som tidigare, nämligen att värna det konkreta arvet efter Rudolf Steiner.

    1. Johannes Ljungquist

      Lärarnas förhållande till antroposofi och Rudolf Steiner är idag mycket växlande. Just därför är det viktigt att man inom rörelsen åstadkommer en text för de mest grundläggande kärnvärdena. Vad är det för ”unket” med det? Att INTE åstadkomma ens detta lilla visar däremot på något hjälplöst och amatörmässigt.

  8. Karolina Bergom Larsson

    Jätteintressant diskussion! Och viktig.
    Jag återgår själv då och då till källan, det är viktigt. Men ett stort problem med antroposofin som jag ser det är att den så mycket har förvaltats mer än utvecklats. När det gäller andra tänkare, pionjärer och visionärer allt från Freud till Marx så finns det ofta väldigt mycket ny forskning, kommer böcker varje år. (Menar nu inte waldorfpedagpgik utan antroposofi). Men jag kan ha fel. Har dock ibland upplevt en känsla av att om man ifrågasätter så är det för att man inte har förstått. Samhället och förhållandet till andlighet ser också väldigt annorlunda ut idag, kanske speciellt i Sverige. Andlighet har blivit något mer personligt, något som mer har med den enskilda människan och hennes liv och tro och tänkande att göra och allt mindre organiserat, det gäller hela samhället, det kan man tycka olika om. Själv tycker jag att det är en positiv utveckling. Det innebär inte att människor blir mindre andliga. Jag tror att lärare visst kan hämta inspiration ur antroposofin och ur annat. Jag har inte sett samma som flera, att de föräldrar jag möter som lärare har valt waldorf för antroposofin, snarare trots antroposofin faktiskt. De har valt det för att man ser till hela barnet, för andlighet, visst. För det konstnärliga och för det vetenskapliga. Allt detta kan ha med antroposofi att göra men också med andra saker, det är inte synonymt. Oavsett vad man tycker och vilken väg man vill gå så är det här något som jag tror kommer bli en mer och mer brännande fråga, människor ifrågasätter mer och mer, både barn och vuxna det ligger i tiden och är som det ska vara, är också bra att faktiskt fundera i varje moment varför vi gör som vi gör.

    1. Johannes Ljungquist

      Håller med om att förhållningssättet till antroposofin karakteriserats av förvaltning mer än utveckling. Detta eftersom det aldrig existerat en idédebatt, utan man har haft fullt sjå med att alla år utgrunda vad Steiner menade i de hundratals skrifter han efterlämnade. Hade det bara varit grundböckerna som funnits tror jag förutsättningarna varit bättre. Nu har rörelsen nästan drunknat i textmassor. Men det är lätt att önska förnyelse och svårare att göra. Ett steg åt rätt håll tror jag skulle vara just att waldorfrörelsen analyserar kärnvärdena. Vad känns väsentligt i Steiners budskap för vår tid? Vad kan omtolkas? Vad är det waldorfpedagoger under snart ett århundrade sett varit fruktbart i den antroposofiska ansatsen? Jag tror detta är en viktig uppgift.

  9. Marie Haglund

    Vi har alla olika förhållanden till antroposofin men att säga att waldorfpedagogiken ska förklaras med en broschyr om antroposofin är märkligt för mig. Jag slukade själv Steinerföredrag som ung och det gav mig otroligt mycket jag inte skulle haft som pedagog senare. Men inte som en slags fakta. Utan för att det jag läste i kombination med det jag gjorde, tänkte om det jag läste och hur jag levde och dagligen iakttog och levde med i min omgivning på mitt eget unika sätt präglade mitt fortsatta leverne. Att jag skulle kunna vara waldorfpedagog pga föredragen om antroposofi är ju vansinne. Och en broschyr…Om jag skulle förklara för en myndighet, skulle jag uttrycka det så väldigt annorlunda. Då skulle det vara barnets utveckling jag bara skulle ta fasta på isåfall. Att vi har kulturutvecklingen i oss.Det kunde kanske bli en spännande broschyr. Intressant samtalsämne och dock kräver det kanske ett lite annorlunda förhållningssätt för att på rätt sätt få någon mening. Men det kan jag naturligtvis bygga på ytterligare, något jag inte har plats för här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *